“Nu, med en ålder på drygt åtta år, börjar de flesta nollfemmorna öppna upp sig. Även om många av dem har blivit allt läckrare att dricka redan nu, är det här en årgång med potential att fylla 20 år eller mer. Det är således ingen brådska att dricka vinerna nu. När de fyra vinerna från Bond provades för fyra och två år sedan, var de fortfarande väl knutna, dock rent fruktiga och väldigt eleganta. Det intressanta när man provar samtliga vingårdsviner är att vinet Melbury alltid beskrivs som det enklaste och att de aldrig får rösten som det godaste i en jämförelse. Precis samma sak är det när man provar samtliga viner från Domaine de la Romanée-Conti i Bourgogne och upplever att deras Echézeaux Grand Cru är det enklaste vinet. Visst, i en jämförelse kan man möjligen uppfatta det så, men inget av vinerna är enkla – de är snarare fantastiska båda två, särskilt på egen hand. Skulle man prova 2005 Melbury (94-95 LGP) ensam, utan störande jämförelse, skulle man säkert sätta ett högre betyg. Det här vinet har en djup och mycket elegant frukt, söt vid första anblicken, fräsch vid den andra och stram vid den tredje. En slags mörk körsbärssötma som långsamt klingar av och ersätts av en fin mineralisk stuktur med fina tanniner. Normalt sett är Melbury det mjukaste vinet, mycket tack vare den mindre steniga jorden, men 2005 fick vinet en ovanligt tydlig struktur, rik av riktigt fint mogna tanniner som ger vinet en än mer utmanande karaktär än vanligt. Med undantag av 2001, en exceptionell årgång för just Melbury, blev 2005 den finaste tappningen sedan den första årgången 1999. Numera har Melbury, precis som de “”enklare”” vinerna från Domaine de la Romanée-Conti tagit ett seriöst steg upp mot sina större syskon. Och 2005 var brytpunkten. Söker man sensualism och förföriskt len textur är det dock 2005 St Eden (96 LGP) man ska sikta in sig på. Det här vinet har precis samma ljuvliga personlighet som sist, det visar inga tecken på att vilja åldras, det är en vital ungdom som flirtar och charmar, som omfamnar gommens alla skrymslen utan att lämna skrapsår efter sig. Dess frukt är mjuk och rödaromatisk med en nästan jordgubbssöt smekning och ek såväl som tanniner är precis lika sammetslena. Det här är verkligen gott, det gränsar till att vara det stora exceptionella vin det blev 2001 och 2002, då det tangerade det bästa som någonsin har vuxit fram ur den vackert böljande rödjordiga vingården i östra Oakville. Det är alltid svårt att sia om hur länge silkeslent strukturerade viner som detta kommer att leva, men följer man testen “”gott som ungt, gott som moget””, ser vi troligtvis samma förföriska charm i detta vin om tio år som vi gör idag. Som vanligt levererar St Eden … Det kanske inte är lika charmigt, men det finns något alldeles särskilt läckert över 2005 Vecina (96 LGP), om än i en tanninstinn men samtidigt fruktigt lent texturerad form. Det här vinet är lika rikt och djupt fruktigt som St Eden är, men det har precis som alltid en mycket med bordeauxisk komplexitet, nyanser av mocka och kakao möter upp den mörka frukten, jordens strama mineraliska struktur och den långa, nyanserade och faktiskt rätt klassiska eftersmaken. Vecina, som i begynnelsen var det stramaste och mest knutna vinet, visar sig från mitten av 1990-talet vara ett av de mest komplexa och eleganta. Denna nollfemma är faktiskt utsökt redan idag, men för en än mer förfinad upplevelse skulle jag själv vänta i två till tre år till, och vinet kommer troligen inte klappa ihop de närmaste 15 år åren. Det här kan mycket väl bli en långlivad klassiker. Pluribus, ett vin från en 2.85 hektar stor kompott av små vingårdslotter i mager stenjord uppe i Spring Mountain, brukar liksom vinet Vecina inte vara något charmtroll som ungt. Ändå finns det något alldeles särskilt läckert över doften hos 2005 Pluribus (95-96 LGP), ett vin som förvisso inte vann alla dessa charmpoäng av den stora skaran provare i den omfattande provningen, troligen just på grund av att vinet fortfarande är ungt och lite knutet. Tittar man bortom den fortfarande tydliga strukturen och koncentrerar sig på aromer och textur, noterar man en underbar mörk bärfrukt med riktigt fint blåblommiga (violpastill) och kryddiga nyanser som bidrar till en stor elegans, mycket väl integrerade ekfat (must och druvkross är delvis jäst i ekfaten) och en totalt sett stor komplexitet. Det här är verkligen Napa Valley, men på ett lika auktoritärt som återhållsamt och elegant sätt. Smaken har förvisso den värmande solsöta frukten och även om tanninerna är tydliga är de mogna och väl integrerade och i eftersmaken dyker samma cappucinoliknande komplexitet upp som man finner i många av de finaste av bordeauxviner. Jag kan knappt bärga med att prova en stor årgång av Pluribus med 15-20 års mognad. En av spänningen i den här vågen av nya premiumviner är att ingen av oss vet varthän de går med mognad. Men det är lovande … Årgången 2004 har nyligen presenterats i en artikel och inom kort redovisas årgång 2006. Fotnot: Vinerna från Bond kostar omkring 2 500 kronor styck och kommer till Sverige i mycket begränsad mängd. I Kalifornien säljs de så gott som enbart på vineriets mejllista och är därför svåra att få tag på. På andrahandsmarknaden får man ofta räkna med priser kring 350-450 dollar per flaska i USA. Bond importeras av Divine, www.divine.se”
714