Ur arkivet - sommarläsning med Livets Goda.se: Amerikanska Musikklubben: Country Roots del 1

Artikel: Musik Nuförtiden verkar alla tycka att countrymusiken är hur cool som helst. Så har det inte alltid varit. Själv har jag aldrig förstått hur någon kunnat låta bli att älska countrymusiken. Den har ju allt: inte bara låtarna och sångarna och svänget utan också en uppsjö av myter och färgstarka personligheter.

MARTHA MATTHEWS, EN FULLBLODSINDIANSKA som Willie Nelson gifte sig med när han var sexton, verkar ju till exempel ha varit en rätt intressant person. Med skinn på näsan. ”Varje natt var som Custers sista strid”, har Willie berättat. Folk i Nashville talar fortfarande om den gången hon med dragen kniv jagade en naken Willie genom en kyrkogård! Eller när hon satte en gaffel i bröstet på honom. Eller den gången när han sov och hon sydde in honom i lakanen, för att sedan ge sig på honom med en sopkvast ...
En kvinna för vår tid, säger jag.
Eller ta Charlie Rich, en alldeles makalöst talangfull musiker som dessvärre aldrig spottade i glaset. Vid en av Country Music Associations prestigefyllda, TV-sända ceremonier var Rich prisutdelare. Han snubblade in på scenen, öppnade kuvertet och lyckades stava sig igenom namnen på de nominerade. När han sedan såg att namnet på årets manlige pristagare var John Denver tog han helt sonika upp sin cigarettändare och eldade upp kortet! Rakt framför tv-kamerorna.
En rakryggad protest, enligt min mening.

MUSIKEN ÄR INTE SÅ ILLA DEN HELLER. Enkel och okomplicerad, men fylld av mysterier och starka känslor. Den har inga onödiga intellektuella pretentioner, den gör sig inte till. Den talar direkt till lyssnaren, om saker som inte är så märkvärdiga, men ändå uppfyller våra liv på ett lika direkt vis. Kärlek, sex, otrohet, fest, olycka, våld, familjerelationer, skilsmässor, sprit, droger, bakfylla och folk som jävlas med en. Och den musikaliska inramningen till dessa existentiella schackpjäser är lika direkt. Det svänger, det smeker, det förför, det inbjuder med samma självklarhet till fest och dans som till sorg och självömkan.
Framför allt är det fantastiska låtar, fantastiska historier, fantastiska sångare.

I DEN HÄR GUIDEN TILL COUNTRYMUSIKENS hjältar, pionjärer, galningar och stilbildare får ni tips om precis vilka skivor som bäst kan leda er genom genrens femtio första år. Från Jimmie Rodgers till Gram Parsons. Milstolpar och högst personliga favoriter, i två avsnitt. Vi börjar från början, med pionjärerna:

JIMMIE RODGERS
Recordings 1927-1933
[JSP]
De flesta historiker är ense om att countrymusikens födelse ägde rum den första veckan i augusti 1927 i staden Bristol, precis på gränsen mellan staterna Virginia och Tennessee. Två år tidigare hade den elektriska inspelningsapparaturen uppfunnits, vilket gav skivbolagen möjlighet att skicka ut folk till just sådana avkrokar för att göra inspelningar med lokala talanger. Ralph Peer på Victor Records lyckades med säkert kommersiellt öra göra två verkliga kap under sin vecka i Bristol – The Carter Family och Jimmie Rodgers. Två akter som var väsensskilda, men som båda för all framtid skulle prägla countrymusiken.
Rodgers var en före detta järnvägsarbetare från den verkliga Södern; gladlynt, utåtriktad och en stor musikalisk talang. Ett verkligt stjärnämne. Inte minst därför att han var så mångsidig – han rörde sig obehindrat mellan musikaliska stilar och ackompanjemang, ena gången spelade han in med Louis Armstrong och nästa gång med ett gäng musiker han träffat på en bar kvällen innan! Viktigt för framgången var också att han var villig att söka ett uttryck som inte låste honom till en sydstatspublik, något som Peer naturligtvis backade honom i.
Han var inte den förste vite bluessångaren – kolla upp en föregångare vid namn Emmett Miller och ni hittar en av Rodgers stora förebilder – men han var den förste som tilltalade såväl en svart som en vit publik. Och han var inte rädd för att föra vidare den svarta traditionen med sexuellt dubbelbottnade texter – kolla de här raderna från hans Pistol Packin’ Papa, inspelad redan 1930! ”And if you don’t wanna smell my smoke ... don’t monkey with my gun!”
Han var inte heller den förste att använda joddlingen på ett musikaliskt och effektfullt sätt, men han gjorde det med en avspänd självklarhet som idag utesluter alla andra utövare ur historien. Tekniken hade kommit väldigt långt från de schweiziska alperna, om man säger så.
Rodgers var mån om att inte framstå som allt för mycket ”country”, men det är ändå så att han mer än någon annan banade väg för stilens accepterande även utanför sydstaterna. Han blev en av depressionsårens verkligt stora stjärnor och en förebild för hela nästa generation av countrysångare. Och han spelade in en lång rad av låtar, egna och andras, som länge utgjorde countryns basrepertoar. Överhuvudtaget innebar Rodgers genombrott också ett genombrott för sångarna i en genre som tidigare varit nästan helt dominerad av instrumentalgrupper. Den nya tekniken med känsligare, elektriska mikrofoner var naturligtvis en förutsättning för den utvecklingen.
Recordings 1927-1933 är en köpvärd, välljudande box med fem cd, som innehåller samtliga Rodgers inspelningar fram till 1933 (då han 36 år gammal dog i sviterna av tuberkulos) i kronologisk ordning. The Singing Brakeman: His 50 Greatest 1927-1933 (Living Era) är ett kompaktare, ännu billigare alternativ.

THE CARTER FAMILY
Country Folk
[Proper]
AP Carter, hans fru Sara och svägerskan Maybelle var Rodgers raka motsats – de var hårt arbetande, strängt gudfruktiga människor från de karga bergen i sydvästra Virigina och deras musik var lika sträv och traditionell som Rodgers var öppen och utåtriktad. Men det är svårt att tänka sig något mer jordnära och vackert än kombinationen av Saras glasklara röst, hennes mans lika sporadiska som effektfulla basstämma och Maybelles drivna och hårt rytmiska gitarrspel. Som för övrigt snabbt kom att bilda skola bland countrygitarrister.
Gruppens största styrka var nog ändå den låtskatt man presenterade. AP står oftast som kompositör, men är sällan låtarnas egentlige upphovsman. Han finkammade Virginia på jakt efter traditionella låtar som han sedan arrangerade om, skrev nya texter till eller kombinerade ihop till något helt nytt. Han gav helt enkelt nytt liv åt den uråldriga låtskatt som var på väg att utplånas av den musikindustri som så sakta växte fram i tiden mellan de båda världskrigen. Och gruppens bild av den jagade, ensamme och rastlöse man som kämpade en ojämn kamp mot hårdföra myndigheter och ekonomisk misär fick naturligtvis stor genomslagskraft i depressionens USA. Samtidigt som deras traditionalism säkert kunde både trösta och inge hopp om ett enklare och mer bekymmersfritt liv.
The Carter Family gjorde ungefär 300 inspelningar fram till 1943, då gruppen upplöstes. AP och Sara hade separerat redan i mitten av 30-talet, men skilsmässan fullföljdes inte förrän 1939 när Sara gifte om sig med en kusin till AP. Ingenting blev sig riktigt likt efter det. AP var förkrossad, men lyckades hålla liv i gruppen ytterligare några år.
Country Folk, med fyra cd, innehåller ett strålande urval av gruppens inspelningar.

DELMORE BROTHERS
Freight Train Boogie
[Ace]
Samma förfinade inspelningsteknik som var en förutsättning för Rodgers och Carter Familys genombrott banade också vägen för en rad så kallade ”brother duets”, som blev mycket populära på 30-talet. The Delmore Brothers var en av de mest intressanta, mångsidiga och långlivade av dessa duokonstellationer. Bröderna Alton och Rabon var ypperliga gitarrister, som influerats av såväl blues som jazz, och deras intrikata stämsång var utsökt vacker och gripande på samma gång. Det är väldigt tydligt att paret lärt ett och annat från gospelmusiken.
Freight Train Boogie innehåller gräddan av de inspelningar bröderna gjorde för King Records under andra halvan av 40-talet och början av 50-talet. Dessa inspelningar är i jämförelse med de tidigaste mer utvecklade, med både elgitarr och trummor i kompet. Bluesinslaget är markant, vissa av boogie-numren leder direkt mot rock’n’roll och här finns också originalet av Blues Stay Away From Me, som genom åren gjorts i hundratals coverversioner utan att någon kommit i närheten av originalets speciella atmosfär.

ROY ACUFF
King Of Country Music
[Proper]
Radioprogrammet Grand Ole Opry, som sänt levande countrymusik sedan 1925, var under många årtionden en oerhört stark maktfaktor i countrymusikindustrin. En konservativ järnhand, som kunde skapa och förstöra karriärer med samma nonchalans. Med tiden blev The Opry en nästan löjeväckande institution med patetiska moralpretentioner. Bob Wills fick gömma sin trummis bakom ridån när han framträdde på 40-talet, Hank Williams bannlystes för att han söp för mycket och en ung Elvis Presley råddes att satsa på en annan karriär än musiken ...
Roy Acuff har sedan 30-talet stått som en symbol för The Opry, och dessvärre också för countrymusiken i sin helhet. Han var stockreaktionär och blev med åren mest en patetisk pajas och jojo-dinglare, som aldrig skämdes för att han så självsvåldligt tog sig epitetet ”The King Of Country Music”. När Gram Parsons, endast 21 år gammal och nybliven medlem i The Byrds, fick chansen att framträda i programmet orsakade han nästintill ett nervsammanbrott för Acuff. Orsak: Parsons bröt mot den uppgjorda planen på att spela en av programledningen ”godkänd” countryklassiker. Istället framförde han sin egen låt Hickory Wind. Acuff rasade mot den makalösa fräckheten och varken Parsons eller The Byrds bjöds in till programmet fler gånger ...
Allt detta kan inte dölja det faktum att Acuff under 30-talet gjorde en rad viktiga inspelningar, som bidrog till att förändra countryns inriktning och att ge den dess stora genombrott. Han var en nästan demonstrativt emotionell, om än begränsad, sångare av ett slag som var ovanligt vid den tiden. Och hans strävan efter att fokusera intresset på solosångaren i countrymusiken ledde till att han bestämt avrådde sina kompmusiker från att träna för mycket på sin stämsång!
Annars var det mycket musikerna i The Crazy Tennesseans, i början inte minst den drivne dobrospelaren Clell Summey, som gav en rå och oslipad charm åt Acuffs inspelningar från den tiden. Ett tvärsnitt av Acuffs bästa inspelningar – bland annat den första inspelningen av Great Speckled Bird och den jublande tåghyllningen Fireball Mail – finns samlade i King Of Country Music, som är ännu en köpvärd Proper-box med tidig och banbrytande country. Dubbel-cd:n The Essential Roy Acuff (Columbia Legacy) är ett fullgott alternativ för den som vill gå lite mer försiktigt fram.

BOB WILLS
Legends Of Country Music
[Columbia]
I Texas hade man på 30-talet logdanser som varade i tre dygn. Spriten flödade och dansen var ofta rejält liderlig – den hade åtminstone ingenting gemensamt med den städade form av squaredans som praktiserades på logdanserna i resten av Södern. Musiken man dansade till var en typisk Texas-blandning av allt från traditionell fiolmusik, blues och mexikansk ”norteno” till vilt svängig storbandsjazz, cajun, schlager och de polkor och valser som europeiska invandrare fört över Atlanten. Det var dansrytmen som var allenarådande och såväl elgitarristen som trumslagaren fick plötsligt roller i countrymusiken, något som vid den tiden var otänkbart på den kanten. Till en början gick musiken under benämningen ”country jazz”, men så småningom satsade man på den mer självständiga benämningen ”western swing”. Och Bob Wills var stilens obestridlige kung.
Han var inte först – både Milton Brown och Bill Boyd fick in sina band framför inspelningsmickarna före Wills – men han var bäst. Hans band var störst, fräckast och hårdast svängande. När hans första uppsättning av Texas Playboys skivdebuterade på hösten 1935 så rymde bandet elva musiker, nio år senare turnerade han med över tjugo man i bandet. Wills strävade efter perfektion och hans storhet som bandledare – han var också en lysande fiolspelare – var att han hela tiden sökte nya spännande musiker, och att han anpassade sitt material efter vilka profiler han hade i bandet. Ungefär som Duke Ellington på jazzsidan.
Ovanstående, ursnygga box innehåller drygt 100 välvalda spår från hela Wills långa karriär – han spelade in ända fram till sin död 1975. Ett acceptabelt lågprisalternativ är cd:n The King Of Western Swing – 25 hits 1935-45 (Living Era), som koncentrerar sig på de tidiga och mest inflytelserika inspelningarna.

BILL MONROE & HIS BLUE GRASS BOYS
All The Classic Releases 1937-1949
[JSP]
När western swing-vågen – i likhet med den svarta storbandsjazzen – började ebba ut i slutet av 40-talet hade resten av countrymusiken tagit utvecklingen i två olika riktningar. Båda mot mindre och mer ekonomiskt försvarbara grupper, men med för övrigt helt olika inriktning. Den ena gick mot en modernisering, en del skulle säga kommersialisering, medan den andra sökte sig tillbaka till en mer puristisk och traditionell musik. Den förstnämnda, som vi kommer till längre fram, kom att kallas ”honky tonk”. Den andra var det vi idag kallar ”bluegrass”.
Bluegrassmusiken hade sina rötter i den uråldriga tradition med små ”string bands” som hade frodats i bergskedjan Appalacherna, men den hade en vassare och mer driven ansats. Fiol, mandolin, gitarr och bas var de ursprungliga instrumenten och de spelades av musiker som under 40-talets sista hälft drev sig själva till en allt mer bländande teknik och attack. Allt inom relativt strikt definierade ramar. Tempot är högt, ofta häpnadsväckande så, och solona improviserade med en nästan jazzlik expressivitet. Sångtexterna handlar om jordnära saker som liv, död, tragisk kärlek, hemlängtan och religion. Ledsången är klagande, ibland rent hjärtskärande vacker i sin smärta. Och i den ideala bluegrassgruppen sjunger alla musikerna, i olika tonlägen, så solostämman ställs ofta mot en vidunderlig stämsång med tre eller fyra olika stämmor. Mycket gripande.
Stilen skapades av Bill Monroe, en av countrymusikens verkliga giganter. Han var en hängiven och säkert rätt hänsynslös musiker, en rebell med rykte om sig att allt för lätt hamna i slagsmål. Men han var gud för de musiker som kämpade för att bli medlemmar i hans grupp. Namnet på gruppen var The Blue Grass Boys eftersom han kom från Kentucky, ”the Blue Grass state”. Att hela musikstilen så småningom fick sitt namn efter hans grupp säger en del om dess genomslagskraft bland musikerna. Kommersiellt betydde däremot aldrig bluegrassmusiken särskilt mycket, och det var bara under en relativt kort tid som de större nationella skivbolagen brydde sig om att spela in den.
När Monroe under 1945 släppte in sångaren och gitarristen Lester Flatt och mandolinspelaren Earl Scruggs i gruppen fick den en bredd och ett djup som lyfte hela musikstilen ytterligare ett steg. Flatts rytmiska gitarrspel, hans intensiva tenorstämma och Scruggs explosiva mandolinspel, ibland med Charlie Parker-intensitet i solona, gav Monroe-bandet en knivskarp egg. All The Classic Releases ger er en hårdslående dos av den här kombinationens överrumplande kraft.
När Flatt och Scruggs under 1948 lämnade Monroe för att lansera sitt eget band såg Monroe det som ett oerhört svek. Han blev bitter, olycklig och misstänksam. När de båda svikarna 1950 fick kontrakt med Columbia lämnade Monroe själv direkt bolaget. En allvarlig bilolycka 1953 gjorde honom ännu mer vresig och lynnig. Den musik han gjorde för Decca under 50-talet är en direkt spegling av hans själsliv, naket emotionell och hjärtskärande bluesfärgad. Jag älskar den lika mycket som de mer banbrytande 40-talsinspelningarna. Billiga enkel-cd:n The Essential Collection (Spectrum) ger en hyfsad bild av den perioden, men om ni har råd rekommenderas den första av de två Bear Family-boxar på vardera fyra CD som rymmer samtliga hans Decca-inspelningar – den som är döpt till Blue Moon Of Kentucky täcker in åren 1950-58 och innehåller inte ett enda svagt spår.

FLATT & SCRUGGS
Selected Sides 1947-1953
[JSP]
Flatt & Scruggs nådde omgående stora framgångar på egen hand och det var mycket deras förtjänst att musikstilen nådde ut till den större countrypubliken. Monroes inflytande gjorde att duon i många år var bannlyst från The Grand Ole Opry, men man fick istället ett eget radioprogram på annat håll. När intresset för bluegrass var som störst under början av 50-talet var det Flatt & Scruggs-inspelningar som Old Salty Dog Blues, Roll In My Sweet Baby’s Arms och Foggy Mountain Breakdown (sedermera ledmotiv till filmen Bonnie And Clyde) som stod i centrum. När musiken sedan under 60-talet adopterades av en ung, politiskt medveten folkmusikpublik var det likaledes Flatt & Scruggs som drog åt sig den mesta uppmärksamheten.
Men det var under 50-talet som Scruggs verkligen revolutionerade mandolinspelandet och gruppen ständigt flyttade fram positionerna för bluegrassmusiken. Bear Family har en lyxbox på fyra cd med den självförklarande titeln 1948-1959, men det är att ta i. Den här utmärkta, lika innehållsrika, men enklare paketerade lågprisboxen innehåller precis alla duons fyrtio- och femtiotalsklassiker i suveränt ljud.

THE STANLEY BROTHERS
The Definitive Collection
[Time Life]
Bröderna Ralph och Carter hade inget av Monroes karisma och kom aldrig i närheten av Flatt & Scruggs briljanta teknik, men har ändå gjort bluegrass av fullständigt tidlöst slag. Kanske för att deras musik var så ren och opåverkad, den saknade nästan helt inslag av blues eller jazz. Det var karg, brinnade intensiv bergsmusik, inget annat.
Columbia-inspelningarna från 1949-52 är särskilt sällsamma i sin lågmälda innerlighet; att någon skulle gå opåverkad förbi melankolin i till exempel The Fields Have Turned Brown från 1950 förefaller mig helt otänkbart. Men även gruppens mer ojämna 60-talsinspelningar för King Records måste höras. Den här väldigt fina boxen ger oss handplockade höjdpunkter från åren 1947-1966
Carter dog i en bilolycka 1966, men hans bror har varit aktiv ända in i våra dagar. Häromåret gav han till exempel ut det utmärkta albumet Saturday Night Sunday Morning (Freeland), som också var en massiv hyllning till brödernas betydelse för countrymusiken. Den digra gästlistan innefattar så celebra duettpartner som Emmylou Harris, Dwight Yoakam, Vince Gill, George Jones, Ricky Scaggs, Alison Krauss ...

ERNEST TUBB
The Very Best Of Ernest Tubb
[Spectrum]
Om bluegrassmusiken var ett försök att stoppa eller vrida tillbaka klockan, så var ”honky tonk” ett uttryck för att tiden faktiskt går framåt, inte bakåt. Musikformen blev den traditionella countryns död och all modern countrymusiks början. Det var här den definitivt tog steget från landsbygden till staden. Från verandorna och kyrkorna till barerna och sängkamrarna ...
Stilen har sitt ursprung i Texas. Själva begreppet ”honky tonk” syftar på de sädiga syltor och barer som växte upp kring oljefälten och städerna i Texas under förbudstiden på 30-talet. Ställen som blev samlingspunkter för de rotlösa och ensamma människor som tvingats från landsbygden till städerna, framförallt under andra världskriget. Dit gick man för att supa, slåss och för att hitta någon att dela säng med på natten. Där fanns ofta en jukebox, men ingen kunde egentligen höra musiken i det larm som fyllde ställena. Levande musik blev ett alternativ och countrymusikerna fick, precis som bluesmusikerna i Chicago vid samma tid, anpassa sig efter de nya förhållandena. Gitarrerna elektrifierades, trummisar gjorde sitt intåg och det centrala i musiken blev att få upp folk på dansgolven.
Texterna reflekterade barlivet, de syndfulla kvinnorna och de sjaskiga kärlekshistorierna. Ångesten och baksmällorna. Längtan efter ett bättre liv. Men också hur skönt det kunde vara att rensa hjärnan med ett rejält fylleslag. Eller slagsmål.
Historiker brukar säga att stilens första frön såddes redan i slutet av 30-talet av gruppen The Blue Ridge Playboys – som vid olika tillfällen innehöll viktiga musiker och kompositörer som Floyd Tillman, Ted Daffan och Moon Mullican – och den första riktigt stora honky tonk-hiten var Al Dexters Pistol Packin’ Mama från 1943. Men den som på allvar populariserade stilen var Ernest Tubb, en Texas-musiker som förde in den elektriska gitarren i countrymusiken och som byggde en hel karriär på att sjunga falskt.
Det var när han 1939 opererade bort sina halsmandlar som rösten förändrades. Efter operationen sjöng han aldrig någon låt helt rent, men lyckades göra sitt handikapp till en helt egen stil. Falsksången ger Tubbs bästa inspelningar ett sympatiskt, älskvärt och märkligt generöst drag. Och om man inte överdoserar hans musik förvånas man av att han trots den uppenbara begränsningen i rösten ändå lyckas uttrycka så många olika känslor. Tubb var en av de första countrysångarna att inse att all riktigt övertygande musik kräver ett engagemang, en drivkraft. Även om den inte alltid har positiva förtecken. Det kan vara kärlek eller sentimentalitet, det kan vara hat eller hämndbegär.
Tubbs första klassiker kom redan 1941 med Walking The Floor Over You och han gjorde lysande musik ända långt in på 60-talet. Hans Waltz Across Texas från 1965 är en de mest chauvinistiska och vackra hyllningarna någonsin till hans hemstat. Där emellan kom en rad stilsäkra honky tonk-manifest: Drivin’ Nails In My Coffin, Have You Ever Been Lonely, Slipping Around, You Nearly Lose Your Mind, Throw Your Love My Way, Thanks A Lot, Two Glasses, Joe ... listan kan göras väldigt lång.
Den här billiga enkel-cd:n är en utmärkt introduktion till Tubbs musik. För den penningstarke har Bear Family fem olika boxar. Den första, Let’s Say Goodbye Like We Said Hello (1947-53), är den starkaste.

HANK WILLIAMS
40 Greatest Hits
[Polydor]
Hank Williams dog på nyårsnatten 1952, ensam i baksätet på sin ljusblåa Cadillac, med kroppen full av morfin och alkohol. Han var 29 år gammal. Tjugofem tusen människor kom till hans begravning.
Hank var countrymusikens första sexsymbol, dess första riktigt karismatiska stjärna. Men också en man av folket, som talade direkt till varje individ i sin stora publik. Han talade om vad som hände med människorna i ett sydstatssamhälle i enorm förvandling. Inte i specifikt samhälleliga termer, men om vad som hände inuti de förvirrade människor dessa massiva förändringar lämnade efter sig. Rädsla, utanförskap, känslan av att tappa fotfästet och kontrollen. Hanks hela liv var en illustration av detta, och det finns där i hans fantastiska musik. Ingen annan countryartist har lämnat en sådan skatt efter sig.
Men han var naturligtvis för mycket av en rebell för The Grand Ole Opry och hela det system den institutionen representerade. Först vägrade man honom inträde för att han söp för mycket, men tvingades till sist ge efter för publikens tryck. Hans Opry-debut med Lovesick Blues 1949 var en sådan succé att han tvingades in på scenen för sex extranummer! Något sådant kunde naturligtvis Opry-hierarkin inte blunda för, samtidigt som man ett par år senare tog första bästa chans att slänga ut honom igen. För att några månader senare helgonförklara honom igen när han var död. Och ofarlig.
Hank debuterade 1946, som en hyfsad Ernest Tubb-lärjunge, men visade redan året därpå tänderna. Move It On Over var en uppstudsig, sexig låt med ett framträdande break på elgitarr. Han gör ingen hemlighet av att han lärt sig sjunga av en svart bluesman. Det var rock & roll innan någon visste vad det var, men ändå så mycket country det kunde bli. Att han vid samma inspelningstillfälle spelade in en framtida religiös klassiker, I Saw The Light, säger en del om hans spännvidd.
Låtarna han lämnade efter sig – My Bucket’s Got A Hole In It, I’m So Lonesome I Could Cry, Why Don’t You Love Me, Cold Cold Heart, I Can’t Help It, Hey Good Lookin’, Ramblin’ Man, Half As Much, Jambalaya, You Win Again, Your Cheatin’ Heart – definierar utan ord själva begreppet country. Någon har sagt att han skrev ”samma slags låtar som alla andra vid den tiden, bara så mycket bättre”. Han fick kvinnorna på fall – de ville antingen gå i säng med honom eller bli hans ställföreträdande mödrar – och männen kunde identifiera sig med hans chosefria sätt att avslöja sina egna brister och skröpligheter. Han siktade alltid direkt på hjärtat, det är det som är hemligheten.
Idag debatterar man visserligen hur mycket av låtarna som var andra människors verk – hans förläggare Fred Rose hjälpte till ibland, Moon Mullican lär ha varit huvudsaklig kompositör till Jambalaya och det sägs att han ofta köpte hela verser av en student – men låtarna tillhör ändå honom. Många har nämligen försökt, men ingen har kunnat sjunga dem som han själv. Hans storhet ligger ju mycket i den oerhörda känslighet han uttryckte sig med. Lyssna på hur han sjunger till sin svekfulla ex-hustru i Your Cheatin’ Heart, inspelad bara månader innan han dog, och ni kommer att höra en sångare som verkligen kan leverera en text. Känslor, drama, fullständigt otroliga nyanser.
40 Greatest Hits är en pålitlig dubbel som innehåller Hanks allra mest nödvändiga inspelningar. Den är ett minimum. Vill ni gå upp ett steg rekommenderas boxen The Original Singles Collection (Polydor). 84 spår på tre CD, samtliga singlar han gav ut under sin livstid. Fast det ni verkligen behöver är ju så klart The Complete Hank Williams (Mercury), en av de mest praktfulla och omistliga boxar som någonsin gjorts ...