Tidskapseln som sprack - en nutidssaga

Hur fan kunde John Kapon bli accepterad igen, undrar jag? Vem då, undrar ni?

Livets Godas bloggare uttrycker sina egna personliga åsikter och vi lämnar ordet fritt... 


John Kapon hade en av huvudrollerna i den stora härvan kring überförfalskaren Rudi Kurniawan. Som chef för auktionshuset Acker Merrall & Condit drev han Fine Wine-försäljningen i New York till astronomiska nivåer i början av 2000-talet.

Vägen slutade abrupt i april 2008 när Laurent Ponsot från Bourgogne (på plats i New York) återkallade en större ”lot” viner som bara fanns i Rudi Kurniawans fantasi, men som John Kapon verifierat som äkta. Utropspriset var USD 603.000. En större del av dokumentärfilmen Sour Grapes ägnades åt just detta, vilket också blev början på slutet för Rudi, som häktades och dömdes till 10 års fängelse 2014. En välskriven artikel i ämnet hittas här. http://nymag.com/news/features/rudy-kurniawan-wine-fraud-2012-5/index1.html

Med anledning av ovanstående blir jag minst sagt en smula förvånad av att läsa att John Kapon numera skriver för tastingbook.com, en marknadsföringskanal för lyxiga magasinet FINE, grundat av finske vinsamlaren Pekka Nuikki. Andra kändisar som samlas här är bl.a. Clive Coates MW, Essi Avellan MW, Jeannie Sho MW, Markus del Monego MW och Richard Juhlin, vår svenska Champagneexpert. Jag funderar på varför i hela friden vill dessa förknippas med John Kapon, Fine Wine-världens paria? Men tiger man och inte säger ifrån, förutsätter jag att denna celebra grupp tycker att det känns kosher liksom. Jag kan inte tolka det på något annat vis. Eller?

Angående denna aktualitet rörande den i princip svartlistade John Kapon undrar jag hur det egentligen gick till? Vad tycker de hittills officiellt fläckfria vinkändisarna om att associeras med John Kapon? För de kan väl verkligen inte vara så att de inte hängt med i hans härligt smutsiga del av vinbranschen de senaste 15 åren?

När John Kapon var den hetaste i vinauktionsvärlden publicerade han provningsnoteringar som t.ex. “tighter than a 14-year-old virgin” eller “stinky like the crack of a 90-year-old nun.” Man kan ju ödmjukt undra vad kollegorna på FINE idag anser om detta?

Direkt jag offentliggör tastingbook.com på internationella diskussionsforumet Winebeserkers.com skickar Maureen Downey, en av världens absolut mest respekterade experter på förfalskade viner, ett PM till mig och adderar fakta i frågan. Maureen berättar att Pekka Nuikki känt John Kapon sedan 2009 men troligtvis ännu längre. Detta bekräftas av vinvärldens kanske mest nobla vinpersonlighet, Jancis Robinson MW, som träffade både Pekka Nuikki och John Kapon på en modell lyxigare vinprovning i Schweiz samma år. https://www.jancisrobinson.com/articles/how-to-be-a-wine-faker

Pekkas egna provningar av sällsynta och galet dyra viner har varit legendariska i snart två decennier, men hur många av de viner som han köpt och sålt vidare för syndigt dyra pengar var egentligen äkta vara? Ingen vet så klart, men en snart 10-årig koppling till John Kapon är knappast positiv ut ett trovärdighetsperspektiv. Pekka Nuikki har enligt egen utsago provat 398 olika DRC-viner. Vän av ordning undrar kanske hur många olika Aubert de Villaine själv provat?

I Sverige har vi också haft en del lustiga exempel på just detta. Avsaknaden av att säga ifrån alltså. Tystnaden från dryckesbranschen var total när Sommelieren på en Ulf Lundell-klingade restaurang förskingrade vin för ett tiotal år sedan. Personen i fråga valde/tvingades att bo utomlands några år medan läget lugnade ner sig hemmavid. Vid återkomsten till trygga Svedala några år senare återtog hen en viktig Sommelierposition, klokt nog väsentligt mer diskret än innan emigrationen. Att det idag finns en lös men likväl indirekt koppling till tastingbook.com gränsar till tragikomiskt.

En annan liknande ”branschskandal” skedde tämligen nyligen på två andra finare etablissemang i Stockholm, där den gemensamma nämnaren inte heller ”outades” utan fortsatt flanerar vidare i de inre kretsarna av landets äldre Sommelierelit. Detta trots att ärendet gick till domstol, i vilken den manliga före detta Sommelierstjärnan förvisso friades av oenig Tingsrätt men blev senare dömd i Hovrätten.

Den sistnämnda, som p.g.a anklagelserna omedelbart fick lämna sin chefsposition, driver idag en distanshandelsfirma som säljer fina kvalitetsviner. En av landets ledande vinskribenter, tillika tongivande i flera andra forum och sedan länge personlig vän med personen i fråga, hyllar hans utbud med motiveringen; ”Han är en pålitlig Sommelier.”

Trots att många vet om vad som skett och vilka inblandade som (troligtvis) gjort fel så har ingen mig veterligen officiellt sagt nåt. Inga kommentarer alls. Ingenstans har heller de inblandade ens dementerat ryktena, än mindre bett om ursäkt. Tystnaden kan lätt likställas med acceptans.

”Man undrar ju hur folk hade reagerat om det varit en kvinna som gjort detta”, säger en av landets främsta Sommelierer. ”Det känns som ett hån mot oss som är seriösa och inte alls beter oss på det viset, men vissa kommer fanimej undan med smutsiga grejer gång på gång”, fortsätter hen.

Som några av Er redan vet, undervisar jag sporadiskt på en av Sveriges främsta Sommelierutbildningar, där bl.a. ovan citerade Sommelier varit elev, Jag, liksom alla andra äldre (jag fyller de facto 50 om mindre än två år), torde ha en skyldighet att försöka vara ett bra exempel för kommande generationer, vilka gör som som vi gör, inte vad vi säger till dem att göra. Om man känner att något är moraliskt fel, måste detta påtalas. I annat fall kan vi alla glömma all form av förbättring.

Positivt är dock att tiden går; fortare än vad de flesta av oss gamlingar förstår. Den inre krets som dominerade Sommeliersverige för 10-15 år sedan är snart ett minne blott. Den nya generationen bryr sig bara nämnvärt om småkorpulenta, Smokingklädda föredettingar som bräcker varandra med luxuösa magnumbuteljer i parti och minut.

De senaste årens svenska och internationella vinmarknad är påtagligt förändrad. Få, ytterst få, av Sommelierpåläggskalvarna vet något alls om John Kapon. De har kanske sett Sour Grapes på Netflix, men känner inte till personerna som filmen egentligen handlar om. De har säkerligen hört rykten om vad som eventuellt hände på den och den restaurangen någon gång, men de känner inte människorna, besöker sällan eller aldrig krogarna i fråga…

I stället bygger de egna, starka nätverk och hittar gemensamt nya dryckesidoler. Sveriges vinösa och en gång så oerhört solida dryckeskapsel spricker därför nu äntligen i sömmarna. Jag tror att om ”det gamla gardet” ska ha en minsta möjlighet att på riktigt interagera med den nya generationen, så måste några lik slängas ut ur garderoberna.