Ur arkivet - sommarläsning med Livets Goda.se: Ett decennium med Fullers Vintage Ale

Artikel: Whisky och Bourbon I de allra flesta fall bör öl drickas ung och färsk som möjligt. Undantag finns, det finns till och med gott om dem. Det som gör att ett öl kan lagras och utvecklas i positivt riktning är, förutom den höga syran i belgiska lambicöl (de kan lagras i flera decennier), antingen en hög alkohol eller en mörkrostad och därför antioxidant malt, och helst en kombination av dem.

TYPISKA EXEMPEL PÅ LAGRINGSDUGLIGA ÖL ÄR de fylliga och alkoholstarka barley wine, imperial stout och imperial porter, dessutom olika typer av klosteröl och trappistöl, men även brittisk old ale eller strong ale kan i kraft av sina alkoholhalter kring 8-10 procent ha en potential att utvecklas positivt under några och upp mot 10 år eller mer. Ett sådant är Vintage Ale från det anrika engelska bryggeriet Fuller Smith & Turner.
Sedan det började bryggas 1997 har man sett det som sitt finaste öl, vilket både förklaras av ölstilen som sådan och av alla de lovord bryggeriet har fått för det. Vintage Ale är en klassisk old ale, vars recept justeras lite med årgångarna. Maltblandningen är nästan alltid densamma, Optic Malt och Maris Otter Malt, däremot varieras humlekryddningen beroende på årgång. Hittills har man använt sorterna Golden Promise, East Kent Golding, Styrian Golding, Target, Fuggles och Challenger i olika omgångar och mängd. Till skillnad från de flesta lagringsöl, är det här inte mörkt, utan bärnstensfärgat. Lagringspotentialen ligger snarare i alkoholhalten, 8.5 procent, än i någon mörkrostad malt. Från bryggeriets sida anger man att ölet bör drickas inom tre år från lansering, vilket känns som en försiktig estimering. Provningen visar att ölet håller mycket längre än så.
Det rör sig om ett småskaligt bryggt öl, men produktionsvolymen varierar från år till år. Vissa år rör det sig om så lite som 30 000 halvlitersflaskor (2001), andra år 50 000 flaskor (2003) och emellanåt så mycket som 85 000 flaskor (2000) eller till och med 95 000 flaskor per år (2004).

2011
Den yngsta årgången i provningen var 2011 Vintage Ale, vars doft är ung, mjukt maltig med nyanser av både karamell, kola och en typisk överjäsningsfruktighet, samt en försiktig nyans av humlen. Intressant att notera är att doften faktiskt blommar ut efter en stund i glaset (om man serverar ölet i ett stort vinglas, vilket rekommenderas) och då får en mer nyanserad doft med mer rostade toner än sötmaltiga. Smaken är medelfyllig, ganska rikt maltig utan att bli söt, aningen varm av alkoholen och fint humlebeskbalanserad med en växande ton av mörkt bröd mot slutet. Nog för att ölet är gott, men jämfört med de äldre årgångarna har det inte utvecklat samma komplexitet, ännu.

2010
Lite mer distinkt och kryddig doft bjuder 2010 Vintage Ale initialt på, där den mjukt fruktiga och kolaliknande jäsningsaromen har lite mer rostade nyanser. Överlag bjuder ölet också på en viss elegans. Smaken påminner mycket om den i årgång 2011, men den är lite mer polerad och upplevs både en aning mjukare och inte riktigt lika eldig. Ändå är alkoholhalten densamma, 8.5 procent. Det föranleder slutsatsen att man åtminstone bör lagra ölet i minst ett år innan man njuter av det.

2009
Den nu två år gamla 2009 Vintage Ale har en än mer rostad ton, som stiger upp ur den nu lite djupare och jordigare maltkroppen. Här möter nyanser av akaciahonung, knäckebröd och söt vört de första mognadstonerna av halm och torkad svamp, och doften är mer komplex än i de yngre årgångarna. Smaken är medelfyllig, tack vare en avtagande humlebeska något mer mjukpolerad och maltsöt med nyanser av russin och torkade fikon, vilket skänker en extra läcker och inställsam eftersmak.

2008
Den något sötaktiga vört- och honungstonen är lite mer uttalad i 2008 Vintage Ale, och även här har de rostade knäckebrödstonerna tagit sig större ton än i de nytappade årgångarna. Smaken är fint utvecklad och förenar både ölets mer ungdomligt maltiga och kryddiga toner och de finare nyanser som bara tidens tålamod kan skänka. Enligt etiketten är ölet nu inne på sitt sista år, men baserat på dess smak och den slutsats en vertikalprovning som denna ger, har ölet potential att utvecklas i flera år till. Särskilt i eftersmaken stärks detta omdöme, då det träder fram en ljuvligt rik malt- och brödarom som dröjer sig kvar länge, samtidigt som sötman och alkoholvärmen tonas ner.

2006
När ölet har nått fem års ålder, har det utvecklat ännu mer finess, något som utan att ölet doftmässigt är likt, ändå påminde om en slags bordeauxliknande komplexitet. Såväl den brödiga och rostade malttonen och humlearomen är mer nedtonade och subtila i 2006 Vintage Ale, istället bjöds på finstilt rostade och jordiga aromer och något som kan beskrivas som en ädel mognadssötma. Smaken är medelfyllig, jämfört med de yngre årgångarna sitter alla komponenter på plats i en väldigt drickvänlig harmoni, men alltjämt finns där en liten beska från humlen som ger ryggrad åt slutsmaken. Enligt etiketten dricks ölet nu på sitt andra övertidsår, vilket är svårt att hålla med om. Det här är i allra högsta grad drickbart!

2004
Nollfemman provades inte den här gången, och med hoppet till 2004 Vintage Ale hade färgen blivit något djupare bärnstensbrun. Här är också doften mer tydlig mogen, återigen med toner av akaciahonung och mörkt knäckebröd, och liksom i nollsexan är det framför allt finess före kraft som präglar doftupplevelsen. Med lite luftning, framträder ett stråk av torkade dadlar och fikon som faktiskt känns igen från riktigt gammal sauternes. Smaken är medelfyllig, tydligt mogen och torkat fruktig med en mjuk textur och avrundad alkohol, och det finns fortfarande en liten beska kvar från humlen. Det har nått sin sista anhalt i livet, nu och ett par år till är ett förväntat drickfönster.

2002
I 2002 Vintage Ale är uttrycket av knäckebröd, malt, söt vört, honung och kanderade apelsinskal ännu mer uttalat, och att ölet är ordentligt moget känns förvisso, men att det är nio år gammalt är inte uppenbart. På baksidesetiketten står det att ölet borde ha varit urdrucket för sex år sedan. Visst saknar smaken spänsten från de yngre årgångarna, men precis som i vinets värld kan ungdomlig fräschör ersättas av mer komplexa mognadsaromer. Smaken är fullt utvecklad, dock komplex och mjuk, och har man smak för mogna drycker är det här helt klart ett öl som bör provas. Hur länge det lever från dags dato är svårt att sia om, de äldre årgångarna har definitivt en påtaglig mognad.

2000
Den elva år gamla 2000 Vintage Ale kändes trött och passé, vilket kan bero på så kallad flaskvariation. Nog för att ölet är gammalt och att drickfönstret har angetts till 2003, men har flaskorna förvarats väl och man själv uppskattar mogna dofter och smaker, kan ölet troligen fortfarande njutas. Personligen skulle jag dock satsa på yngre tappningar.

1999
Denna slutsats förstärks av att 1999 Vintage Ale också är fullt mogen och sjunger på sista versen, men även i denna finns vissa förtjänster för den som uppskattar det mogna. I doften såväl som smak är det honung, sötvört och torkade dadlar och fikon som dominerar, och även om den inledande delen av smaken är läcker och njutbar, klingar den fort av i ett något kort och slappt slut. I den mån den finns flaskor kvar, bör de öppnas inom kort.

Slutsatsen är att ett par till sex års lagring är optimalt för utveckling mot större komplexitet och nyansrikedom, men att ölen håller upp mot cirka tio år. Viktigt för det längre perspektivet är då att flaskorna har förvarats mörkt och svalt, precis som vin som ska lagras. Lämplig serveringstemperatur ligger kring 12 grader.
Importör är Arvid Nordquist Vin- och Sprithandel, www.arvidnordquist.se