Hem Vinvärlden Att bygga en Côtes du Rhône

Att bygga en Côtes du Rhône

av Livets Goda

Åtta druvsorter är gröna, lika många är blå och med undantag av ett fåtal viner med betoning på de från norra Rhônedalen, som oftast görs av en enskild druvsort (syrah för de röda, marsanne eller viognier för de vita), är vinerna från södra Rhône nästan alltid cuvéer av flera druvsorter. Det mest kända vinet från södern är troligen det från Châteauneuf-du-Pape, i vilket 14 druvsorter tillåts, men det mest druckna är det billigare Côtes du Rhône, en vintyp som kan komma varsomhelst ifrån Rhônedalen och därför kan variera högst väsentligt i beroende varifrån det kommer och hur vinifieringen och blandningen har gjorts. ”Förr i tiden var det mycket vanligare att man jäste en del druvklasar hela, med stjälkarna och allt, men eftersom vi idag söker mer eleganta viner och inte alls vill att det ska smaka rustikt och kärvt, avstjälkas druvklasarna nästan alltid fullt ut”, säger vinmakaren Raphaël Pommier som har kommit till Göteborg för att under en förmiddag leda en skara sommelierer och vinjournalister genom en övning i konsten att skapa balanserade och harmoniska cuvéer. ”En annan detalj som skiljer dagens viner från förr är att man idag ytterst sällan har med gröna druvor i de röda vinerna, numera vill man hellre buteljera så mycket vitt vin som möjligt separat eftersom efterfrågan på vitt vin från Rhône har ökat ordentligt”, fortsätter han. Det finns ett flertal saker som påverkar vinets karaktär och känslan för dess ursprung, eller terroir som fransmännen säger. Raphaël menar att de viktigaste faktorerna är plantan, druvsorten, jorden och klimatet. ”Jorden och själva platsen i sig bidrar till kryddiga toner, exempelvis mintighet och torkade örtkryddor och såklart också mineralitet i mer eller mindre utsträckning baserat på exakt vilken typ av jord det rör sig om”, säger han och ger ett par andra exempel på hur jordarna kan komma att påverka vinet. Sandjordar är ett av dessa exempel och Raphaël förklarar att de inte alls håller jordens fuktighet lika bra och att druvorna därför blir mer koncentrerade och ger viner med större fyllighet och fruktsötma och högre alkohol. Kalkstensjordarna ger däremot viner med större elegans, lite högre syra, finare tanniner, en känsla av mineralitet och dessutom någon procent lägre alkohol. Klimatet och den omgivande atmosfären är en annan viktig faktor för vinets karaktär. Variationer avseende regn, torka, vindar och högre eller lägre temperaturer kan tydligt förändra ett vins doft, smak och struktur och när Raphaël går närmare in på Rhônedalens förutsättningar förklarar han varför man exempelvis inte hittar grenache uppe i norra Rhône. ”Det är helt enkelt för svalt och för lite sol”, säger han och menar att grenache inte skulle nå full mognad i norra Rhône. ”Vinet skulle få en omogen grön karaktär, som om man hade jäst druvorna tillsammans med blad och stjälkar”, förtydligar han. Vår övning går ut på att göra en klassisk blandning för ursprunget och vintypen Côtes du Rhône. Även om det inte finns några tydliga regler för hur blandningarna ska göras, säger han att en riktigt typisk blandning utgörs av minst 50 procent grenache men att andelen kan vara mycket högre än så, upp mot 70-80 procent är förhållandevis vanligt. Resten är, eller brukar vara, någonstans från 15-30 procent av syrah samt mourvèdre, cinsault och carignan, med flera druvor. Med sig har Raphaël tagit fem olika viner som vi ska laborera med, två av grenache från olika jordar och områden i södra Rhône, två av syrah från både norra och södra Rhône samt ett vin av mourvèdre. Vinerna är druvrena och buteljerade oblandade i experimentsyfte för övningar just som denna. De två vinerna av grenache skiljer sig markant från varandra. Det ena kommer från kalkstenjord med inslag av lera i Gigondas och bjuder på en ljusare färg, en stor och elegant rödfruktig parfym med inslag av söta vildhallon och lakrits, det har en fylligt fruktig men elegant smak med fina tanniner, en god men inte frisk syra och en alkoholhalt på 14.5 procent. Det är helt klart det mest eleganta av de två. Det andra vinet, som kommer från väldränerad sandjord i Lirac har en påfallande större koncentration och fyllighet, en solmättad frukt som tangerar det söta, en tydligt lägre syra och en värmande alkohol som helt klart överstiger 15 procent. Trots fylligheten och eldigheten har vinet en riktigt fin och skolboksmässigt druvtypisk doft. De två syrahvinerna skiljer sig precis lika mycket från varandra och det är vinet från Ardèche i norra Rhône som är det mest klassiska med sin mörka fruktighet, tydliga toner av krossad vitpeppar, charkuterier, en fint stenig mineralitet (det kommer från vittrade granitjordar) och också en tydlig struktur och helt torr finish. Det andra vinet har förvisso en god mörk och druvtypisk bärfrukt, men det känns lite stummare och har också en mjukare struktur och lägre syra. ”Det kommer från lerhaltiga kalkstensjordar i Gigondas i södra Rhône, där klimatet är varmare och frukten därmed blir fylligare och lite sötare i stilen”, förklarar Raphaël och lägger till att alkoholhalten i de två syrahvinerna skiljer sig åt en del, 13 procent i det första och 13.8 procent i det andra. Syrah får sällan den höga alkoholhalt som grenache alltid har. ”Skulle man skörda syrah vid ännu högre mognad, låt säga då vinet når över 14 eller till och med 15 procent, tappar det än mer av sin typiska karaktär och blir då slappt och stumt”, säger han och förtydligar att det inte är en ambition hos särskilt många odlare att göra sådana viner. Det femte vinet var en ren mourvèdre, en druva som av världens cirka 120 000 hektar av den bara växer på 4 000 hektar i Rhônedalen. Mourvèdre är inte bara en liten druva totalt sett i Rhônedalens stora vingård, den används faktiskt oftast bara som krydda och utgör enligt Raphaël sällan mer än några upp till tio procent i blandningen. Det vin vi hade bjöd på en rik på gränsen till yppig blåaktig bärfrukt, en djup kropp och tydlig tanninstruktur, därtill en kryddighet som drog åt lagerblad, dessutom var det provningens enda vin som hade lagrats i ekfat och därför hade både vaniljtoner och en ganska uttalad ekfatssträvhet. ”När vi som vinmakare gör våra slutblandningar, handlar det inte bara om att hitta balans mellan de olika druvorna och ursprungen, vi måste också fundera på om vinet ska vara njutbart att dricka ungt eller om det ska kunna lagras och vi måste fundera på om det ska bygga på kraft eller elegans och oavsett vilken stil vi vill ge vinet är det harmoni vi ska uppnå”, säger han och gör en jämförelse mellan olika instrument i en orkester. ”Mitt jobb är att ge varje vin jag blandar en tydlig känsla av platsen och årgången, vilket inte alltid är lätt, det kräver noggrannhet och erfarenhet”, säger han och berättar i en bisats att det tog honom tio år att förstå sin terroir från de 60 hektar vingårdar han själv arbetar med. ”Nu är det 2014 vi arbetar med i den här övningen, det är en årgång som är mycket mer lättarbetad än 2015, som gav viner med betydligt mer av precis allt, större kropp, större fyllighet, mer syra och tydligare tanniner, och då måste man arbeta helt annorlunda med blandningen”, säger han för att förtydliga att erfarenhet förvisso är viktig men att man inte kan kopiera ett års blandning till ett annat års. Under 40 minuters tid gjorde ett 20-tal sommelierer, importörer och vinskribenter sina egna unika blandningar av de fem vinerna. Alla utom en grupp använde sig av samtliga viner, men fördelningen mellan de olika basvinerna skiljde sig markant. De grupper som valde att arbeta med en större andel av det fylligare grenachevinet fick ett vin som hade större fruktmättnad och kropp, men de valde också att ge vinet struktur och fräschör genom att blanda i upp mot 25-40 procent av det stramare och mer mineraliska syrahvinet från norra Rhône, dessutom 5-10 procent av det sträva och något fatkryddiga vinet av mourvèdre. Raphaël menade att dessa blandningar mer var att betrakta som smakrikare matorienterade viner som är goda att dricka unga, men troligen inte kommer att ha så lång lagringspotential. De grupper som byggde sina cuvéer på störst andel av de första och mer eleganta grenachevinet (55-60 procent) och dessutom gav vinet struktur, fräschör och mineralitet med det nordliga syrahvinet (25-40 procent) var de grupper som gjorde de mest eleganta och välbalanserade vinerna och viner som han dessutom såg som mer lagringsdugliga. En övning som den här är inte bara rolig och lekfull, den är också väldigt lärorik eftersom den tydligt belyser skillnader vinernas karaktär på grund av fördelning druvsorter och vinernas ursprung avseende jordar och klimatzoner. Dessutom ger det en känsla av den komplexitet som ligger i blandningsförfarandet. Man får också en insikt om att man kan ha fantastiska vingårdar och göra riktigt fina viner av dem, men ändå misslyckas med blandningen till ett slutvin som inte alls är det bästa tänkbara. Två av basvinerna var till och med riktigt goda precis som de var, det eleganta grenachevinet från Gigondas och det stramt nyanserade syrahvinet från Ardèche, men när de blandades med övriga komponenter blev slutblandningen ännu bättre och mer komplex. Eller mer grovhuggen och plump. Att bygga sin Côtes du Rhône är således ingen enkel match. Lite intressanta kortfakta: – Rhônedalen är Frankrikes näst största vinregion med status AOC – 2014 producerades 3.1 miljoner hektoliter vin här – 3.4 miljoner liter av dessa exporterades till Sverige – försäljningen har fördubblats i Sverige på tre år! – Systembolagets försäljning av Rhôneviner ökade med 7% i volym 2014 – Systembolagets försäljning av Rhôneviner ökade med 11% i värde 2014 – det dricks en flaska vin från Rhône var 12:e sekund, världen över

image_pdfLadda ner artikeln som PDFimage_printSkriv ut artikeln

RELATERAD LÄSNING