Ur arkivet - sommarläsning med Livets Goda.se: Bee Gees: 50 år av hitmakande

Artikel: Musik Den är ett halvt sekel lång. Den kantas av sanslösa succéer, fascinerande falsetter, interna intriger, depressioner och dödsfall. Här är den: historien om Bee Gees.

Inspirationskällor för pojkband. Specialskrivna låtar för Sir Cliff Richard, Barbra Streisand, Kenny Rogers och Carola. Nej, det är kanske inte så konstigt att Bee Gees inte räknas som ett av de ”coola” banden. Men för alla som bryr sig om låtsnickrande tillhör de den yppersta eliten. Att nervöst dela in saker i kreddigt och okreddigt måste för övrigt vara det osexigaste som finns. Då försvinner alla möjligheter till genuin och avslappnad passion. Ni vet, de där ögonblicken då man glömmer bort sig själv och bara älskar något helt förbehållslöst.

Lyckligtvis finns det grupper och artister som gjort sin grej så länge, utan att be om ursäkt för det, att de står över alla sådana resonemang. Bee Gees är ett perfekt exempel. Du kan driva med deras falsettröster och dissa deras frisyrer. Du kan definitivt håna deras klädsmak. Men du kan inte komma ifrån den tidlösa kvaliteten i låtar som To Love Somebody, Jive Talking, Staying Alive, Too Much Heaven, How Deep Is Your Love, Tragedy, How Can You Mend A Broken Heart, Night Fever eller You Win Again. Jag tror vi stannar där. Men det skulle gå att räkna upp 20 klassiker till. Minst. Det är ingen slump att över 2 500 artister spelat in deras låtar. Och att Bee Gees i eget namn sålt över 220 miljoner skivor. Och då räknar vi alltså inte piratverksamhet och fildelning.

Britter och australiensare brukar tvista om vilket land Bee Gees kom från. Faktum är att de som grupp varit baserade i både Australien, England och USA. Bröderna Gibb föddes på brittiska Isle Of Man och växte upp i en förort till Manchester innan familjen 1958 flyttade till Brisbane, Queensland i Australien.
Redan i Manchester hade Barry (född 1946) och tvillingarna Robin och Maurice (födda 1949) börjat sjunga stämmor. En dag var de på väg till en lokal biograf där barn fick mima till aktuella 78-varvare. På vägen dit gick skivan i fråga sönder. Killarna var tvungna att sjunga på riktigt. De gjorde succé och idén föddes om fler uppträdanden.
De lyssnade på saker som the Everly Bothers, men även när originalet var tvåstämmigt lade de instinktivt till en tredje stämma, så alla hade något att göra. Saker som Lollipop ekade tidigt i Gibbs hem.
– Jag minns att pappa, som själv var bandledare, kom in och sa ”jag trodde det var radion som var på”, minns Maurice i dokumentären In Our Own Time. Vi kände oss mer som trillingar än som tvillingar och en äldre bror. För allt vi ville göra var att sjunga.
När familjen så flyttade till Australien, under en båtresa som tog fem veckor, var även lillebrorsan Andy född. De tre äldre bröderna började uppträda under olika namn. De sjöng också vid en Speedwaybana och tjänade bra med pengar. Men det var när de medverkade i en radioshow vars värdar båda hade initialerna BG som de blev Bee Gees (det har senare spekulerats i om det var en förkortning för Barry Gibb eller Brothers Gibb, men så var tydligen inte fallet).
Redan 1960 började bröderna medverka i TV-shower, där de charmade alla med sina änglalika stämmor, rådjursögon och breda, vita leenden.
– Vi började spela ute två-tre gånger per kväll och det försörjde hela familjen, men vi trodde aldrig att man kunde bli rik på det, minns Barry i dokumentären.
1963 fick de sitt första skivkontrakt och började släppa singlar. Barry var redan här låtskrivare åt andra artister och vem som var ledare stod bortom alla tvivel. Bandets första australiensiska album hade titeln The Bee Gees Sing And Play 14 Barry Gibb Songs. Den äldre broderns ego var redan på plats och väl utvecklat. Något som senare skulle koma att skapa schismer när de andra bröderna så småningom krävde att ses som likvärdiga medlemmar.
– När The Beatles kom till Australien var magin påtaglig. Det var på grund av dem vi insåg vad vi kunde göra och ville försöka få samma erkännande, minns Maurice. Och vi kom från Manchester. Vi var från norra England – precis som The Beatles!
I oktober 1966 kom bandets första etta i Australien, Spicks and Specks. Men det räckte inte för att hålla kvar bröderna. De hade drabbats av Beatlemania. Eftersom de vuxit upp i norra England kunde de identifiera sig starkt med sina kollegor från Liverpool och stärkta av sin listetta bestämde de sig för att åka tillbaka och erövra sitt gamla hemland. Enligt dem blev inte Spicks and Specks etta förrän de hade rest i en vecka, men enligt tillförlitliga källor är detta en efterhandskonstruktion. I sin ungdomliga naivitet hade de innan sin avfärd postat en demo till Beatles manager Brian Epstein.
Båtresan blev lång. Så lång att den enkla popvågen faktiskt hade börjat ebba ut när de väl nått den brittiska kusten.
– Åk tillbaka – grupper är ute, sa de, minns Barry och Robin skrattande i dokumentären. Det var som ett mantra som upprepades vart vi än åkte.
Epstein hade i sin tur förstås inte haft tid att lyssna på vare sig deras eller någon annans demo, men skickat över demohögen till en nyanställd kille vid namn Robert Stigwood. Denne gillade vad han hörde och en audition bokades. Eftersom bröderna redan hade en ansenlig rutin gjorde de bra ifrån sig. Stigwood var extremt imponerad och gruppens erbjöds ett fem år långt skivkontrakt med Polydor, med Stigwood som manager och A&R.
Efter att ha gett ut Spicks and Specks även i Storbritannien fick Stigwood en idé. De skickade ut nästa singel, New York Mining Disaster 1941 med enbart låttiteln tryckt på etiketten, men inget gruppnamn. Låten var väldigt McCartney-aktig och många radio-DJ:s trodde i sin lomhördhet att det var den nya singeln från The Beatles och började spela den frekvent. Låten nådde topp 20 i både Storbritannien och USA. Deras optimistiska flytt hade gett resultat.

Redo för Redding

Snart var gruppens första brittiska album The Bee Gees 1st, inspelad och lanserades med hjälp av en skrytsam kampanj där Stigwood själv utnämnde dem till ”the most significant new talent of 1967”. Nästa singel, den soulinfluerade To Love Somebody, var egentligen skriven för Otis Redding, men nådde topp 20 i USA med Bee Gees själva. Redan här märkte man vilken bredd och näsa för tidens strömningar framför allt Barry Gibb hade. Att som 20-årig vit britt ens få för sig att skriva till soullegenden Otis Redding var både framsynt och kaxigt. Att dessutom lyckas få honom att spela in den var en ansenlig bragd. Den intensiva balladen har sedan dess spelats in av ett stort antal legendariska artister, exempelvis Janis Joplin, Rod Stewart, Gram Parsons och Nina Simone, som alla lagt in sin egen längtan och åtrå i den. Helt klart besitter Bee Gees förmågan att skriva material som är tillräckligt personligt för att de själva ska kunna framföra det, men tillräckligt öppet för att andra ska kunna lägga in sina egna känslor och erfarenheter. I och med det sällade de sig till många andra av poperans största låtskrivare, exempelvis Burt Bacharach & Hal David, Carole King & Gerry Goffin, Jimmy Webb och Neil Diamond. Och – givetvis – Lennon & McCartney.
Bee Gees var nu en kvartett. Bröderna sjöng. Robin spelade inget. Maurice spelade bas, Barry spelade kompgitarr och de kompletterades av Vince Melouney på sologitarr och Colin Petersen på trummor. De tre albumen 1st, Horizontal och Idea släpptes i relativt snabb följde och genererade hits på båda sidor av Atlanten. Både albumen och singlar nådde antingen topp 20 eller topp 10. Singeln I’ve Got to Get A Message To You blev etta i Storbritannien. Det var vällförtjänt. Gruppen levererade briljant, om än lite otajt, popmusik – alltid med lysande melodier och fokus på stämsången. De visste sina styrkor från start. Gruppen varvade sina ballader med både rockigare inslag och psykedelisk pop. Faktum är att soundet bitvis inte låg alltför långt ifrån Sveriges egna Tages (Sveriges tveklöst bästa popband på 60-talet, inte minst på grund av Göran Lagerbergs låtskrivargeni).
Efter Idea hoppade Melouney av, men inte förrän han lyckats med en bragd som ingen annan gått iland med: att få med en låt på ett Bee Gees-album som INTE är skriven av någon av bröderna Gibb!
Vid det här laget hade de yngre bröderna, i synnerhet Robin, börjat känna att Barry hade för stort inflytande över gruppens utveckling och låtskrivande.
Barry var den äldre, tyste, viljestarke och ekonomiskt medvetne. Robin var drömmaren och galenpannan med den lite kvävda stämman och de stora framtänderna, som hade fått en smula hybris av att ha sjungit lead på ett par av trions hits. Robin var den som tidigast visade tecken på att berömmelsen stigit honom åt huvudet. Han har bland annat skrutit om sin akademiska begåvning och sällan varit sen att påpeka att han och Barry var trions ”ledare”, att han legat bakom många av gruppens ambitiösa koncept och skrivit ett antal böcker om historia. Märkligt nog tycks inget dessa verk ha sett dagens ljus i form av ”publicering” och andra detaljer… Trots allt snack om en återförening med Barry för ett nytt album med Bee Gees är det Robin som ensam medverkade i pratshowen Skavlan och 4 juni kommer till Sverige för en solokonsert på Globen. Men av förhandsrapporter att döma sjunger han inte ens falsetterna, utan det är kvinnor (!) som sjunger de höga oktaverna, medan Robin knappt hörs när de tar över.
Den konflikträdde Maurice blev från 1968 något av bandets medlare. Inspirerade av konceptalbum av grupper som The Moody Blues bestämde de sig för att göra ett dubbelalbum. Det kaxiga arbetsnamnet Masterpeace ersattes av Odessa, och det textmässiga konceptet sträckte sig inte över många låtar. Plattan fick fina recensioner men genererade bara en mindre hit; First of May. Robin tyckte att B-sidan Lamplight skulle ha varit A-sida och tog detta som ursäkt för att lämna gruppen för en solokarriär. De andra två fortsatte tillsammans med Petersen och gav ut albumet Cucumber Castle, medan Robin gjorde soloplattan Robin’s Reign och fick en hit med Saved By the Bell runt om i Europa.
Snart fick trumslagaren sparken och snart därefter gick Barry och Maurice skilda vägar musikaliskt. När 60-talet gick mot sitt slut framstod det som om Bee Gees skulle bli ett av de många popband som inte klarade att anpassa sig till de nya tiderna. Ännu ett ”60-talsband” i mängden.
1970 började bröderna känna att de saknade varandra. Det är aldrig kul att vara i konflikt med någon, än mindre sin egen bror. Och när ingen av dem fick ordentlig styrfart på sin solokarriär bestämde de sig för att göra ett nytt försök.

Återförening

Bee Gees var åter en trio. Denna gång var de mer sammansvetsade och toleranta gentemot varandras egenheter. De hade mognat och insett att ensam inte alltid är stark. Två år hade passerat sedan Odessa (en lång tid i dåtidens popvärld) och bandet valde att döpa sin comebackplatta till 2 Years On. Gruppen hade tappat greppet om Storbritannien men nådde tredjeplatsen på den amerikanska Billboardlistan med Lonely Days (från vilken David Coverdale senare skulle sno idén till Whitesnakes låt Lonely Days, Lonely Nights). Det följande albumet Trafalgar genererade den fantastiska soulballaden How Can You Mend A Broken Heart, som nådde förstaplatsen i USA och Bee Gees gjorde alltså redan 1971, innan exempelvis Hall & Oates ens debuterat, något som inte kunde betecknas som något annat än ”blue-eyed soul”. Ändå nämns de inte förrän i samband med Saturday Night Fever (1978) och dess hits om man slår upp blue-eyed soul på Wikipedia. Ännu ett tecken på hur Bee Gees nytänkande och betydelse fortsätter att underskattas, åsidosättas, ignoreras och förlöjligas, av historieskrivare världen över.
1972 års album To Whom It May Concern var också fin. Andrasingeln Alive är en av Barry Gibbs mest känslostarka och dramatiska kompositioner och det känns underligt när han påstår att han inte ens minns när han skrev den. Men den långtifrån kaxiga albumtiteln antydde att Bee Gees anade att de hade hamnat i en återvändsgränd. Albumet Life In A Tin Can floppade, trots den i efterhand klassiska singeln Saw A New Morning, med läckra tonartsväxlingar och stråkarrangemang. Den följande plattan gavs inte ens ut av det tvivlande skivbolaget.
Legendariske Ahmet Ertegün på Atlantic Records, alltid en visionär, hade följt gruppens laborerande med soul och R&B med stort intresse och såg stora möjligheter om trion fortsatte utveckla denna sida av sitt sound. Han rådde Stigwood att sammanföra dem med R&B-producenten Arif Mardin. Resultatet, Mr Natural, var ett första steg mot deras klassiska R&B-sound.
– Det är lustigt. På den tiden fanns inte begreppet disco, minns Barry Gibb i In Our Own Time. Vi gjorde R&B. Även när vi spelade in låtarna som skulle hamna på Saturday Night Fever tyckte vi att det var R&B vi sysslade med. Men när skivan kom ut var vi plötsligt disco.
Inför albumet Main Course flyttade de till Miami, Florida och satte ihop ett band som var lika bra live som i studio: klaviaturspelaren Blue Weaver (från engelska Strawbs) och Dennis Bryon på trummor. Gitarristen Alan Kendall hade varit med sedan 1971. Multiinstrumentalisten Maurice jobbade, ivrigt påhejad av Mardin, på sitt basspel.
Main Course innehöll två gigantiska hits: Rytmiska Jive Talkin’ nådde förstaplatsen i USA, där bandet nu hade sin huvudsakliga marknad. När gruppen spelade in Nights On Broadway uppmuntrade Arif Mardin Barry Gibb att utforska sin falsettröst i de avslutande improvisationerna. Vad han inte anade var att den skulle komma att dominera etern under resten av 70-talet. Main Course var det första albumet som hade två topp 10-hits i USA på åtta år. Bee Gees var tillbaka på allvar. Och nu låg de på R&B-listorna.
Inför Children Of the World vässade de falsetterna ordentligt. You Should Be Dancing gjorde ingen hemlighet av att målgruppen var den dansande publiken.
– Vi inspirerades mycket av att gå på klubbar i Miami och musiken drogs helt naturligt åt det mer groovebaserade hållet, minns Barry Gibb.
Men melodierna var kvar.
Nu var de en sammansvetsad enhet även på scen och det var dags för deras första livealbum: At Last…The Bee Gees Live!

Discofeber

1977 fick bandet en förfrågan från sin manager om att ge några låtar till en independentfilm som skulle heta Night Fever och handla om en fattig Brooklyn-kille, spelad av den okände John Travolta, som levde för att dansa. Killarna tyckte det lät som en ganska corny film och den tunna handlingen var inte mycket att hänga i julgranen. Men de gav bort tre låtar som de enligt egen utsago skrev under samma helg: Staying Alive, Night Fever och How Deep Is Your Love, och gav bort ett par låtar till några andra medverkande artister. Tavares fick More Than A Woman och Yvonne Elliman fick If I Can’t Have You.
Vad som sedan hände hade ingen kunnat förutspå. Fyra av de fem låtarna blev ettor i ett stort antal länder (inklusive USA) och soundtracket till Saturday Night Fever blev den mesta sålda i världen dittills. Bee Gees skapade inte discoeran – utan hamnade mitt i den pågående vågen och kunde inte låta bli att svepas med.
Föredettingarna var nu världens största band. Sex singlar signerade Gibb toppade USA-listan under 25 veckor av 32 under åtta magiska månader med start i december 1977. Lillebror Andy Gibb hade nämligen också startat en solokarriär och skapade, ibland med låtskrivarstöd av sina äldre bröder, ett antal USA-ettor. På Billboards singellista 8 april 1978 hade bröderna Gibb skrivit fem av de tio översta låtarna och Barry Gibb är än i dag den ende låtskrivare som varit med om att ha gjort fyra USA-ettor i rad. Gibb-musik var så oundviklig att radiostationer efter ett tag började locka lyssnare med Bee Gees-fria dagar!
Medan hit efter hit erövrade världen och Andy Gibb hamnade i fokus som ”en ny Shaun Cassidy” passade Bee Gees själv på att följa upp succén med en rejäl flopp. Robert Stigwood fick den ”briljanta” idén att låta BeeGees och en rad celebriteter i utförsbacke (från Peter Frampton till Alice Cooper) hylla Beatles med att göra filmen Sgt Pepper och ett dubbelalbum som soundtrack. Det blev en av de mest utskällda filmerna någonsin och bröderna var snart tillbaka i studion för ett riktigt Bee Gees-album. Spirits Having Flown rymde några megahits – Tragedy, Love You Inside Out och balladen Too Much Heaven, som självaste Brian Wilson från Beach Boys anser vara den bästa låt som någonsin gjorts. Nåja, säger vi, men det är en utsökt låt som visar att ett vibrerande elpiano borde förekomma i alla ballader värda namnet. Att gruppen donerade alla låtens intäkter till UNICEF för all framtid innebär att den till dags dato dragit in närmare 100 miljoner kronor till organisationen. Man kan bara föreställa sig hur rika själva medlemmarna är efter ett 30-40 hits i samma storleksordning. De hade sådan hitkänsla vid den här tiden att B-sidan till Too Much Heaven, countrypastischen Rest Your Love On Me, nådde Topp 40 på countrylistorna. Bara två år senare, 1981, toppade den samma listor i Conway Twittys coverversion.

Bakslag

Nästa album Livin’ Eyes (eller var de bara ”living nice”?) blev offer för en ”Bee Gees backlash” men hade nästan bara starka spår. Plattan var den första som tillverkades för demonstration av det nya formatet Compact Disc, men när formatet tio år senare hade slagit igenom var det en av de få plattor med Bee Gees som INTE fanns tillgänglig på CD. Men bröderna var åter trötta på varandra och Barrys samarbete med Barbra Streisand på Guilty bekräftade att de åter behövde komma ifrån varandra.
Filmen Staying Alive (1983) var, som man kan räkna ut av titeln, uppföljare till Saturday Night Fever. Sylvester Stallone regisserade en muskelbyggd John Travolta och resultatet var en kalkon som flaxade och flaxade men aldrig lyfte från marken. Inte heller Bee Gees egna låtar var i samma klass.
Barry Gibb gjorde en ny soloplatta. Now Voyager var en modernare produktion och åtföljdes av ett helt videoalbum, med en kortfilmsvideo till varje låt.
– Agerande och låtskrivande är väldigt besläktat, sa en hoppfull Barry Gibb i tron att dessa musikvideor skulle ge honom filmroller. Så blev det dock inte.
Efter en albumpaus på sex år, då bröderna mest skrev för andra artister, kom albumet E.S.P. (med den medryckande ”fotstamparhiten” You Win Again).
– Att skriva för andra breddade våra horisonter och hjälpte oss att sträcka på oss lite mer, sa Barry Gibb i en intervju för Love And Hope Festival, då gruppen också hunnit släppa albumet One (1989).
Han sa också att han trodde att bandet var på väg mer mot soul och R&B igen och även mer politiska och socialt medvetna texter.
– När vi sjunger ”we should be one” så menar vi inte föreningen mellan man och kvinna i första hand, utan att vi alla ska vara ett. Min dröm är att en dag se en planet som inte består av olika länder utan är en enda stor enhet. Och jag tror att det kommer att ske under min livstid.
Optimistiskt. Välmenande. Men kanske inte det mest banbrytande och insiktsfulla, politiska brännbara (eller realistiska) uttalande en artist gjort… Och varför sjunger han ”baby” om han menar hela världen? Nej, att gå längst fram på barrikaderna har aldrig varit Bee Gees grej och det ska vi nog vara tacksamma för. Att det ens finns en samling med dem som heter Live Songs är komiskt. Hur många gånger har de skrivit om något annat ämne?
– För sex år sedan var jag en popstjärna utan något att engagera mig för, adderade Barry. Nu bidrar jag till kampen mot diabetes.
Efter albumet One gav sig bandet ut på sin första turné på tio år.

Andy går bort

Mellan de två senaste albumen hade något tragiskt inträffat i familjen Gibb. Något som till denna dag plågar i synnerhet Barry.
Lillebror Andy gick bort, bara fem år efter sin 30-årsdag. Andy, som i både utseende och röst var som en yngre kopia av Barry, hade tidigt börjat med musik. Barry ansåg att Andy skulle flytta tillbaka till Australien eftersom det utgjort en bra grogrund för Bee Gees utveckling och en chans att utvecklas utanför amerikansk press, som var först med otyget att hålla koll på celebriteter och deras familjers privatliv. Andy följde hans råd, men den hårda drillningen uteblev, eftersom Andy var ekonomiskt oberoende. Han jobbade bara sporadiskt kunde försvinna spårlöst under långa perioder. Snart bodde han i Miami, precis som de äldre bröderna. Andy, född 1958, började jobba med Barry och Bee Gees producenter. Redan innan han fyllt 20 hade han haft två USA-ettor och sålt över en miljon album.
För Andy hade framgången kommit snabbt och utan större ansträngning och han hade svårt att hantera den. Han fick sparken från två musikaler för att han inte dök upp (trots att han ansågs vara bäst av de fem artister som delade på rollen) när han skulle och verkade föredra att ägna sig åt sitt förhållande med Dallas-stjärnan Victoria Principal. När Principal gjorde slut hamnade han i en nedåtgående spiral av drog- och alkoholmissbruk. En annan sak som plågade honom var att han bara träffat sin dotter (från ett kort äktenskap i Australien) en enda gång, 1981. Sammantaget var han en charmig men odisciplinerad popstjärna med många inre demoner. Hans osäkerhet och vilja att vara omtyckt gjorde paradoxalt nog att han svek många.
– Andy var i London och firade sin 30-årsdag, berättar Barry i dokumentären. Jag ringde för att gratulera men fick beskedet att han var för full för att kunna komma till telefonen. Jag blev arg och ringde några dagar senare upp honom och gav honom en utskällning och sa till honom på skarpen att skärpa sig. Det skulle bli vårt sista samtal
Officiellt dog Andy av en hjärtmuskelinflammation orsakad av ett virus, men ingen försöker göra någon hemlighet av att hans kropp var oerhört nedbruten av allt missbruk. Fyra år senare, samma dag som Andy skulle ha fyllt 34 dog pappa Hugh Gibb. Han ligger begravd nära Andy.
Varken Barrys eller Robins soloplattor har gjort speciellt mycket väsen av sig.
I samband med pojkbandsvågen var det många unga band som fick hits med gamla Bee Gees-låtar, exempelvis How Deep Is Your Love (Take That), Words (Boyzone) och Tragedy (Steps).
Av The Bee Gees fyra sista originalalbum Size Isn’t Everything, Still Waters och This Is Where I Came In gjorde bara Still Waters med sina fyra miljoner sålda exemplar något större avtryck, trots att det faktiskt finns gömda pärlor på varje album man på måfå plockar fram. De räknades helt enkelt som passé och amerikansk radio gav dem inte längre sitt stöd. Det framstod som om bakslaget efter discovågen aldrig riktigt gick över.

14 november 1997 gjorde bandet en konsert i Las Vegas, vilket resulterade annat i konsertfilmen och liveskivan One Night Only som sålde fem miljoner exemplar. Barry Gibb hade vid den här tiden stora ryggbesvär, men succén för liveskivan fick honom att gå med på att göra en stor turné.
– Få anade vilken smärta Barry genomled under konserterna. Dessutom måste man ta i extra mycket när man sjunger falsett, konstaterade Maurice.
Och när denne sympatiske bror 2003 gick bort i en hjärtattack, 53 år gammal, såg det ut som om sagan om The Bee Gees var över för alltid.
Barry vände sig åter till Barbra Streisand. Vid det här laget hade många som växt upp med deras musik slutat skämmas över den. I Storbritannien växte till och med en rörelse, med radioprogram, samlingsalbum och klubbar. Barry och Barbra var inte dummare än att de visste att de tillhörde de artister som många skäms lite för att de gillar och döpte helt sonika sitt comebackalbum efter hela fenomenet. 2005 kom albumet Guilty Pleasures. Det slog dock inte så mycket som de hade hoppats.
Men nu rör det på sig i Bee Gees-lägret igen.
För att fira 50-årsjubiléet sedan trion tog sina första trevande steg som sångare släpptes en CD-box, Mythology, där var och en av de fyra discarna representerar en av bröderna (Andy är också med). Och nu jobbar Barry och Robin Gibb på ett nytt Bee Gees-album. Det kommer knappast att vända upp och ner på skivbranschen, om den en existerar som vi känner den när de är klara. Men vem vet? För att citera vad Barry Gibb sa i samband med den första Bee Gees-boxen, Tales From The Brothers Gibb:
– En recensent skrev i samband med One att Bee Gees nog har en hit till i sig. Jag tror han har fel. Jag tror att vi har minst två.
Andra artisters hits

Över 2 500 artister har spelat in låtar av bröderna Gibb. Utöver alla Bee Gees-covers finns en lång rad hits som en eller flera av bröderna uttryckligen skrivit åt andra artister. Här är tio av dem:

The Marbles: Only One Woman
Célìne Dion: Immortality
Kenny Rogers & Dolly Parton: Islands In the Stream
Barbra Streisand: Woman In Love
Dionne Warwick: Heartbreaker
Barbra Streisand: Guilty (duett med Barry Gibb)
Yvonne Elliman: If I Can’t Have You
Destiny’s Child: Emotion
Frankie Valli: Grease
Diana Ross: Chain Reaction

Bee Gees Topp 5

Odessa (1969)
En dubbel-LP som skulle bli brödernas mästerverk. Det textmässiga konceptet räckte dock bara till några låtar. I slutändan blev det en vanlig – om än ovanligt psykedelisk – samling poplåtar. Denna ganska bortglömda skiva har numera blivit kultstämplad och släpptes härom året av Rhino/Warner i deluxeutgåva. Mojo Magazine försökte för de överlevande bröderna att tala om Odessa. Det gick inte så bra: ingen mindes så mycket. Ingen ville nog heller. Om den konstnärliga ambitionsnivån var hög (åtminstone i början), så hade bandkemin här nått en ”all time low” och Robin lämnade efter Odessa gruppen. De andra två gjorde en platta, Cucumber Castle, utan honom. Men snart var ordningen återställd igen.

Trafalgar (1971)
Trafalgar (som för övrigt var den första LP som undertecknad köpte med Bee Gees, någon gång på 70-talet) var en skön mix av soulballader och någon sorts mix av The Beatles och Crosby, Stills, Nash & Young. Titelspåret är väldigt Beatlesaktigt medan versen till Don’t Wanna Live Inside Myself låter mycket snarlik Neil Youngs Helpless och är lika full av självömkan. I slutet av låten Israel låter det som om en lätt hysterisk Barry Gibb håller på att få spel i studion. Det är rätt underhållande. Robin upprepar detta märkliga beteende i avslutande Lion In Winter. Men utropstecknet var förstås How Can You Mend A Broken Heart, som så tidigt som 1971 lanserade det Barry Gibb-vibrato som senare skulle bli så parodierat. Soullegenden Al Green gjorde senare en makalös cover på låten i fråga.

Main Course (1975)
Efter den trevande starten med albumet Mr Natural (vars titelspår är excellent) tog Bee Gees med Main Course ett allvarligt kliv in på den framväxande discoscenen. De flyttade till Miami och satte ihop ett helt nytt band. Framför allt blev Jive Talkin’ en hit som skulle visa vägen. Men även här märks killarnas kanske vidsynta attityd till disco och vad som är dansant. Det instrumentala syntpartiet i Jive Talkin’ rymmer en ganska skön taktförskjutning som lika gärna skulle ha kunnat hittas på en platta med Yes! Det var också här samarbetet med superproducenten Arif Mardin verkligen tog fart. Han uppmuntrade Barrys falsett på Nights On Broadway och gav Maurice Gibb beröm för dennes basspel.

Spirits Having Flown (1979)
Det första originalalbum som Bee Gees släppte efter den makalösa succén för Saturday Night Fever (som jag inte tar med här eftersom det inte är en renodlad Bee Gees-platta) var förstås en given framgång. Att albumet öppnar med hela tre USA- ettor i rad (Tragedy, Too Much Heaven och Love You Inside Out) säger en del om hur stora de var när 70-tal övergick i 80-tal. Ingen kan dock säga att bandet bara red på vågen. Där debutanter med motsvarande försäljning sannolikt hade partajat bort ett år innan de tog sig samman låste bröderna Gibb in sig i studion. Med undantag för en sommarledighet tillbringade gruppen hela 1978 i studion och framför allt Barry utvecklade en extrem perfektionism. Han sjunger lead på de flesta låtarna och faktiskt även en stor del av stämmorna.

Living Eyes (1981)
Att albumet Living Eyes inte blev större succé (den sålde inte ens en miljon exemplar när den släpptes, vilket var katastrof för en Bee Gees-platta) måste bero på den tidigare överexponeringen. Det spelade ingen roll att de medvetet undvek falsettsång så mycket de kunde – folk var mätta på bröderna. Plattan inledde ett bakslag som aldrig egentligen tagit slut. Snart stod deras plattor som spön i reabacken. Det hindrar emellertid inte Living Eyes från att vara ett alldeles excellent album. Titelspåret är klassisk Bee Gees, He’s a Liar var ett experimentellt singelsläpp med oväntade harmonivändningar infall som känns fräscha än i dag. Maurice sjunger den countrypopiga Wildflower, som närmast låter som ett möte mellan Everly Brothers och Eagles. I princip ingen låt faller ur ramen. Och avslutande eposet Be Who you Are, med ett inledande stråkmedley av albumets tidigare låtar, är gåshudsframkallande. På konvolutet ser de så oförskämt nyrika ut att det blir smått komiskt. Det bidrog säkert till irritationsfaktorn hos folk som inte klarar av andras framgång.