Herdade do Rocim i södra Alentejo
Kärt barn har många namn och det gäller såklart även lerkruset. Amfora, kvevri, tijana eller talha är alla olika vinländers benämningar på i stort sett samma typ av kärl, samtliga unika för ett visst ursprung även om det finns gemensamma nämnare. Vissa amfora står upp, andra grävs ner i marken. Vissa rymmer endast ett fåtal liter, andra kan förvara upp till flera tusen. Men ett par saker har de historiskt sett haft gemensamt; dels så var det terrakotta-amforan som möjliggjorde transport och export av vin, något som blev big business under antikens Grekland där det två-örade kärlet såg till att vissa regioner som Kreta blomstrade extra tack vare inkomsten kring vinförsäljningen. Men leran var också ett naturligt val under romartiden för att jäsa druvsaften. Detta skedde i så kallade dolia som påminner om de kvevri vi idag känner igen från Georgien och insidan ströks ofta med något som kunde bevara vinet, olivolja, kåda eller honung exempelvis. Bruket av leran vid vinproduktion och lagring tog romarna med sig till koloniena och i dagens Portugal så finns det flera lämningar som styrker detta. Romarna kom till Alentejo redan tvåhundra år innan kristi födelse och lämningarna idag är många, inte minst i universitetsstaden Évora och i den stora regionens mer sydliga delar, Vidigueira. Även efter romerska rikets fall och sorti så fortsatte Alentejo med lerkärlen som här kallades talhas.
Precis som fallet varit med Georgien så har lerkärlen varit starkt förankrade i vinproduktionen i Alentejo även i modern tid. Men i Alentejo har vinerna sällan varit kommersiella utan det har istället varit för eget bruk. Många är de familjer på landsbygden som haft – och har – sin egen talha med vin men som de sällan buteljerat. Det har mer varit av typen ner med bägaren i kärlet. Och särskilt i södra Alentejo, i den mer kuperade underregionen Vidigueira, är stoltheten och traditionen kring sitt lerkärl så pass stor att man i slutet av varje år anordnar en talha-vintävling om vem som gör den bästa. Tävlingen i Vila de Frades har nästan haft samma vinnare de senaste två decennierna…
Talhas
Senhor Pedro vid Herdade Rocim har länge varit talhans okrönte kung i Vidigueira. Han är tredje generationen i familjen som arbetar vid egendomen och har ansvaret över vingårdsarbetet. Och ett litet hus, vid sidan om det moderna vineriet, där det står sex stycken 1050-liters talhas som han själv, hans far och farfar brukat under alla år. Med den nya ägarkonstellationen vid Rocim för ett antal år sedan, så insåg man värdet av dessa viner som tidigare inte nått ut på marknaden utan bara konsumerats av de anställda och deras familjer. Idag buteljeras således en vit och en röd Amphora (ca €15 i Portugal) av Pedros viner som är oerhört personliga och totalt annorlunda mot den stordriftsbild som de flesta associerar med Alentejo. Här är det ingen temperaturkontroll och druvorna som jäser och lagras i de gamla talhas ligger där med skal och stjälkar i 45 dagar. Pedro berättar att han kan höra när det jäser i kärlen under natten då han bor i huset bredvid, och när det är som mest intensivt brukar han kika till dem, så att kärlen inte riskeras – om det nu blir en aggressiv jäsning.
För talhas är ändå ett känsligt material att arbeta med och orsaken till att regioner som Alentejo har en så lång tradition med kärlen stavas rätt och slätt fattigdom. Alentejo var länge Portugals fattigaste landskapsdel och befolkningen drog helt enkelt nytta av det man fann i naturen, något som ännu idag återspeglar regionens kök exempelvis. Det har aldrig funnits medel för att införskaffa ekfat och leran som romarna lärt dem att använda var ju gratis. Lite på samma sätt som den gamla Sovjet-republiken Georgiens starka kvevri-tradition. Georgier och Alentejobor har hållit fast vid lerkärlet av andra orsaker än de som nu alltmer lyfts fram av de producenter runtom i världen som fallit pladask för amforan, det vill säga lerkärlets annorlunda påverkan på vinet jämfört med ekfatet.
Fat tillför, på gott och ont, mycket i ett vin. Rätt hanterat så är ekfatet sannolikt, bredvid svavel, vinets främsta upptäckter men fat kan också bli en lite väl dominant ‘krydda’ som tar något ifrån vinet och ersätter det med annat. Vissa tider har vi konsumenter velat ha det där ‘andra’ men idag går preferenserna allt mer mot en känsla av plats i vinet. Lerkärlets främsta förespråkare idag ser sannolikt två anledningar till valet. Den ena, som är mer filosofisk, bygger på känslan av att lera och druvsaft är en enhet – från jord till druva – och det tilltalar deras egen syn på livet och vin i stort. Den andra och som har en direkt mätbar påverkan är det faktum att lera andas på ett annat sätt än ek men det påverkar inte dess smak utan låter frukten vara mer äkta.
De bästa talhas i Alentejo anses vara de äldre för de har redan fuktats av tidigare årgångar. En ny talha måste blötläggas innan den kan tas i bruk och dessutom finns alltid risken i början för att de kan spricka. Senhor Pedro vid Rocim berättar att de 6 talhas som man har vid egendomen fanns där även när hans farfar var ung och att han minns dennes berättelser om kärlen när han var liten. Ingen vet men man tror att Herdade do Rocim’s talhas är minst 150 år gamla.
Ricardo Tavares vid Herdade do Rocim
De två viner som firman producerar från lerkärlen är minimal intervention och från de äldsta vingårdarna med lokala druvsorter. Nu har man dock tagit ytterligare ett steg och lanserat ett av husets moderna viner i en 2015 Clay Aged-version (92 LGP, ca €40 i Portugal). Nya och mindre talhas används och det är druvor av mer typiskt Alentejosnitt i vinet. Likväl är resultatet väldigt annorlunda från hur vi upplever regionen då leran får frukten att agera annorlunda och även leva mer. 2015 är nu lanserad och Livets Goda hade nyligen besök av Herdade do Rocims Ricardo Tavares som tog med sig ett ex av vinet. Onekligen är det imponerande och frukten får ett annat djup när eken inte är med. Mer naket men inte utan textur, något man annars ofta förlitat sig på att ekfaten ska stå för.
José de Sousa har mer än 100 gamla talhas i källaren
En annan Alentejo-firma som i flera år också sökt en väg tillbaka in i talha-bruket är det klassiska namnet José de Sousa Rosado Fernandes i Reguengos de Monsaraz. Idag ägs huset av välkända José Maria da Fonseca som bland annat står bakom Periquita-etiketten. I källaren har José de Sousa en arsenal av gamla talhas som länge stod obrukade men som återigen är igång. Och att vinet som ligger i talha blir distinkt annorlunda jämfört med ett likadant som får ligga i ståltank respektive ekfat blir väldigt tydligt när vinmakaren Paulo Amaral häller de tre bredvid varandra. Frukten blir mörkare i en talha men inte lika livlig och hård som i ståltank – eller nedtonad som i eken.
Andra i Alentejo som gett sig i kast med talhas igen är Herdade do Esporão, António Maçanita, Cortes de Cima, Herdade São Miguel, Honrado Vinhos och Herdade dos Outeiros Altos som alla kommersialiserat talhan. Flera är på gång och det finns redan en del mindre hus som också buteljerar vin som lagrats i lerkärl. Om Alentejo spelar sina kort rätt så kan talhan bli det efterlängtade marknadsföringsmedel som regionen behöver, för att delvis få konsumenten att se att det finns mer än massproduktion av budgetviner som ska nå ut till världen; att Alentejo sitter på en stolt låntgående amforahistoria som få andra regioner eller länder kan mäta sig med. Kanske just i år, 2018?
För den som vill veta mer, det regionala vininstitutet har skapat en sida enkom för talha. Du finner den här.