Ur arkivet - sommarläsning med Livets Goda.se: When in doubt, play Petty…

Artikel: Musik Tom Pettys karriär har rymt framgångar och fiaskon, turnerande och tragedier. Men framför allt en enorm samling låtar som blivit en del av vårt kollektiva medvetande. Anders Lundquist sammanfattar historien så här långt.

JAG HAR CITERAT DET FÖRR OCH GÖR DET IGEN: ”When in doubt, play Petty”. Uttrycket, som myntats av en brittisk radio-DJ säger så mycket. Pettys musik representerar ruta ett. Den är inte extrem åt något håll, men det finns en självklarhet, tidlöshet och självkänsla i den som tål att ställas upp bredvid i stort sett vad som helst. Deras musik låter inte så märkvärdig. Den skriker sällan efter uppmärksamhet. Men den passar i sin förledande enkelhet in på så många ställen. I bilen. På favoritpuben. På mingelfesten. I hängmattan. I nattradion. Under storstadspromenader eller på somriga ängar. Och – inte minst – live.
För deras musik är som en väl packad väska: ingen övervikt, bara det nödvändigaste.
På många sätt är de popmusikens och den traditionella gubbrockens svar på AC/DC, för de har aldrig riktigt tvivlat på sitt eget uttryck. Bara en enda låt med Tom Petty And The Heartbreakers innehåller synthesizer (You Got Lucky). Då är man rätt konsekvent.
Utan åthävor har de i 35 år stått för kvalitetskontroll, pålitlighet och genuin kärlek till rocken som musik, attityd och livsstil. Kort sagt: de är äkta vara.
Mitt första album med Tom Petty & The Heartbreakers var Damn The Torpedoes. Jag köpte det när det var nytt, 1979, efter att ha hört singlarna på radion. Mitt engagemang i deras musik har sedan dess gått i perioder, som alla långvariga och seriösa relationer. I slutändan har jag alltid återvänt till deras musik med förnyad respekt.
Jag har själv haft förmånen att uppleva Tom Petty & The Heartbreakers live fyra gånger. Det kunde ha varit fem. Den första gången hade i så fall varit på Johanneshovs Isstadion 1984. Konserten ställdes dock in på grund av alltför litet intresse. Då var bandet redan ett begrepp i USA, men fortfarande inte så etablerade i Sverige. Första gången drömmen faktiskt blev verklighet var 1987. De turnerade då som förband och kompband till Bob Dylan. Att kompa denne trulige legend är kräver ofta sin man, och ofta kunde Dylan börja spela på en låt som de inte repat in.
– Det var bara att kolla på hans händer, försöka se vilka ackord han tog och hänga med så gott man kunde, har Petty sagt. Andra gånger fick jag tillbringa två timmar med att försöka övertala honom att kliva ur turnébussen.
Att The Heartbreakers klarade detta eldprov visade att de, tio år efter sitt genombrott, kunde börja nämnas i samma andetag som just Dylans gamla kompband, The Band. Uppvärmningsspelningen innan Dylan äntrade scenen var heller inte dum. Heartbreakers insåg att det var Dylan som var huvudattraktion och brände av några sköna covers, med Chuck Berrys Round And Round i spetsen, samt ett par egna hits. Spelningen var nog inte längre än 35-40 minuter, men jäklar vilken mersmak man fick!
1992 var det dags igen, då på Globen. Tyvärr var det här en period då stämningen inte var den bästa i bandet. Gruppen hade just släppt det hitspäckade albumet Into The Great Wide Open. Men trumslagaren Stan Lynch var inte glad åt hur producenten Jeff Lynne hade kuvat hans trumljud och -spel och lämnade bandet en kort tid efter turnén. Och konserten var i sig en ganska rutinmässig historia. Kort sagt: det lät som på platta och Petty själv var liksom inte riktigt närvarande. Det enda jag riktigt tydligt minns från giget är en varm cover av den ganska obskyra Van Morrison-låten I’m Tired, Joey Boy.
Desto mer revansch tog de på Madison Square Garden 2006. Inte nog med att atmosfären på den legendariska New York-arenan var så tät att den kunnat skäras med kniv. En viss Stevie Nicks var gästartist och sjöng både duetter med Petty och lade stämmor. I sann Nicks-anda hade hon bytt klänning varje gång hon äntrade scenen... Den här konserten var allt man kunde önska och lite till. Bandet älskade att vara på scen. Petty visade med all önskvärd tydlighet att ”less is more”. Han kunde få hela publiken att resa sig med en enkel gest (fast oftast räckte det med musiken i sig). Ibland räckte det med att han höjde på ögonbrynet för att man skulle känna hans totala närvaro. Det kallas karisma. Dessutom bevittnade vi en grupp som inte turnerade för att lansera en speciell skiva, utan för att ta publiken på en njutbar resa genom sin karriär. Hitsen – och de är inte få – varvades med obskyra albumspår och oväntade covers. Jag gick från konserten som på moln och med en snygg T-shirt i handen, medveten om att jag bevittnat ett klassiskt amerikansk rockband av en kaliber som tycks vara på utdöende. Klassisk amerikansk rock, med en hälsosam dos British Invasion.
2008 var det dags igen, på samma arena. Denna gång med Steve Winwood som förband. Jag förundrades över hur han inte spelade sina bästa låtar – Can’t Find My Way Home och Gimme Some Lovin’ – ända tills Winwood mot slutet av Pettys gig åter klev upp på scenen och framförde dem med The Heartbreakers som kompband. Precis som Dylan hade han väl insett att bandet har en unik kemi och det lät mycket riktigt betydligt mer genuint än Winwoods duktiga, men långtifrån lika telepatiskt samkörda, studiorävar.

BEGYNNELSEN: FLORIDA

Rockjournalisten Dave Marsh lanserar i dokumentären Runnin’ Down A Dream av Peter Bogdanovich en teori om Tom Pettys omskrivna ilska, fokus och envishet:
– Petty förlorade sin älskade mamma som ung. Det gjorde många stora rockartister: Lennon och McCartney, Bono och Larry Mullen i U2, Madonna, Jimi Hendrix, Aretha Franklin, Sinéad O’Connor. Jag pratade med Bono om det och han sa att de flesta antingen förlorat sin mamma som ung eller hade en pappa som hatade dem.
Bono drabbades av bådadera. Likaså Tom Petty.
– Pappa misshandlade mig både fysiskt och verbalt och var besviken på mig för att jag var en mild kille som inte ville jaga och fiska, utan var mer intresserad av musik och andra konstformer. Jag förvandlade min ilska till drivkraft, erkänner Petty i samma dokumentär.
Men låt oss ta det från början. Tom Petty & The Heartbreakers har sina rötter i hippiestaden Gainsville, Florida och band som The Sundowners, The Epics och Mudcrutch. Nyckelmedlemmarna i det sistnämnda bandet var Tom Petty, Mike Campbell och Benmont Tench. Petty var då basist och sångare.
– The Epics spelade fem set per kväll på ett ställe som hade ”topless dancers” som huvudattraktion. Vi var minderårliga och visst knappt vad det betydde. Men när det blev uppenbart rodnade alla, minns Petty. Jag minns att jag tänkte ”jag kommer att gilla att bli proffsmusiker...”.
Benmont var den bästa pianist de hört. Han var den sortens musiker som inte kunde låta bli att sätta sig och spela om han såg ett piano.
– Jag hade sett Pettys band i barer och redan då omgärdades han av en ”vibe”, minns Benmont. Och jag ville vara del av ett gäng som bara hängde tillsammans, ungefär som The Beatles.
Mudcrutch var rätt stora i sin region. De gjorde allt själva och skapade bland annat en egen festival mitt ute i ingenstans som blev så populär att den förbjöds. De spelade in en demo och Petty åkte runt till olika skivbolag. Det andra han kom till var legendariska Capitol Records. Deras A&R gillade vad han hörde och ville göra en demo. Petty, vars självförtroende aldrig varit dåligt, tyckte att de redan hade gjort en demo och ansåg att det var slöseri med tid. Nästa anhalt!
– När jag stod i en telefonkiosk såg jag en lapp ligga på golvet. Där stod numren till 25 skivbolag i Los Angeles nedskrivna och såg det både som ett bra och ett dåligt tecken. Bra, för att jag hade numren, dåligt för att jag insåg att många andra höll på som vi, minns Petty.
MGM ville göra en singel men bandet ville göra ett album. London Records erbjöd dem skivkontrakt på stående fot. Petty lyckades övertala Mike att skippa college och till sin egen förvåning lyckades han dessutom övertala Benmonts pappa att dennes son också skulle behöva hoppa av college!

MOT LOS ANGELES

Med bara några dollar på fickan drog de, första april 1974, mot Los Angeles. De räknade ut att de skulle ha kvar 200 dollar efter att bensinen var betald. Dessa pengar skulle räcka till sju personer i en månad. Bandet blev dock övertalat att ta en omväg via Tulsa, Oklahoma och ha ett möte med Denny Cordell, som hört deras demo. Bandet hade aldrig träffat en engelsman förr och var imponerade av Cordells CV. De fick ge ut en singel, Depot Street, på Shelter Records. Den floppade. Snart visade det sig att Cordell inte ville ha dem – han ville ha Petty. Petty ville vara i ett band, men var ännu mer sugen på en karriär. Han blev soloartist.
– Den kändes som att bli påkörd av en lastbil, minns Benmont Tench.
Den übermusikaliske pianisten började skriva egna låtar och satte ihop ett kompgäng, The Drunks, bestående av polare. Till Mike Campbell adderades den ganska galne (han är trots allt trummis) Stan Lynch och den mer tillbakadragne (han är trots allt basist) Ron Blair.
– Jag skulle hjälpa till lite i studion, minns Petty. Jag satt i kontrollrummet och kände ”det här borde vara MITT band”.
Han påpekade att han hade skivkontrakt och drog in dem till sin nästa solosession. Det lät bra. De såg bra ut. Den klassiska sättningen var ett faktum. Debuten Tom Petty & The Heartbreakers kom 1976 och rymde mindre singlarna Breakdown och American Girl. Den sistnämnda lät inte så lite som en new wave-version av The Byrds, inte minst den lite pressade, nasala sångstilen var frapperande lik. När Roger McGuinn första gången hörde den på radion lär han sa sagt ”den minns jag inte när jag skrev...”.
Men de var förstås mer än Byrds-kopior. Bandet blev hyllat i Storbritannien. Petty hade en teori om att alla låttitlar som rymde uttrycket ”rock’n’roll” funkade bra. Han skrev en låt om det (Anything That’s Rock’n’Roll) och bevisade tesen genom att få en hit i England.
Bandet, som växt upp med ”The British Invasion” på 60-talet, tyckte det var häftigt att åka till poplandet England och behandlas som stjärnor. Sedan åkte de tillbaka till USA och spelade på sunkiga syltor. Ryktena om att ett amerikanskt band höll på att slå i Storbritannien nådde snart USA. Man gjorde ett nytt försök att lansera bandet och 1978, två år efter att den ursprungligen släppts på singel i USA, blev Breakdown en topp 40-hit i hemlandet. Nästa album, You’re Gonna Get It, var blekare men rymde två sköna hits. Att en viss Per Gessle lyssnade är uppenbart. Gyllene Tider gjorde en svensk version av I Need To Know (Vill ha ett svar). Den andra singeln hette Listen To Her Heart. Titeln låter bekant på något sätt...
Året fick dock en ände med förskräckelse, då bandet ursprungliga bolag såldes till jätten MCA. Petty, som redan då levde efter devisen ”I won’t back down” vägrade att flyttas till ett annat bolag utan att ha gett sin tillåtelse. Han ansökte om konkurs för att slippa. Till slut löstes det genom att han fick sin egen underetikett till MCA, Backstreet Records.

KRIS/GENOMBROTT

Nu hade bandet resurser. Med sådana kommer ofta svårigheter och beslutsångest. Sällan har uttrycket ”the difficult third album” passat in så bra som på Damn The Torpedoes. Det är ingen slump att titeln hämtats från ett krigssammanhang. Det fullständiga citatet är ”damn the torpedos, full speed ahead” och uttalades av amiral David Farragut. Det blev en födsel med många komplikationer. Problemet satt dock inte i låtmaterialet, vilket ofta är fallet.
– Det var enda gången jag hört igenom en bunt demoinspelningar inför en skivinspelning och sagt ”ni behöver inte fler låtar, allt finns här”, minns producenten Jimmy Iovine.
Problemet var snarare att Petty, Iovine (Bruce Springsteen, Patti Smith) och ljudteknikern Shelly Yakus ville skapa det största, luftigaste sound som någon hörts från en amerikansk bilstereo. De åkte till exempel runt i USA och mixade Refuge i en massa olika studior tills någon påpekade att deras ursprungliga mix lät alldeles utmärkt. Det gjorde den. Och gör det än idag. Dessutom uppstod problem mellan trummis och producent. Iovine, som var en stressig New Yorkare, ville ha en ettrig trummis som drev på. Stan Lynch var en mer tillbakalutad groove-kille. Schismerna var många, och det testades till och med många världsberömda namn. Men till slut lyckades bandet övertyga Iovine om att Lynch var rätt trummis för bandet. Vem som helst som lyssnar på Damn The Torpedoes i dag kan höra att de hade rätt. Albumet sålde trippel-platina på mycket kort tid och är i dag med rätta en amerikansk klassiker. Hade inte ett visst album kallat The Wall av Pink Floyd (den mest sålda brittiska skivan i USA någonsin) ockuperat förstaplatsen så hade den varit USA-etta i sju veckor i sträck. 2003 återfanns Damn The Torpedoes i det prestigefyllda amerikanska magasinet Rolling Stones lista över Best Albums Of All Time.
Inför utgivningen av uppföljaren Hard Promises tornade orosmolnen fram igen. Petty fick nys om att MCA tänkte höja priset på LP-skivor av storsäljande artister, så kallat ”superstar pricing”. Deras nästa album skulle bli band de första som kostade 9.98 dollar i stället för det gängse 8.98. Petty ville inte stå som symbol för storbolagens girighet. Först funderade de på att döpa skivan till Eight Ninety Eight. När de insåg att det var en ganska kortsiktig och inte speciellt konstnärligt försvarbar titel vägrade de i stället att leverera skivan. Petty bad en assistent ta mastertaperna och köra runt med dem i en bil, utan att säga till någon annan var han befann sig. På så sätt kunde Petty utan att ljuga svära eden på att han inte visste var inspelningarna fanns. Till slut gick MCA återigen med på Pettys krav.
Längst in på varje vinylexemplar av plattan finns texten ”we love you J.L.” ingraverat. Initialerna står för John Lennon, som skulle ha arbetat i samma studio som Petty ungefär samtidigt, men blev skjuten innan de två hann träffas.

BASISTBYTE

Hard Promises blev ännu en succé och bandet turnerade hårt. Basisten Ron Blair var dock inte bekväm med bandets nyvunna stjärnstatus. Han ville spela på en lägre nivå och valde att hoppa av karusellen. Blair ersattes av Howie Epstein, som senast hade spelat med Del Shannon. Den coole basisten kunde, liksom Stan Lynch, lägga överstämmor som lät exakt som Tom Petty. Epstein var en snäll och försynt man, men skulle visa sig bära på en del inre demoner. Long After Dark (1983) höll stilen. Men kanske började man ana en viss förutsägbarhet i både soundet och Pettys låtskrivande. Det förekom också en hel del festande inom bandet. Både kokain och alkohol, beroende på medlem.
Det skulle bli värre. Inför nästa album, Southern Accents, kände alla att de behövde variation. Iovine var kvar, men externa människor drogs in. Bland andra anlitades David A. Stewart, som då regerade världen tillsammans med Annie Lennox i form av The Eurythmics. Stewart styrde bort produktionen från det tänkta ”tillbaka till rötterna”-konceptet om södern och landsorten. Tre låtar togs bort till förmån för modernare spår. Bland annat var Stewart med och jobbade fram Don’t Come Around Here No More som (ackompanjerad av en syrad, Alice i Underlandet-inspirerad video) blev en stor hit. Bandets osunda leverne, uppmuntrat av den ”levnadsglade” Stewart, tog sig dock ett dramatiskt uttryck då en lynnig Petty i frustration över den svårmixade öppningslåten Rebels drömde knytnäven rakt in i en vägg – så hårt att handen dömdes ut som obrukbar för all framtid. Läkaren gav inget större hopp. ”So, you’re a guitar player?” sa han misstroget och förklarade att det nog inte skulle bli något mer gitarrspel för Petty, Men med hjälp av upprepade operationer, metalltrådar, bultar och skruvar fick man handen att fungera och det gör den än i dag.
När Petty väl var turnéklar tog man med sig en blåssektion på vägarna, vilket dokumenterats på liveskivan Pack Up The Plantation. Blåset tog dock mest fokus från bandets typiska sound. Idén med blås skrotades efter turnén.
1987 blev ett extra dramatiskt år, då en mordbrännare satte eld på familjen Pettys hus, som brann ner till grunden. I princip inga ägodelar fanns kvar. Enligt Pettys dotter var pappans sätt att hantera situationen exemplarisk.
”Det är bara saker” sa han. ”Det viktiga är att vi är vid liv”, berättar hon i dokumentären.
Därefter lierade sig Petty med sin nya kompis, Jeff Lynne. Den försynte före detta ELO-ledaren hade varit påtänkt som producent för Tom Petty & The Heartbreakers så tidigt som 1977. Nu fick de två Beatles-älskarna äntligen chansen att samarbeta. Resten av bandet var måttligt förtjusta över att det var ett soloalbum som satts igång – detta trots att de alla ombads gästa plattan, Full Moon Fever (1989). Epstein vägrade spela på Free Falling, eftersom han tyckte det var en ”dålig låt”.
I samma veva jobbade Lynne med Roy Orbison (Mystery Girl) och George Harrison (Cloud Nine) och snart hade de fyra samt en viss Bob Dylan bildat ett band. The Traveling Wilburys. Flera av artisterna. Det första albumet kom 1988 och det andra, lustigt nog betitlat Volume 3, kom två år senare, fast utan den då bortgångne Roy Orbison.
– När Petty ombads säga något om Orbison sa han ”Roy var den ende som fick kalla mig Tommy”.
I efterhand kan man konstatera att den bästa plattan med Traveling Wilburys-soundet var Tom Pettys Full Moon Fever. Den kändes som en riktig platta, medan Wilburysplattorna var lite för nonsensartade. Harrisons och Orbisons album var i sin tur väl pastischartade i sina uppenbara referenser till det förflutna. Och det är nog ingen slump att Jeff Lynne inte producerade något album med Bob Dylan...
Efter äventyret med Wilburys samlade Petty åter sina hjärtkrossare och försökte återge dem motivationen. Nu ville Petty testa något nytt. Att skriva låtar i studion och spela in dem så live som möjligt. På fem minuter. Eller helt enkelt improvisera fram orden framför mikrofonen. Ibland funkade det, ibland inte, som vi kan höra på Let Me Up (I’ve Had Enough). En typisk mellanplatta med några godbitar, exempelvis Stones-doftande Jammin’ Me (vars text är samskriven med Bob Dylan), melodiska Runaway Trains och popbagatellen All Mixed Up.
Så följde turnén som kompband/förband till Bob Dylan, en man som alla i bandet beundrade men som alltså inte var den lättaste att arbeta med.

ETT ANNAT LYNNE

1991 kom Into The Great Wide Open, Pettys försök att integrera The Heartbreakers med Jeff Lynnes produktion. Medlemmarna kände sig som inhyrda studiomusiker som skulle spela som Lynne sa. Det gillade de inte alls. Det hindrade inte bandet från att få en massa hits, exempelvis Learning To Fly och titelspåret. På den följande turnén kom bandet till Sverige för sin första konsert som headliners. Det var dock en ganska steril affär. Samma känsla får man av den livevideo som släpptes året därpå. En tidstypisk historia med snabba klipp, vilket inte passar bandets musik alls. 1994 hände det oundvikliga. Trummisen Stan Lynch fick sparken från bandet efter en lång tids schismer. Lynch, som varit inblandad i skrivandet av flera gigantiska Don Henley-hits och diverse gästspel på olika plattor, saknade inte framtidsplaner. Han slog sig ihop med sin gamla polare Henley och hjälpte denne att återförena The Eagles, med vilka Lynch också turnerade ett tag. I dag är han musiklärare i den gamla hemstaden Gainsville. Ny trummis i The Heartbreakers blev Steve Ferrone. En fantastisk trummis, som dock inte alls har samma häng som sin föregångare. Med Stan Lynch försvann tyvärr något av bandets magi.
Nu följde en mörkare tid i bandet historia. Under en period kom mest Greatest Hits-plattor och boxar. En ljuspunkt var platta Unchained med Johnny Cash, som Rick Rubin producerade och där Petty och The Heartbreakers var kompband. Med fanns bland annat en fin cover på Southern Accents. Så fick Petty tillbaka inspirationen. När han ombads skriva en låt till filmen She’s The One slutade med att han skrev hela soundtracket på rekordsnabb tid. Bäst var Walls, med Fleetwood Macs Lindsey Buckingham på gästsång, den AC/DC-doftande Climb That Hill och Lucinda Williams-covern Change The Locks.
1999 kom den Rick Rubin-producerade Echo. En ganska sorglig, men mycket vacker platta som handlar mycket om Pettys skilsmässa, utan att han sjunger om den bokstavligt.
– Om han hade lämnat ut sin familj mer hade det förmodligen varit en bättre skiva, men Tom Petty har varit en sämre människa, konstaterade Dave Marsh.
The Last DJ kom 2002 och kritiserade med låtar som Money Becomes King kraftigt det alltmer genomkommersialiserade amerikanska samhället, med skivbranschen som exempel. Petty blev av många avfärdad som gnällig, trots att hans budskap var tänkvärt och många av låtarna var starka. Plattan har fortfarande inte sålt mer än 400 000 exemplar i USA, vilket är extremt lite för en Petty-release. Kanske är det därför det dröjt ända tills i år innan det kommit en ny studioskiva från Tom Petty & The Heartbreakers.

BASISTBYTE IGEN

Howie Epstein ersattes i samma veva temporärt av sin föregångare Ron Blair på grund av Epsteins personliga problem. Detta var kusligt på flera sätt: i en filmad intervju gjord redan 1993 hade Blair sagt ”jag kommer att återvända till The Heartbreakers 2001”. Minst sagt profetiskt. Blair blev nämligen ungefär då permanent medlem igen efter att den talangfulle men trasige Epstein gått bort som följd av en överdos heroin, som påpekade alla i bandet som människor och musiker.
2005 kom den fantastisk intressanta boken Conversations With Tom Petty. Där talar Petty med den lyhörde – ibland nästan insmickrande – författaren och musikern Paul Zollo om varje låt på varje album. Dessutom berättar Petty för första gången hela historien om mordbranden och hur han gick vidare och om sin enorma kärlek till sin andra fru, Dana. Det blir i slutändan den definitiva biografin om Petty, med albumen som avstamp för något som snarare är levnadskapitel.
2006 släppte Petty ytterligare ett Jeff Lynne-producerat soloalbum, Highway Companion. Det kändes fräscht när det kom men låtarna har bleknat ganska snabbt.
2007 kom en av de bästa rockumentärer som någonsin gjorts, Runnin’ Down A Dream av Peter Bogdanovich. Den är nästan fyra timmar lång men ingen jag känner har upplevt den som alltför lång.
2007-2008 återförenade Petty, Tench och Campbell sitt gamla band Mudcrutch och släppte ett album som gjorde en kortare turné. Plattan är dock att betrakta som en parentes. Liveboxen The Live Anthology kom förra året och innehåller många covers som de aldrig gett ut på skiva, företrädesvis covers. Antologin finns i en enklare förpackning och en de luxe utgåva med DVD, vinyl, Blu-Ray och annat. Dyr ja, men väl värd pengarna om du är ett fan och har stålar att avvara.
Mojo heter så det nya albumet. Ett bluesigare album än vanligt. Mojo är Pettys första band med Heartbreakers på hela åtta år. Det låter inte riktigt som vanligt. Mojo är en hungrig, lekfull men samtidigt ”rootsy” platta som tar vara på bandets unika samspelthet. Här visas nya sidor hos bandet. Drömska First Flash Of Freedom har en exempelvis psykedelisk känsla där Neil Young och Jefferson Airplane möts. Och ibland låter det mer The Band än pop. Det klär denna genuint amerikanska institution. Dessutom är det skönt att höra hur Mike Campbell, som ibland varit så smakfull att han upplevts som onödigt blygsam, ryter till i några riktigt läckra solon av klassiskt gitarrhjälte-snitt.
Nu talas det om att bandet kommer till Europa 2011. Jag hoppas verkligen att det blir så.
”Tom Petty & The Heartbreakers are a heartland rock band” inleder Wikipedia sin text om bandet. Det är hjärtat av USA som åsyftas. Men även hjärtat hos oss lyssnare.
Med risk för att vara tjatig säger jag det igen: when in doubt, play Petty.

Tom Petty Topp 5

Tom Petty & The Heartbreakers (1976)
Många av de grundläggande beståndsdelarna i det klassiska soundet finns redan på plats på debutalbumet. De ringande Rickenbackergitarrerna. Melodisinnet. De kaxiga texterna. Pettys mer lakoniska, tillbakalutade sätt att leverera sina texter har dock ännu inte uppstått – här är det en mer aggressiv sångstil, som inte klarat tidens tand lika väl. Men den passade väl in i den stundande punkvågen. Bandet omfamnades av brittiska rocktidningar som ett amerikanskt new wave-hopp. Dessutom vore det tjänstefel att ignorera ett album som har innehåller klassiker som American Girl och Breakdown. De låter precis lika fräscha i dag som 1976. Om inte bättre. Pondus!

Damn The Torpedoes (1979)
Uttrycket ”den svåra tredje skivan” åsyftar tillkomsten, men den är sannerligen inte svårlyssnad. Detta är det obestridliga mästerverket i bandets katalog. Men så tog det tid också (mer om detta i artikeln intill). Här finns minst tre låtar som tillhör det allra yppersta Petty och hans hjärtekrossare släppt ifrån sig. Refugee är förmodligen den första låt man bör spela för någon som till äventyrs inte hört denna konstellation. Snärtiga Don’t Do Me Like That var en kvarleva från Pettys tidigare band Mudcrutch, men passar även in här. De talade verserna i Here Comes My Girl är magiska. Even The Losers är triumfatorisk Petty-pop. Och det slöa groovet i You Tell Me visar på en kunskap om hur man uppnår största möjliga effekt genom att hålla igen. Bandkemin påminner om Rolling Stones allra bästa stunder.

Full Moon Fever (1987)
Petty goes pop. Första soloalbumet, där han slår sig samman med Jeff Lynne med lyckat resultat. Av Lynnes samarbeten med olika Wilburys är detta det som bar mest frukt. Resten av bandet (utom Mike Campbell, som är med på hela skivan) surade, med visst fog. Däremot var det helt ofattbart att skivbolaget inte hörde några potentiella singlar på detta hitspäckade album. Eller vad sägs om Free Falling och I Won’t Back Down? En utsökt cover på The Searchers Feel A Whole Lot Better visar att det inte bara var The Byrds som influerade till de klingande gitarrerna. Mest suggestiv är kanske ändå A Face In The Crowd. Den har den där förtätade stämningen som Tom Petty ibland lyckas skapa, utan att själv riktigt veta hur. Det kallas väl inspiration.

Wildflowers (1994)
Ännu en soloskiva, denna gång med en viss Rick Rubin som producent. Det är en till stora delar akustisk singer-songwriterplatta med adderade stråkar. Det inledande titelspåret är så vackert och empatiskt att man blir alldeles rörd. Och den i grunden supersimpla It’s Good to Be King har den där slöa Petty-magin som han är nästan ensam om. Wildflowers kan vara Pettys sista obestridliga mästerverk i studio och den har många närmast banalgeniala låtar som It’s Hard To Find A Friend. Hans låtar är ofta enkla men ack så sanna. Wildflower är ett praktexempel på uttrycket ”less is more”. Lyssna och lär.

Echo (1999)
Echo återgav en mörk period för. När Petty i den inledningslåten sjunger ”I’ve got a room at the top of the world tonight, and I ain’t coming down again”, är det lätt att känna igen sig i den melankoliska ”lämna mig ifred att tycka synd om mig själv”-känslan. Men visst anar man också en drogreferens. Om man har svårt för melankoliska skivor kanske man inte går loss på Echo, som präglas av både Pettys skilsmässa och den mörka skugga som Howie Epsteins eskalerande heroinmissbruk lämnade över bandet. Den kan vara lite snårig att ta sig in i, men är väl värd ”besväret”.

ÖVRIGT

Det finns ett stort antal DVD:er med Tom Petty & The Heartbreakers och alla är sevärda. Bäst är High Grass Dogs – Live at the Fillmore, Soundstage och dokumentären Runnin’ Down A Dream. Men även dokumentären Classic Albums: Damn The Torpedoes är kanon. Boxen Playback sammanfattar karriären med hits, albumspår och outgivna låtar över fyra CD. Liveboxen Live Anthology är visar bandets styrka inför en publik. Men i stort sett kan man köpa vad som helst med Tom Petty, med eller utan The Heartbreakers, i trygg förvissning om att man får en kvalitetsprodukt.