För några år sedan, 2015 för att vara exakt, sålde Diego sitt livsverk. Åldern hade tagit ut sin rätt och en grupp med investerare kom in i bilden. Även Om Signor Molinari arbetat utan besprutning och gödning sedan starten så hade han inte sökt certifiering, något som de nya ägarna dock gjorde samma år som övertagandet. Om Cerbaiona ändrar stil med andra ägare återstår att se men än så länge har inga sådana tecken visats och det verkar nog också osannolikt med tanke på egendomens status och vinernas renommé – något som är resultatet av ett klassiskt uttryck som lirar i samma liga som Poggio di Sotto, Biondi-Santi och Soldera exempelvis.
Cerbaiona hämtar druvor från den karga galestroliknande jordmånen i nordöstra Montalcino. Kalkstensinslaget är dessutom tydligt i vinerna som ofta har en maritim pust och diskret sälta. Skördearbetet är minutiöst, selekteringen av druvor likaså och separering av olika parceller. Jäsning startar naturligt och sker i större ekliggare, precis som vinet också lagras i större fat av olika storlek, allt från 1000 till 2000 liter. Man undviker i största mån extraktion och detta är på sätt och vis också vinernas signum när de väl är på flaska – det är finess framför den kraft och mörkare frukt som gjorde Brunello di Montalcino så populärt kanske framförallt i jänkarland under slutet av millenniet.
Livets Goda om 2011 Cerbaiona, Brunello di Montalcino
Mycket pekade på en upprepning av året innan, 2010, en fenomenal årgång för Montalcino i stort. Men under senare delen av sommaren kom en värmebölja som inte ville släppa taget och många viner blev lite väl baktunga. Undantag finns, som alltid, och mycket handlar om ständigt och aktivt arbete i vingården. Som att beskära mindre av bladverket i slutet av växtsäsongen och därmed skydda från värmen även om man normalt sett vill ha de sista strålarna på klasarna innan skörd.
Cerbaiona hanterade hettan ypperligt vilket märks direkt på första sniffen. Och att vi är i de norra delarna av Montalcino skvallrar färgen om. Oftast är vinerna från denna del av området mindre mörka, transparensen skiner genom. Bouqueten har redan öppnat upp på vid gavel och bjuder in oss i matchen direkt vid en pop’n pour. Det är söta röda körsbär, ett stänk bittermandel, hästsadel, örtagård, lavendelblommighet och fuktig fräsch tobak. I gommen ett dansant vin med solmogen men likväl och närmast motsägelsefullt sval bärfrukt, pigga blodapelsinaktiga syror, körsbärskärv kärna, tobak, söt lakrits och en knippe örter. Det är saftigt men med djup, lättdrucket men med motstånd och så är det klingande rent och personligt som tusan. Längd, finess, intensitet men aldrig koncentration. Gott redan idag men har mer att ge om man vill lagra.
Matthew Fioretti som idag sköter om det mesta kring Cerbaiona och den dagliga driften vill inte att journalister och skribenter poängsätter deras viner, något man gått ut med i ett brev till pressen. Det respekteras och vi nöjer oss med att konstatera att Cerbaiona står för närmast burgundisk elegans. Och så undrar vi varför det inte är fler som gör brunello så här?
