Bond 2004

“Det gjorde att växtsäsongen sammanfattades som svår, på sina håll med grovhuggna viner med sötmogen frukt men lite kärva tanniner, på andra håll med större fyllighet och nästan övermogna fruktaromer och värmande alkohol. Utifrån detta rankas 2004 som en medelgod årgång. Hos Bond gjorde man emellertid riktigt bra viner, som då de provades för ett par år sedan bjöd på en fortfarande vital men sötaktig och rik primärfrukt, men som nu har börjat visa på lite tydligare mognadstoner. Från en vingård med sedimentär och lerhaltig jord mot Lake Hennessy kommer 2004 Melbury (92 LGP), som har tappat lite av den rostade fatnyans det hade för ett par år sedan och nu istället bjuder på en mer komplex doft med en fin känsla av sötmognad samt en diskret mintighet (en nyans som ofta noteras i viner med viss mognad från varma årgångar). Smaken är drygt medelfyllig med god frukt som nu börjat torka in en aning och slutar med en liten kärv känsla i slutet. Fina nyanser av mörk kakao möter den körsbärsfrukten och det hela är rätt läckert. Blickat tillbaka mot noteringar för två och fyra år sedan, är rådet att vinet ska drickas inom ett par år från idag. Mer komplext än så här blir det nog inte, snarare tvärtom. Det blev det “”svagaste”” vinet i uppställningen, dock väldigt gott idag. Det mest eleganta vinet kommer från en vingård mitt i Oakville, planterad 1991 och det enda av vinerna från Bond som innehåller lite merlot och cabernet franc (de andra vinerna är alltid druvrena cabernet sauvignon). Denna 2004 St Eden (94 LGP) var inte bara årgångens vin, utan också det vin av totalt 13 som hos de flesta provare positionerade sig allra bäst i provningen när alla provare gav sina röster. Liksom andra viner från 2004 har det en lite sötare och varmare frukt, också i det här vinet med en känsla av att börja torka in. Men mitt i djupet och det lite rustika, finns det fortfarande kvar de elegant aromatiska röda fruktstråk som är så typiska för den av järnoxid röda vulkaniska jorden i den här delen av dalgången. Hade man bara satt poäng på doften, hade det varit högre, det som gör att poängen landar på (ändå höga) 94 men inte högre, är att smaken har börjat torka in lite mot slutet. Jämfört med tidigare noteringar, ser man denna utveckling mot mognad ganska tydligt. Dricker man vinet till passande mat (lite fett, lite salt), fångas denna lilla kärva ton upp och därmed sätts fokus mycket mer till den fantastiska doften och texturen. Drick vinet inom tre till fem år från idag, då hela komplexiteten fortfarande finns kvar. Tillsammans med vinet Melbury var cabernetvinet från Vine Hill Ranch på en sluttning cirka 800 meter söder om Harlan Estate det första viner under etiketten Bond man gjorde 1999. När 2004 Vecina (94 LGP) provade för fyra respektive två år sedan, var det båda gångerna tätt fruktigt och återhållet, nu är det ytterst elegant sett till frukten, mörka toner av körsbär med inslag av valnöt noteras fortfarande, liksom en rätt läcker blåblommighet och en känsla som kanske inte rent doftmässigt drar åt bordeauxhållet till, så åtminstone bjuder på motsvarande finess. Dock är vinet, precis som alltid, tydligt tanninstrukturerat och även det känns fortfarande som att ett till två års vidare källarlagring är det självklara rådet. Frukten är tillräckligt rik för att klara det utan att torka in, vinet känns nämligen inte alls lika långt gånget som Melbury och St Eden. Det är väldigt läckert, men fortfarande något hållet av tanninerna. Det fjärde vinet som lades till det som på sikt ska bli sex vingårdsviner är det från ett antal små lotter om sammanlagt 2.95 hektar på 350 till 400 meters uppe i Spring Mountain. Att denna 2004 Pluribus (94-95 LGP) inte har rört på sig särskilt mycket de senaste åren beror på dess stadiga struktur av tanniner och mineral, sprungna ur det faktum att rankorna får kämpa i de magra vulkaniska grusjordarna så att druvorna blir små med tjocka tanninrika skal. Tanninerna är fortfarande tydliga och håller frukten lite grand bakbunden och det här är det till mognad sett yngsta viner i kvartetten. Frukten är mörk, rik och fortfarande primäraromatisk, men den har blommat ut något de senaste åren och är idag mycket elegant med inslag av mörka bär och en delikat blåblommig ton av viol och lavendel. Det här vinet är det ingen brådska med att dricka, det har helt klart ett minst tioårigt liv framför sig. Även om de tre senare vinerna landade på samma poäng, räknat med konsumtion just nu (vinet St Eden vann främst på sin charm), var vinet Pluribus det som imponerade mest och har störst utvecklingspotential. Av den anledningen blev det min egen favorit av de fyra, även om 2004 St Eden just nu dricks allra bäst! Årgångarna 2005 och slutligen 2006 presenteras i separata artiklar här inom kort. Fotnot: Vinerna från Bond kostar omkring 2 500 kronor styck och kommer till Sverige i mycket begränsad mängd. I Kalifornien säljs de så gott som enbart på vineriets mejllista och är därför svåra att få tag på. På andrahandsmarknaden får man ofta räkna med priser kring 350-450 dollar per flaska i USA. Bond importeras av Divine, www.divine.se”