Hem Vinvärlden Älskade kanarieö – en djupdykning i Tenerife i två delar

Älskade kanarieö – en djupdykning i Tenerife i två delar

av Livets Goda

En överväldigande majoritet av de svenskar som besöker Tenerife landar på öns södra flygplats och håller sig även på sydkusten, säkerligen för att solsäkra då klimatet här är något varmare och risken för molnighet är reducerad. Det märks också på omgivningen och landskapet som är oerhört kargt och där växtligheten domineras av de som kräver mindre, suckulenter inte minst. Resan från söder och upp längs den östra kusten mot Santa Cruz de Tenerife blir också en bekräftelse på Teides influenser och ju längre norrut du kommer desto mer grönt blir det. Inte minst när det svängs västerut och du passerar genom öns största stad så sker en scenförvandling som heter duga jämfört med landskapet blott en timme tidigare. Grönskan är överallt och genast börjar även himlavalvet bjuda på ett mer oberäkneligt, ibland regndystert utseende.

Och molnen, ja de är helt enkelt fler på nordsidan då passadvindarna som letar sig ner från Azorerna samlas här då den mäktiga vulkanen Teide agerar dörrvakt. Tenerife, den största av Kanarieöarna, har trots sina blott 2,000 kvadratkilometer landyta ett varierande klimat och detta har bland annat resulterat i hela fem olika Denominación de Origen, ursprungsskyddade vinområden på ön.

Teide är svaret på det mesta som sker på ön; varför det är grönare i norr, varmare i söder och varför det regnar mer i nordväst. Något som förklarar behovet av fem olika underområden istället för blott en DO Tenerife – skillnaderna är nämligen så pass stora mellan Abona och Valle de Güimar på öns sydsida och Valle de la Orotava, Tacoronte-Acentejo och Yconde-Daute-Isora på nordsidan. Att det skapar förvirring är man fullt medveten om bland producenterna och därför har en större del av dessa gått samman i en organisation för att främja vin från Tenerife och sprida budskapet om öns vinösa utbud. Allt är ännu i sin linda då man blott existerat under snart två års tid men räkna med att se betydligt mer viner från ön framöver nu när logistik och marknadsföring börjar bli betydligt mer väloljat.

Samtidigt har Tenerife fått en hel del uppmärksamhet på senare år tack vare vinerna från producenten Suertes del Marqués i Valle de la Orotava, viner som demonstrerat vilken enorm potential som finns på ön, vitt som rött. Även Envínate med sina Táganan-etiketter från nordöstsidan (ett område utan appellation) har visat öns urkraft med vinrankor som växer i galna sluttningar och som under mer än seklet anpassat sig till ett liv vid kusten med allt vad det innebär. Toppvinerna från Táganan är ytterst begränsade i produktion, likaså de från Suertes del Marqués, och eftersökta av en allt mer medveten vinvärld. Men det finns så mycket mer att upptäcka på ön – som det kvalitativa kooperativet Bodegas Insulares eller Bodegas Viñátigo som sedan 25 år har verkat för att återupptäcka och utveckla lokala druvor som gual, marmajuelo och vijariego negro.

Druvfloran

Just druvorna är ett ess i rockärmen för Tenerife – oftast regionala även om flera av dem spridits världen runt. Som listán prieto exempelvis, en druva som länge var Chiles mest odlade och som där går under namnet país. Eller i Kalifornien där den fick namnet mission. Just jänkarvarianten skiljer sig idag från den på Tenerife för missionärerna som planterade den i Amerika använde sig av frön och inte sticklingar, något som ger genetisk avvikelse och under ett par hundra års utveckling resulterar i olika sorter och inte kloner. Druvan har sett ett visst uppsving det senaste decenniet i takt med att de mer lättsamma och transparenta rödvinerna åter vunnit mark.

Listán negro är den blå släktingen till listán blanco och de två är öns viktigaste idag. Listán blanco för övrigt, är för den större publiken mer känd som palomino, sherryregionens dominant. Bägge är idag de viktigaste på ön bredvid den gröna malvasia som också gör sig väl i både torra som söta exemplar. Listán negro är unik för Kanarieöarna och en korsning som uppstått på ön mellan listan blanco och negramoll. Stilen påminner en hel del om Beaujolais gamay-druva, om än något mer parfymerad. En annan unik och inhemsk variant värd att nämna och som inte har någon som helst historik på det spanska fastlandet är den gröna marmajuela som en del producenter numer börjat buteljera på egen hand.

Många druvor som finns på Kanarieöarna fann sin väg från fastlandets Spanien, inte minst via hamnstäder som Cadiz i Sherryregionen. Något som också förklarar varför druvsorter som en gång i tiden blomstrade i Sherry, tintilla de rota (graciano i Rioja) och vijiriega blanca exempelvis, fann vägen till öarna dit skeppen alltid anlade. När sedan phylloxeran skördade sina druvoffer i Spanien och en region som Sherry såg mer än 20 blåa och 50 gröna närmast försvinna till fördel för en snudd på monokultur av palomino, så var det också till Tenerife som bland annat Alberto Orte vände sig för några år sedan, när han ville väcka liv i klassiska Sherrydruvor. Du finner en artikel om Alberto Orte och dennes insatser för klassiska druvor i Jerez i detta nummer.

Phylloxeran har aldrig funnit vägen till Tenerife, eller åtminstone inte lyckats få fäste där, vilket innebär att de flesta rankorna är oympade och har äkta rotstockar. Kanske det också är en av förklaringarna till varför vi finner så många rara druvsorter här, som exempelvis vijariego negro, druvan som går under namnet sumoll på fastlandet och återfinns i Penedès där den mer eller mindre kämpar för att överleva. Bodegas Viñátigo producerar en charmerande version på druvan värd att söka upp och resultatet är väldigt kontrasterande mot stilen man finner i Penedès.

Druvor med portugisisk anknytning

Även druvor som kanske idag mest associeras med Portugal har funnit vägen till Tenerife – som baboso negro, mer känd under namnet alfrocheiro preto i Dão där den backar upp drottningen touriga nacional. Även Madeiras mest odlade sort, den blåa tinta negra återfinns här under namnet negramoll. Tyvärr har den ett taskigt renommé, något som delvis grundar sig på en felaktig hantering av druvan som lätt oxiderar på grund av dess tunna skal. Och är skördeuttaget generöst så blir det lätt mediokra rödbäriga viner. Med skickligare och mer intelligent vinmakning lyfter däremot negramoll och kan bjuda på läcker aromatik och blommiga drag i en slank kostym– tyvärr är det blott en handfull producenter på Tenerife som ännu inte kastat in handduken när det kommer till druvan och den tycks ha en lång väg att vandra såväl här som på Madeira vad gäller anseendet.

Även Madeiradruvan bual återfinns i vingårdarna, här under namnet gual och likaså malvasia är planterad på Kanarieöarna. På Lanzarote är det främst malvasía volcánica som gäller medan Tenerife främst odlar malvasía aromática. I takt med att producenterna blir allt mer varma i kläderna lär vi få se fler endruveviner på öns unika sorter men i nuläget är en hel del av dem förvisade till blends, ofta på grund av en salig mix av sorterna i vingårdarna.

Subregionerna

De fem appellationerna på Tenerife ger alla olika viner och i södern är fokus mer på vita viner, torra och söta medan det i exempelvis Valle de la Orotava passar lika bra med parfymerade röda. Antalet soltimmar skiljer sig rejält mellan områdena där Valle de la Orotava och Tacoronte-Acentejo på nordvästsidan och norrut har det sämst ställt medan Yconde Daute Isora åtnjuter mer än 3,000 timmar sol per år. En av världens mest solrika druvodlingsappellationer sägs det.

Listán blanco är den viktigaste i södern och hanterar bäst den mindre mängden nederbörd. Dessutom trivs den på högre höjd där de högst belägna planteringarna i Abona återfinns på mer än 1,500 meter över havsytan. I och med Tenerifes isolerade läge, den vulkaniska jorden och högt belägna vingårdar så är ön som tidigare nämnts en phylloxerafri zon, det vill säga vinlusen har aldrig fått fäste i rankornas rotsystem. Men det är knappast enkelt att odla i markerna även om jorden är porös och inbjuder till djupgående rotsystem, främst då i Orotava. Brist på odlingsbara ytor är en, höga markpriser en annan. Det har uppmuntrat uppfinningsrikedomen som bland annat fått lokalbefolkningen att fläta sina rankor i en cordon-metod vid namn trenzado. Detta för att kunna utnyttja marken under och odla andra grödor när vinrankorna går i vila. Flätningen kan ibland vara så pass avancerad att vinbonden kan bända rankan åt sidan för att lättare frigöra ytan under för annan odling. Flätningsmetoden är unik för ön numer och övergavs på andra håll i samband med vinlusens intåg. Det är inte alls ovanligt med flätade rankor som sträcker sig likt ringlande ormar uppåt 30 meter längs markytan.

Suertes del Marqués

Jonatan Garcia Lima driver familjefirman Suertes del Marqués i Valle de la Orotava och är kanske också den som nått störst framgång av öns producenter. Egendomens historia är relativt kort då Jonatan startade 2006 men vingårdarna hade man redan och under närmare två decennier tidigare så såldes druvorna till andra producenter i regionen. Men Jonatan ville annat och drog igång projektet som ganska snabbt fick uppmärksamhet, inte minst när han fick med Roberto Santana som vinmakare.

Tanken var i grunden enkel men krävde ändå en hel del arbete; vinerna skulle uttrycka sin autenticitet och den unika växtplats de växte i utan nämnvärd intervention. Snabbt försvann kemisk besprutning och gödning och även arbetet i källaren skalades ner till minsta möjliga intervention. Jonatan ville arbeta med enkom inhemska druvsorter, de som funnit där så länge och dessutom var han angelägen om att bevara trenzado-systemet där rankorna flätas, en metod som är hundratals år gammal på Tenerife.

Idag arbetar han med 11 hektar mark uppdelat i 21 olika parceller där altituden varierar betänkligt, från drygt 300 meter över havet till uppåt 750 meter. Det ger såklart distinkta skillnader till druvorna, något som han också tillvaratar genom att vinifiera varje lott för sig. Jästen är den naturliga och allt arbete sker för hand, i vingård och källare. När Livets Goda besöker Jonatan så får vi en första kik in i den nya anläggningen som invigs i början av mars 2019 och han berättar att en hel del har förändrats i arbetet sedan starten.

Inte minst 2016 indikerar en ny era hos Suertes del Marqués. Det är nämligen årgången när Jonatan tar kontakt med Luis Seabra, en av Dourodalens främsta vinmakare och tidigare vid Niepoort innan Luis startade sitt eget. Anledningen var enkel; Jonatan Garcia Lima ville reducera extraheringen men ändå ha viner med struktur och längd, något som Luis med sina egna viner visat att han hade koll på. Samtidigt så påbörjas arbetet med än mer försiktig fathantering i källaren; nya större sådana gör sin entré samtidigt som betongen får mer att säga till om. Även om Suertes del Marqués viner aldrig varit ekdominanta så märks ändå skillnaden i fräschör i 2016 och 2017 jämfört med tidigare år.

7 Fuentes

”Det är mer än 50 procent av vår totalproduktion så det måste vara bra” säger Jonatan när vi provar den senaste årgången av firmans instegsetikett 7 Fuentes, ett vin som finns i det fasta sortimentet på Systembolaget. ”Här arbetar jag med uppåt 15 olika odlare i regionen och alla köper konceptet om minimal intervention i vingårdarna” berättar han vidare och bjuder in oss att prova de många olika vinerna från 2018 som sedermera ska blandas till 7 Fuentes. Det är stor skillnad på de olika lotterna och alla kommer bidra med sin egna karaktär till slutblenden när det väl är dags. Årgången ger intryck av att vara åt det mer syrarika och tannintäta hållet med stram frukt, väldigt annorlunda mot den öppna och oerhört tillgängliga 2017 som nu står på hyllorna och som Livets Goda rankar betydligt högre än den mer funkiga 2016, något som också Jonatan tycks instämma i. Men stolt kan han vara över sitt arbete med att erbjuda ett instegsvin på denna nivå för det har sitt eget uttryck med läcker blommighet och silkiga tanniner med ren bärfrukt i något som bäst kan beskrivas som ett vulkaniskt och pinotinspirerat rött.

Vino de Parcela

Den riktiga storheten kommer dock först med de enskilda vingårdslägena där vissa av rankorna klättrar över 200-årsstrecket. Jodå, det är sant och det känns onekligen mäktigt när man står bredvid dessa åldringar som överlevt många generationer av odlare. De flesta av dessa lägen är listán negro, som La Solana, den första vingård du kommer i kontakt med när du äntrar egendomen, men även El Esquilón och El Ciruelo är planterade med samma druva. Sticker ut gör den blott 0,25 hektar lilla Los Pasitos-parcellen som består av baboso negro samt Cruz Santa som representerar vijariego negro.

Även om de flesta buteljeringar från Jonatan Garcia Lima, vars namn berättar om ett tidigare stort portugisiskt inflytande på Tenerife, fokuserar kring rött så ska inte de två vita negligeras. Särskilt inte Vidonia, ett vin på listán blanco och tre olika parceller. Namnet är inspirerat av ett historiskt vin som fanns på såväl Kanarieöarna som Madeira redan på 1700-talet och som det diskuterats flitigt huruvida det var en druva, vidueño eller snarare en vinstil. Här är det druvren listán blanco, det vill säga palomino, och frågan är om du någonsin kommer prova en mer uttrycksfull sådan för i grunden är druvan relativt neutral – ja, i varje fall i Jerez.

Del två – vinerna (publiceras 24 april)

RELATERAD LÄSNING