1988
Det är något speciellt med stiliga viner. Låter måhända som ett uttryck taget ur luften.
Emellertid kan inte alla viner vara stiliga, eleganta, djupa eller komplexa.
Det finns gott om exempel som vars avsaknad ovan nämnda beskaffenheter, inte nödvändigtvis gör de mindre attraktiva. Fruktigt, kraftfullt, friskt, intressant, välbyggt, hipt eller med välpassande kryddighet till en fettdrypande fläskfilé Charlemagne är ju samtliga förnöjsamma attribut.
Men det är ju snyggt med still och finess vilket chefredaktör Enquist snabbt påpekar då hans hyllningskväden till perfekt mogna 1988 formligen viner genom redaktionens luftiga lounge. ”Som en välsittande kostym” säger han vördnadsfullt efter att ha insupit ett par stabila grabbklunkar utan att skämmas. Undertecknad menar ju oförtrutet att detta är en fras som myntades av honom själv, även om hans storsinthet och smått inflaterade ego, inte tar någon större skada så länge han citeras av infernaliska virrpannor till vinstollar som han faktiskt gillar.
Det hela byggs på med en intensiv och omfångsrik parfym av ceder, tobak, fint läder, söt mörk frukt, och finstämd kryddighet. Komplex och mogen utan några inslag av de aromatiska deviationer som allt för ofta präglade gårdagens bordeauxviner. ”Jävla fint och sammansatt, vilken skön harmoni” fortsätter chefredaktören som har ägnat all uppmärksamhet åt den förnämt mogna patinan innan ens han stuckit sin entusiastiskt ivriga snok i det betydlig mer blålila, ungdomliga och polerade exemplet.
Visst instämmer jag till fullo då drickbarheten och vigören förenas med en stor längd, välbevarad friskhet och stor längd. Ännu med massor av frukt i form av brittisk fruktkaka och en perfekt integrerad textur utan hårdhet, syrlighet eller åldersoxidation. ”Behöver absolut inte mer tid” avslutar en som alltid lika törstig Enquist. Förnämt!
2012
2012 känns som någon slags vändpunkt för detta klassiska Château som under 90 och 00-talet fick sina skopor svidande kritik, i synnerhet från den store vinadvokaten från Maryland. Även om vi båda enas om att vi varit idoga beundrare av både vinet och advokaten, så är det förståeligt att vinet sjönk aningen i aktning efter 40, 50 och 60-talets årgångar då man producerade några av de största och mest substantiella vinerna i hela Bordeaux.
Tiderna förändras dock och medan flera av grannarna anpassade sig till en modern tid så höll sig Figeac bekvämt kvar i sin medelfylliga, diskreta, eleganta och lagringskrävande stil.
Detta exempel är dock uppenbart tätare, dovare och mörkare i sin frukt med ytterligare en dimension renhet och djup. Enquist den gamle rockpoeten snöar just in på mörkheten, tyngden och den bläckiga frukten och betonar anstrykningen av grus, sten och Cabernet som verkligen gör sig hörd.
Vinet är som en virtuell reduktion av gamla skolan i polerat utförande med exemplariskt fin ek diskret kryddighet. Smaken är tveklöst tät utan att vara varm eller baktung. Polerad med allt på plats inklusive perfekt slipade tanniner och stor längd och ihärdighet.
Återigen bevittnar vi hur en något emotionell chefredaktör ställs inför det faktum att både ungt och moget kan hänföra. Från att ha varit en ivrig förespråkare för den ungdomliga kraften och vitaliteten så har han bestämt mjuknat ett uns medan undertecknad på ålderns höst med grå tinningar, börjat uppvisa en allt större fäbless för den ungdomliga nektarns medryckande dragningskraft.
På ett målande flagrant och rockpoetiskt manér så avrundar herr Enquist i ett begynnande stadie av nostalgi och salongrusighet med ”så mörkt, så tätt, så gott, så… fint”.
Så klart!
Med vid glasen: Anders Enquist.
Foto: Erik Dahlström