Vid mitt senaste besök (idag) provades de tre senaste årgångarna av dessa två toppviner tillsammans med Alvaro Maestro, som har arbetat som vinmakare på Bodegas Emilio Moro sedan 2004 men som 2010 fick titeln som chefsvinmakare. Det lite elegantare och mer mineraliska av de två vinerna är det från vingården Valderramiro, en nu omkring 85 år gammal vingård med kalkstensjord. Liksom firmans andra viner görs det uteslutande av tinto fino, det lokala namnet på den typ av tempranillo som odlas här, och framställningen är så noggrann den kan tänkas vara. ”Eftersom vi har så mycket kalk i jorden, låter vi vinet genomgå malolaktisk jäsning i helt nya amerikanska ekfat, det behövs för att göra vinet lite mjukare, men sedan drar vi över det till helt nya franska ekfat för den 18 månader långa lagringen”, säger Alvaro. Faten är 225 liter stora, för både detta vin och det från Sanchomartin, medan man till den vanliga tappningen Malleolus föredrar 500 liter stora för att inte krydda vinet med för mycket ekkaraktär. Från en lite svalare årgång kommer 2008 Malleolus de Valderramiro (93-94 LGP), ett vin som visade sig vara det elegantaste av de sex toppvinerna. Som vanligt en mörk och intensiv frukt, men utan det djup man finner i större årgångar. Dessutom har vinet, tack vare den svalare säsongen, en mer tydlig mineralitet och en ursprungstypisk bläckighet med nyanser av blyerts. Att tanninerna är fasta och markerade, vilket gör eftersmaken något knuten. Med luft blommade vinet ut, vilket lovar gott för de närmaste åren. Att säsongen var varmare märktes tydligt i den rikare och djupare frukten i 2009 Malleolus de Valderramiro (96 LGP), som är ett av de läckraste vinerna i sextetten. Bläckigheten och den jordiga komplexiteten är lika uttalad trots att frukten är tätare, blåbär och mörka körsbär noteras, och tanninerna är i grund och botten lika markerade, men ett steg finare och dessutom lite bättre integrerade. Det här vinet kommer att lanseras i Spanien direkt efter sommaren, och i Sverige någon gång under hösten. Buteljerat men inte lanserat, men väl värt att notera och vänta på, är 2010 Malleolus de Valderramiro (95 LGP), från en årgång som beskrivs som den bästa på 20 år. Just nu ligger emellertid ekfatsdoften en aning över frukten, och döljer lite av vinets allra mest finstilta aromer. Ändå noterar man nyanser av violpastill, lakritsrot och fint sötsyrliga körsbär, och att årgången var svalare än de andra märker man på den större fräschören och mer uttalade mineraliteten. Alltigenom publikt infriande är det inte just nu, det är något för stängt för det, men det är tvivelsutan att vin som under de närmaste fem till tio åren kommer att blomma ut och skänka en mer förfinad stuktur och mer komplex arom. Det gäller för övrigt alla viner i denna lilla rapport. Fem års lagring till, känns som en bra rekommendation. Just det här vinet kommer att börja säljas om ett år. Vingården Sanchomartin är bara 0.70 hektar stor och är liksom Valderramiro enbart planterad med tinto fino. Den planterades 1964 av Emilio Moros far, som då tog sticklingarna från de då äldsta och bästa lotterna med vin han hade, detta för att försäkra sig om att bästa tänkbara plantmaterial användes. Det här vinet är normalt sett det fylligaste och djupare, så också i denna trio av årgångar som ställdes mot de tre från Valderramiro. Tätare och djupare fruktig var också den 2008 Malleolus de Sanchomartin (94 LGP) som inledde den lilla minivertikalen. Samtidigt, och trots att jorden här är mer lerhaltig, var vinet lite mer mineraliskt strukturerat. Det som vinet i sitt lite knutna nuläge har vunnit på är de finstilta tonerna av den späda blommighet som täcker marken i delar av vingårdarna, och den läckert lakritskryddiga tonen som av Läkerol som ger extra spänst åt doften. Det här vinet är vansinnigt gott redan nu, men behöver åtminstone en timma (enligt vinmakaren gärna två) i karaff, men det vinner såklart på att lagras i minst fem till sju år till. ”Det kan gärna få bli 15, eller 20 år, minst”, säger Alvaro. Att 2009 Malleolus de Sanchomartin (95-96 LGP) är ett till frukt, kropp och struktur både större och längre smakande vin förklaras enkelt av den både varmare och kvalitetsmässigt sätt större årgången. Mörka körsbär med toner åt björnbär definierar vinets fruktigare aspekter, men samma läckert komplexa jordighet, mineralitet och bläckliga krydda finner man ändå. Smakmässigt hålls vinet igen på sin plats av den tydliga tanninstrukturen, något charmtroll på så sätt är vinet inte. Men det finns något nobelt, något lockande om vidare utveckling och potential, i detta vin. Ställt mot samma årgång från Valderramiro, är vinet lite mer knutet, ändå så lockande i sin eftersmak. Trots att ekfatskryddan och vaniljtonen är något för mycket framträdande i den buteljerade men inte förrän om ett år lanserade 2010 Malleolus de Sanchomartin (97 LGP), går det inte att frångå det faktum att vinet formligen är laddat med energi, med rik och mogen och närmast sensuellt fint mogen frukt, med syra och fräschör, med mineralisk livfullhet. Faten förtar till en början lite av detta, men ju mer man låter vinet blomma upp i glaset, desto mer imponeras man av dess livfulla doft och smak. Detta ännu oförlösta och ännu inte officiellt visade storhet kommer vid lansering efter nästa sommar att både ha utvecklats till större förfining, och ha blivit ett hett eftertraktat villebråd. Mer än 3 000 flaskor görs nämligen inte av detta vin. Importör är Viña Española, www.tempranillo.se, som i nuläget har flera viner från Bodegas Emilio Moro i sitt lager.