Hem Vinvärlden 10 år senare – Wolf Blass Black Label 2003 & 2013

10 år senare – Wolf Blass Black Label 2003 & 2013

av Livets Goda

Namnet John Glaetzer låter kanske bekant? Jodå, han är släkt med mannen bakom viner som Amon-Ra och Anaperenna i Barossa, Ben Glaetzer. Ben är Johns brorson. Men John har aldrig varit den mediala, den som synts och sugit åt sig i rampljuset utan har föredragit att stå vid sidan om och låtit grundaren Wolf Blass sköta den biten. Wolf, tysken som kom till Australien för att göra ett mousserande vin för Kaiser Stuhl, ditlockad av producenten som hade förhoppningar om att man kunde ta upp konkurrensen med storsäljarna på den tiden. Då var det smaksatta viner, ananas bland annat, men Wolf som egentligen inte var så värst mycket vinmakare lyckades inte.

Däremot hade han blick och känsla för vad som skulle kunna få igång Australien som ett vindrickande land framför andra preferenser och tricket var mjuka viner. Han var sannolikt den första i landet till att experimentera friskt med olika sorters fat, franska, amerikanska bland annat och han ville finna en stil där eken inte gav för mycket struktur och tanniner utan istället gav vinerna en rondör och mjukhet. Wolf lyckades och tidigt i det då egna företagets år så anställde han John Glaetzer, direkt efter dennes examinering. De hade träffats tidigare och Wolf hade imponerats över Johns förmåga att identifiera kvalitet blint.

Så 1973 blev första årgången av firmans prestigevin, Black Label. Wolf hade identifierat Langhorne Creek som en utmärkt region, mycket tack vare de ofta rejält kyliga och blåsiga nätterna som säkerställde fräschören i druvmaterialet och även höll nere alkoholhalterna. Cabernet sauvignon var druvan man hämtade från Langhorne Creek, ett område som då hade runt 500 hektar vinrankor medan det idag är mer än 6,000 hektar. Den första årgången blandades med en femtedel shiraz-frukt från Eden Valley, också det en sval region mycket tack vare en topogradfi som stiger upp runt 500 meter över havet.

1973:an handlade om att få till det där mjuka i vinet, rund frukt, smeksamma tanniner, sötare känsla. Vilket förklarar valet av amerikansk ek. Men med åren så justerades receptet och allt mer blev det olika slag av framförallt fransk ek som vinerna lagrades i samtidigt det amerikanska hamnade i periferin. Mindre sött. Samtidigt så utökades valmöjligheterna vart man hämtade frukten från; Barossa, McLarenVale, Clare Valley och Coonawarra utöver då Eden Valley och Langhorne Creek. Black Label idag blandar oftast frukt från tre regioner och cabernet sauvignon brukar vara druvan som får majoriteten. Endast några få årgångar så har shiraz varit större. Även en mindre andel malbec ingår allt som oftast och då från riktigt gamla rankor i Langhorne Creek.

John Glaetzer pensionerade sig från Wolf Blass och startade sedermera sin egen label, Chris Hatcher tog vid för att i sin tur idag ha lämnat över det mesta till Steven Frost. Man vill väldigt gärna hålla så mycket som möjligt är på stilen, inte ändra på konceptet utöver då årgångsvariationer. Och det är anledningen till varför också ursprungen varierar från år till år då Black Label är ett urval av de allra bästa faten man har från årgången i källaren.

Redaktionen fick möjligheten att prova den 31:a och 41:a skörden av vinerna, 2003 och 2013 mot varandra. John Glaetzer som vinmakare på den äldre, Steven Frost på den yngre. Vad vi tyckte, ja det finner du här:

2013 Wolf Blass Black Label

I årgång 2013 så dominerar Langhorne Creek med 62 procent i blenden följt av 30 procent McLaren Vale och resten Barossa. Även cabernet sauvignon dominerar med 61 procent och kompletteras av 30 procent shiraz och resterande är malbec. 21 månader i ek där cirka 60 procent var ny. Den amerikanska eken stod för blott en tiondel av faten.

Det märks ganska omgående att cabernet är den dominerande här för inslagen av druvans typiska markörer är flera. Ceder, svarta vinbär, gräsighet bland annat men det dyker även upp nyanser av en hel del eukalyptus, mörk choklad, svarta oliver och kryddighet. Smaken uppvisar mörk kryddig frukt, en mix av svarta vinbär och blåbär, och så går eukalyptustonen igen från doften. Bra tryck även om en viss syradominans är där i nuläget, något som sannolikt beror på justerad syra som behöver få tid att lugna sig. Den som köper 2013 bör utrusta sig med tålamod för detta är ett vin som lär behöva tid.

Redaktionens samlade snittbetyg: 92/100 LGP

2003 Wolf Blass Black Label

Nolltrean är en blend mellan frukt från Langhorne Creek, Barossa och Coonawarra. Cabernet dominerar med 50 procent följt av 44 shiras och resterande då malbec. Två år på fat där 70 procent var nya. Intressant i sammanhanget är den höga syranivån, hela 8 gram per liter och samtidigt klockar 2003 in på 15 procent styrka.

Här behövs luft för initialt är det något reduktivt på nosen, något som dock snabbt släpper och bjuder in elegansen istället. För det här är en flörtig rackare som fångar vårt intresse ganska omgående med sin ganska klassiska stil av svarta vinbär, nyvässad blyertspenna, oliver, tobak och örter samtidigt som faten integrerats otroligt väl. Kryddigheten finns men tar aldrig över. Eukalyptus ja men i små doser. I gommen så märks ännu spår av den höga syran även om det mjuknat och funnit en harmoni med den ännu imponerande täta frukten. fast så är det också buteljerat under skruvkapsyl, precis som 2013 också är. Tanninerna är på plats men smeker medhårs och allt sitter väldigt fint samman.

John Glaetzer sa en gång att du får bara en chans att sätta syran i vinet och det måste göras omgående när det frukten pressats, annars blir det inte bra. 2003:an bär Johns namn och vi börjar fatta vad han menade…

Redaktionens samlade snittbetyg: 94/100 LGP

Wolf Blass Black Label kan köpas via Winefinder och en flaska av 2013 kostar 650 kr.

image_pdfLadda ner artikeln som PDFimage_printSkriv ut artikeln

RELATERAD LÄSNING