Ur arkivet - sommarläsning med Livets Goda.se: Wham Bam - thank you glam!

Artikel: Musik ”Vi föddes av Bowie, Mott och Bolan I deras tecken följde vi skolan” (Magnus Uggla, 1977)

Livets Goda.se går in i semestertider, vilket innebär att nyhetsflödet på hemsidan vilar under juli månad. Däremot: bjuder vi löpande på sommarläsning ur arkivet:


VI FÅR NOG HA ÖVERSEENDE MED att ”Bolan” och ”skolan” är ett mycket klumpigt rim. För Magnus Uggla får så fint in några av glamgenerationens allra viktigaste namn i sin låt Ge livet en chans från 1977. Redan då var glamrocken dock ett minne blott. Uggla, som varit en av dess främsta svenska fans och representanter, blickade tillbaka med vemod och nostalgi. Och även om han kallade punkare så lät musiken fortfarande ganska… glamrockig.
Glam- och glitterrocken hade sin storhetstid 1971-1974. Den erbjöd 70-talets tonåringar en kittlande flykt från vardagen. Glamrocken var tillåtande. En popvärldens maskerad där män tilläts klä sig i flickvännernas kläder, sminka sig och leva ut eventuella fantasier. Andra mer eller mindre tvingades av managers eller bandledare, som David Bowies kompband Spiders From Mars. Dessa började dock acceptera sminket när de märkte att intresserat från tjejerna inte minskade – snarare tvärtom…
I dag kan ordet glamrock skapa förvirring. En generation tycker att det tidiga 70-talets brittiska våg är den enda glamrock värd namnet. En annan tänker osökt på betydligt senare band som Mötley Crüe och Poison: glam- och sleazeband som snarare kunde ses på Sunset Strip under 80-talets andra hälft och framåt. Den ena generationen växte upp med tidningar som, Tiffany och Poster. Den senare hade Okej som bibel. Det här är dock en hyllning till den första vågen. Den som tog fart vid 70-talets början. Den – ja, jag säger det – ”riktiga” glamrocken.
Men hur kom den till?
Mycket hände när 60-talet blev 70-tal. The Beatles splittrades och det skapade en känsla av tomhet hos många. 60-talets i en mer expansiv rockmusik. Både i bemärkelsen ”sinnesutvidgande” och i låtlängd. En del av rocken hade blivit pretentiös och de progressiva banden slogs om att komma upp med konstnärliga koncept och samhällskritik.13-åringar satt med pannan i djupa veck, djupt försjunkna i Emerson, Lake & Palmer-plattor. Parallellt regerade den lättaste, mest familjevänliga popen. Det fanns inte mycket för föräldragenerationen att förfasa sig över. Inte ens långt hår verkade uppröra längre. Det roliga med rocken höll på att försvinna.

MOTVIKT MOT DET SVÅRA

Men både i Storbritannien och fanns några artister som vägrade att låta det hända.
Både Marc Bolan, David Bowie, Alice Cooper och Slade hade harvat på ett tag på varsitt håll, med olika musikstilar. Det de hade gemensamt var att ingen av dem hade nått någon större framgång. Bolans grupp Tyrannoraurus Rex var ett hippieaktigt folkrockband med akustiska gitarrer. David Bowie hade sjungit R&B, smörpop, psykedelisk pop och hårdrock och utnämnts till ”one hit wonder” (för Space Oddity). Slade hade spelat hårdrock, varit skinheads (!) och gjort brötiga covers på 50-talsrock utan att komma någon vart. Och Alice Cooper hade gjort två förvirrade flumrockplattor album för Frank Zappas skivbolag Bizarre. Bryan Ferry var lärare i keramik, bidade sin tid och drömde om att föra in sitt konstintresse i rocken. Roy Wood höll på att överge The Move för sin nya baby, ELO. Och Sweet gav ut skivor med tuggummipop, framförd av studiomusiker på skiva.
Storbritannien var grått. Sverige var grått. Vi behövde idoler, vägvisare ut ur vardagen och in i fantasiernas förlovade land. Fältet var fritt.
Marc Bolan var den förste i sin generation som först valde att ta plats. Om det finns något datum som kan utnämnas till glamrockens ”year one” så är det Bolans framträdande på det brittiska TV-programmet Top Of The Pops i december 1970. Tyrannosaurus hade kortat sitt bandnamn till T. Rex. Iklädd glitter och satäng framförde T. Rex nya singeln Ride A White Swan och det var uppenbart för alla med ett par ögon att en stjärna fyllde rutan. Bolan var skamlös, självsäker, flirtade med femininet (trots att han var straight som en käpp) och betedde sig framför allt som om han redan låg etta på alla världens listor. Han var ”a legend in his own mind”.
En som tittade på, tog intryck och antecknade, var en 23-årig David Bowie. Han och Bolan hade alltid haft en vänskap som gränsade till rivalitet. Mot slutet av 1971 hade han själv sitt koncept klart. Det blev ett alter ego. Ziggy Stardust var en rockstjärna och domedagsprofet som landat från Mars, besjöng sig själv i Starman (med refrängmelodi snodd från Somewhere Over The Rainbow) och förkunnade jordens undergång:

Pushing thru’ the market square, so many mothers sighing
News had just come over, we had five years left to cry in
News guy wept and told us, earth was really dying
Cried so much his face was wet, then I knew he was not lying
I heard telephones, opera house, favourite melodies
I saw boys, toys electric irons and TV's
My brain hurt like a warehouse, it had no room to spare
I had to cram so many things to store everything in there
And all the fat-skinny people, and all the tall-short people
And all the nobody people, and all the somebody people
I never thought I'd need so many people

A girl my age went off her head, hit some tiny children
If the black hadn't a-pulled her off, I think she would have killed them
A soldier with a broken arm, fixed his stare to the wheels of a Cadillac
A cop knelt and kissed the feet of a priest, and a queer threw up at the sight of that

I think I saw you in an ice-cream parlour, drinking milkshakes cold and long
Smiling and waving and looking so fine, don't think
you knew you were in this song
And it was cold and it rained so I felt like an actor
And I thought of ma and I wanted to get back there
Your face, your race, the way that you talk
I kiss you, you're beautiful, I want you to walk

We've got five years, stuck on my eyes
Five years, what a surprise
We've got five years, my brain hurts a lot
Five years, that's all we've got…

(Five Years av David Bowie)

HAN LÄT FAKTISKT VÄLDIGT seriös. Bowies figur var någon sorts amalgam av flera olika förebilder. Två var starkast. Den galne rock’n’rollsångaren Vince Taylor, som hade petat i sig på tok för många droger och sedermera förkunnat att han var en kombination av Gud och en utomjording. Och den flummige countryartisten The Legendary Stardust Cowboy. Bowie gjorde 30 år senare en cover på dennes I Took A Trip (On A Gemini Spaceship) på sitt album Heathen. Den lät som en originallåt. Utöver detta inspirerades Bowie bland annat av japansk kabuki-målning, Iggy Pop (att artistnamnet blev Ziggy var ingen slump), gamla Hollywooddivor och – sångmässigt – Scott Walker. Det blev en unik mix. Att Bowie var trådsmal, bar silvriga platåskor, kom ut som bisexuell, gav kryptiska intervjuer och tog alla droger han kom över gjorde honom bara intressantare. Dessvärre fick han till slut svårt att skilja på sig själv och Ziggy och David var tvungen att ”avliva” Ziggy. Men inte förrän han blåst liv i flera kollegors karriärer. Bowie hade varit ett stort fan av The Velvet Underground och gjorde tidigt en cover på deras Waiting For The Man. The Velvet Underground var nu splittrade och en desorienterad Lou Reed hade gjort ett smått förvirrat soloalbum med medlemmar ur Yes. Bowie tog sig an sin vilsne hjälte och producerade uppföljaren Transformer, vars omslag visade en hårdsminkad, glittrig Reed. Även det androgyna, som var en viktig del av glamrockens ”appeal” fanns hos Reed, som enligt egen utsago hade varit manlig prostituerad på New Yorks bakgator innan hans musik fann en publik. Iggy Pop var som sagt en annan artist som Bowie hade följt och hämtat inspiration från. Även Iggy sminkade sig och hade en dekadent livsstil. Bowie producerade Iggy & The Stooges album Raw Power.
Ett av Sveriges största Bowiefans är Max Lorentz, som inte bara producerat ett antal av våra största artister utan även gör egna plattor. Hans senaste album heter Kiss You In The Rain och rymmer väl valda covers på Bowielåtar från 70-talet. Så här beskriver Lorentz sin fascination för Bowie:
– Bowie var ett stycke Panavision i ett annars svart/vitt George Orwell-landskap. Man glömmer lätt bort att 70-talet var en väldigt gråmulen tid där fotbollspelare som Ove Kindvall var ikoner. Bowie var lucköppnaren till en annan värld, musikaliskt och visuellt. I det likriktade svenska 1973 fick han mig att, 10 år gammal, gå till plugget i smink, Aladdin Sane-frissa och brorsans platåpjuck. Han öppnade även upp mitt intresse för alla möjliga olika musikgenrer i en tid då ungdomar lyssnade endast på Deep Purple ELLER Osmonds. Länge leve Dame David!

BOWIE – RÄDDAREN I NÖDEN

Den största tjänsten gjorde Bowie dock när han övertalade ett slutkört Mott The Hoope att fortsätta. Ledda av den konstant solglasögonprydde Ian Hunter med det burriga håret (hej, Magnus Uggla) hade Mott varit ett udda rockband på den brittiska scenen: lika delar Rolling Stones, Bob Dylan, Jerry Lee Lewis och en fäbless för kaos som banade vägen för punken. Bandets fans var få men hängivna och vilda. En av profilerna inom deras fan club var en viss Mick Jones, som senare skulle komma att bilda The Clash (och producera en soloplatta med Ian Hunter). Bowie, som också var ett fan, ville inte att Mott The Hoople skulle splittras, så han erbjöd Hunter och grabbarna en specialskriven singelhit. Hunter ansåg dock inte balladen Drive- In Saturday vara nog stark för att rädda en hel karriär, utan bad om en bättre låt. Då levererade Bowie generationsskildringen All the Young Dudes, som till och med nämner T. Rex i texten. Saken var biff, Mott The Hoople fick sin hit och förlängde sin existens med tre år på glamrockens topp. Hunter splittrade 1975 bandet och startade en bitvis lysande solokarriär, men 2009 återförenades Mott the Hoople för några spelningar på Hammersmith Apollo. Jag var där på lördagsgiget och kan intyga att bandet, förstärkt av Martin Chambers (The Pretenders), visade ungtupparna exakt var skåpet ska stå. En annan nyckelperson under denna era var Mick Ronson. Denne var inte bara gitarrist i Bowies Spiders From mars, han var Bowies högra hand när det var dags att producera saker, exempelvis Lou Reeds Transformer. Därefter blev han gitarrist i Mott The Hoople under höjdes av deras glamrockperiod. Några fina soloalbum hann det också bli innan Ronson åter slog sig ihop med Ian Hunter. De skulle förbli bästa vänner ändå tills Ronson gick bort i cancer 1993.
– Jag delar in mitt liv i före och efter Micks död, berättade Ian Hunter när jag intervjuade honom i New York.

En annan britt, Reignald Dwight, var en ganska lågmäld ”kille-vid-pianot”. Men glamrocken fick honom att som Elton John börja klä sig färgglatt, ha de mest extrema glasögon världen sett, snorta halva Colombia och gå ut med sin bisexualitet.
Roxy Music har vi berättat om tidigare i denna publikation och deras blandning av fin konst, kitsch och inspiration från modevärlden gav dem en enorm status. Den som mest gick in för glamrockens androgyna look var deras först syntspelare Brian Eno, som sedermera lustigt nog mest sett ut och agerat som en professor.
Sweet hörde till mina personliga favoriter inom glamrock och glitterpop. Gruppen bildades under namnet Wainwright’s Gentlemen, bytte namn till Sweetshop, vilket sedermera kortades till The Sweet och därefter bara Sweet. Gruppen fick tidigt låtar av låtskrivarparet Nicky Chinn och Mike Chapman (Chinnichap) som också skrev låtar till Mud och Suzi Quatro, bland många andra. Sweet blev tonårsidoler med klatschiga, lättnynnade hits. Men själv ville de spela tuffare rock och skriva egna låtar. Deras bästa plattor kom under övergången. Desolation Boulevard finns i två versioner. Dels den brittiska, dels den amerikanska – som var en kombination av de bästa låtarna från albumen Desolation Boulevard och Fanny Adams. Båda dessa album kom 1974 och representerar den bästa blandningen av pop och hårdrock. Senare testade de också att bli mer progressiva, med varierat resultat. Men efter att ha sparkat den alkoholiserade sångaren Brian Connolly tappade de i popularitet. I dag är både Connolly och trummisen Mick Tucker döda, med gitarristen Andy Scott har en version av Sweet i Storbritannien och basisten Steve Priest en annan upplaga i USA, när han inte jobbar som jurist.
Paul Raven blev Gary Glitter, en ikon under sin storhetstid, men hans gloria har dock hamnat på sned – den försvann snarare helt – när det på senare år uppdagats att han är pedofil och även sedan han blivit eftersökt av polis fortsatt förgripa sig på minderåriga, i bland annat Vietnam. Så även om Rock’n’Roll Part 2 förblir en extremt medryckande glamrockhit av det enklaste slaget, ger vetskapen om vad som hände sedan låten en minst sagt olustig bismak.
Suzi Quatro var mer läderklädd än glittrig, men var ändå den främsta kvinnliga representanten för eran. Hon är än i dag verksam som artist.

GLAMROCKENS SUBGENRER

En person som inledde sin musikerkarriär mitt under ”rätt” era, är Martin Gordon. Han var på audition för både Roxy Music, Supertramp och Sparks och fick jobbet som basist i det sistnämnda bandet (han spelar på legendariska Kimono My House). Senare bildade han glamrockbandet Jet, som producerades av Roy Thomas Baker (Queen, The Cars, The Darkness) och sakta genomgick metamorfosen till det hyllade new wave-bandet The Radio Stars.
Jag bad Gordon om hans syn på glamrock. Hade genren ett sound, eller var de bara en bunt olikartade band i för mycket smink?
– Besvärlig fråga, menar Gordon. Liksom de flesta genrer kan man bryta ner glamrocken i subgenrer. För mig är de huvudsakliga fårorna ”murare-med-eyeliner glam”, med band som Sweet, Gary Glitter/Glitter Band, Showaddywaddy och Mud) och art-glam. I det senare ingår namn som David Bowie, Jobroath, Cockney Rebel, Jobriath, Roxy Music, Mott The Hoople och T. Rex. Och, hrm, givetvis Jet…
Den alltid lika giftige och fyndige Gordon menar också att det finns en tänkbar tredje kategori. Den sorgligt felkalkylerade glamrocken, dit man kan räkna Alvin Stardust och en kort period med folkrockproggarna Strawbs.
– Den som sett fotot av Strawbs sångare Dave Cousins där hans målade läppar fuktigt putar genom getskägget glömmer det inte i första taget, försäkrar Gordon. Ibland brukar även Sparks sorteras in under glamrock, men det ser jag mer som ett korrfel.
När det gäller sound menar Gordon att det fanns en del gemensamma element för alla kategorier av glam, till exempel androgyn sång med överdrivna manér, enkla tvåklangsackord på gitarren och kraftfulla trummor. Det är uppenbart att dessa byggstenar hade en influens på senare band som till exempel Kiss och 80-talets ”hair bands”. För detta bör vi britter be om ursäkt.

SLADE INSPIRERADE KISS

Kiss är ett intressant exempel. De var onekligen både sminkade och hitdrivna. Men Kiss var mera en hybrid av Alice Coopers skräckrock, New York Dolls fäbless för att vara ”outrageous” och trallvänliga melodier á la Slade. Just Slade har betytt mer för Kiss än många tror. Kiss liveskiva Alive! hämtade titeln från Slade Alive! Och trallvänliga, uppfordrande party-anthems som Rock’n’Roll All Nite bär ett tydligt släktskap med Sladelåtar som Cum On Feel The Noize och Mama We’re All Crazee Now.
En annan amerikan som attraherades av glamrocken var Todd Rundgren, som 1972 hade slagit stort med sitt dubbelalbum Something/Anything. Med uppföljaren A Wizard, A True Star, som skildrade en LSD-tripp, anammade han glamrockens attribut. Han producerade New York Dolls debutalbum under en tid då ingen ville ta i dem med tång, hade gitarrer med konstiga former (en var gjord av is, så den smalt under varje gig!), sminkade sig hårt och var ett av New Yorks mest fotograferade premiärlejon tillsammans med flickvännen Bebe Buell, som lämnat Steven Tyler i Aerosmith för Todd.
En kul grej är att det kring 1974 var så vanligt att banden ”spökade ut sig” att ett jeans-och-tröja-band som 10cc vid en TV-inspelning fick höra att de hade en cool image!

GLAMROCK I SVERIGE

Givetvis inspirerades även svenska artister av glamrocken. Magnus Ugglas debutalbum Om Bobbo Viking är ett tydligt exempel. Pugh lät sig fotas i kraftig makeup. Harpo var glaminfluerad. John Holm var kraftigt inspirerad av Bowies Ziggy-period. Och så hade vi mer renodlade glam/glitterband som Tears, som närmast kan beskrivas som ett svenskt svar på Sweet. På 80-talet försökte Easy Action återuppväcka Sweet och New York Dolls i ett och samma band och fick amerikanskt skivkontrakt.
På 90-talet inleddes ytterligare en offensiv för glamrocken av nu saligt avsomnade The Ark, som hade ungefär samma blandning av influenser som den tidiga Uggla.
– Ja, bekräftar Ola Salo. Jag anser nog att Magnus Ugglas ”Va ska man ta livet av sig när man ändå inte får höra snacket efteråt” är den bästa rockplatta som gjorts på svenska. För den blandar glammens och punkens uppkäftighet med någon sorts galanteri, som i och för sig också fanns i glamrocken, men ännu mer i symfonisk rock och pomprock. Det kan inte ha varit lätt att vara glamrockare i Sverige på 70-talet, för den så kallade Musikrörelsen höll ju Sverige i ett järngrepp. Glam var ju bara exotism och medelklassvärmerier och helt irrelevant utifrån en marxistisk tolkning av tillvaron. Opium för medelklassen. Och det visar på bristerna i den tolkningen av vad som är viktigt i tillvaron.
Glam var däremot stort i Finland på 70-talet och några av de största hitsen i Finland var faktiskt engelska glamlåtar som översatts till finska, påpekar Salo.
– Det var nog en av anledningarna till att The Ark omedelbart blev uppskattade i Finland när vi började spela där, konstaterat Salo. Genombrottet kom snabbt och det fanns helt andra referensramar. I Sverige var det många som inte ens kände till 70-talets glamrock. De trodde att man pratade om Los Angeles-band som Poison, det som vi skulle kalla sleazerock. Kunskapen om den tidiga brittiska glamscenen med T. Rex, Bowie och Roxy Music var obekant för många i vår generation. Men filmen Velvet Goldmine som öppnade ögonen på folk om vad det egentligen var. Den filmen hjälpte The Ark, för den hjälpte folk att förstå våra referenser.
Stikkan Andersons dotter Marie är dock lite naiv när hon i sin bok om Stikkan hävdar att ABBA med Waterloo gick i bräschen för glamrocken, när de i själva verket hann hoppa på tåget precis innan det hade gått. Men visst har vissa av deras låtar, som Rock Me och King King Song, likheter med både Sweet och Kiss. Det Phil Spector-influerade soundet i Waterloo bar däremot stora likheter med ett annat musikaliskt geni: Roy Wood, som lämnat sin skapelse ELO för att ägna sig åt sitt eget glamrockprojekt Wizzard.

EN SAK ÄR SÄKER: Glamrocken förblir något som höjer temperaturen på varje fest, speciellt om dess klientel tillhör en viss generation, företrädesvis född på 60-talet. Det fanns och finns förstås också många artister och band som antingen flirtat med glamrocken eller svalt konceptet med hull och hår, från kultartister som Brett Smiley och kanadensiska bandet Sweney Todd (som först hade Nick Gilder på sång, därefter en ung Bryan Adams). Men också ett britpopband som Suede var extremt influerade av Bowies Ziggy-era, med resultatet att deras sångare ofta lät som… Magnus Uggla! Allt hänger ihop och vi kan vara säkra på att glamrocken kommer att dyka upp i olika former. För folk älskar att spöka ut sig. De älskar att ha kul. Och de älskar när saker är ”over the top”. Vad är Melodifestivalen om inte en enda förtäckt hyllning till glamrocken?
Fast med sämre musik förstås.


Glamrock Topp 5


T. Rex
Electric Warrior (1971)
Albumet som startade allt. Marc Bolan ville ha succé till varje pris och nu fick han det. Med råge. Åren 1971-73 hade han en rad hitsinglar och var den stora tonårsidolen. Med smink, fjäderboa och glitter bildade han skola för det androgyna glamrockmodet, trots att han bakom sin image var extremt hetero och något av en kvinnokarl. På Electric Warrior hittar vi singelklassiker som Jeepster, Get It On, och Life’s A Gas. T. Rex sound var en unik mix av blues/boogie-riff, popmelodier, fläskiga stråkar och teatralisk sång. Och det var oemotståndligt.

David Bowie
The Rise And Fall of Ziggy Stardust and the Spiders From Mars (1972)
Inte Bowies allra bästa, men hans glammigaste. Dessutom det som skapade mystiken, gav honom hitsinglarna och lade grunden för en stjärnstatus som varar än i dag. Produktionen låter i dag lite tunn, men ingen kan invända mot låtar som Ziggy Stardust, Five Years, Starman och Suffragette City. Avslutande Rock’n’Roll Suicide glorifierar den självförbrännande livsstil som snart skulle bli Bowies vardag. Hela plattan lanserar Bowie som visionär stjärna med kunskap om en apokalyptisk framtid. Han bluffade förstås. Men även en lyckad bluff kan håva in den stora vinsten.

Lou Reed
Transformer (1972]
Även Lou Reed hoppade på glamtåget. Se bara på omslaget. Man kan dock med visst fog hävda att han var en av dess föregångare och att det i själva verket var Bowie som var influerad av Reed och dennes gamla band The Velvet Undergrund. Men det var Bowie, dennes producent Ken Scott och Bowies gitarrist/arrangör Mick Ronson som skapade soundet på Transformer och genom den satte fart på Lou Reeds dittills stapplande solokarriär. Som helhet var Transformer långtifrån Reed tyngsta artistiska statement, men låtar som Satellite of Love, Perfect Day, Walk On The Wild Side och Vicious (som Sex Pistols basist Sid lånade sitt efternamn ifrån) är alla individuella klassiker.

Mott The Hoople
Mott (1973)
En annan grupp som Bowie ”räddade” var Mott The Hoople. Gruppen hade strugglat på i ett antal år när Bowie hörde ryktet om att de skulle lägga av. Han gav bandet en specialskriven låt. Ian Hunter hade självkänsla och koll nog att nobba Bowies första förslag, men nappade på All The Young Dudes. Låten och albumet med samma namn blev stora framgångar, men det var faktiskt uppföljaren Mott som blev det stora mästerverket. Här står Ian Hunter själv för materialet. Och vilket material sedan: Honaloochie Boggie, Ballad of Mott The Hoople, den fina Dylan-pastichen I Wish I Was Your Mother, frätande Violence och givetvis All The Way From Memphis (som Magnus Uggla snodde pianoslingan från till Varning på stan). Som All Music Guide skriver: ”Glam rock never sounds as rock as it does here”.

Sweet
Desolation Boulevard (1974)
Sweet tillhörde den andra vågen av glamrock, som ofta kallas glitterrock/pop. De hade haft lättviktiga tuggummihits som Poppa Joe och Wig Wam Bam när de närmaste sig den lite tyngre rocken. Bandets specialitet var en mix av rock-energi (Deep Purple, The Who), extremt hög och hysterisk stämsång och svepande effekter. På detta album hade de börjat frigöra sig från låtskrivarparet Nicky Chinn och Mike Chapman (som också skrev hits åt Suzi Quatro, Smokie och Mud, bland många andra). Låtskrivarparet bidrog med hits som Ballroom Blitz och The Six Teens medan bandets egen komposition Fox On The Run visade att de kunde vara musikaliskt självförsörjande. Vilket de snart också blev.