Hem Vinvärlden De sju dödssynderna och de sju vindygderna…

De sju dödssynderna och de sju vindygderna…

av Livets Goda

Fem av de sju synderna i Amager Bryghus tolkning

Vad tror ni folk egentligen inspireras av? Vinsamlande inredningsarkitekten Giorgios som collector of the month i Wine Spectator, porträtterad i sin ljusgråa sammetskostym signerad Ermengildo Zegna i den modesta 28000-flaskors källaren med detaljer i toskansk marmor i villan i Malibu Beach där de 4 dalmatinerna och maken Roy flankeras av loads of Bordeaux, Napa, Tuscany, fine port and even more Champagne. Eller är det Steffe i Skärmarbrink som är himla intresserad av ärliga viner från små producenter i sydvästra Frankrike där han varje sommar cyklar och träffar karaktärsfulla vinbönder i brist på både dalmatiner, make, maka eller karaktär?

Girighet är ett absolut krav för att lyckas. Först och främst skall man få något hum om vad vin egentligen handlar om så måste man köpa, samla och framförallt dricka. Tillskansa sig, spara, ha och vilja ha mer! För att uppnå detta måste man ha en substantiell budget som man får genom idogt arbetande,  gnet och vinstmaximering! Den dag man väl fått smaka den förbjudna frukten i flytande form så är ju vinös avhållsamhet inget man vill diskutera då ens mersmak eskalerat mer än Annie Lööfs gravt inflaterade självbild.

De som påstår att man inte vill ha känner nog endast ett avund mot de som har. Inget konstigt för de flesta som växt upp i vårt socialistiska land.  Jag är benägen att bekänna färg – jag känner emellanåt ett visst avund mot de som känner avund! Tänk att få känna tillfredställelse genom att i sin slitna blazer gå på provning efter provning och roas av några gratisklunkar Petit Chablis, vara en strikt förespråkare för jag tar bara nåt glas till maten och få klanka ner på oss giriga vinsamlare som vill ha mer!

Då vi väl nämner den förbjudna frukten så kommer självklart lusten och otukten på tal. Dessa ord klingar skönt såtillvida man inte är intellektuellt vingklippt och styrs av  diverse högre väsens dogmer eller  är en missförstådd bloggande vinakademiker med höga högskolepoäng och låg sex-IQ. Det är väl för sjutton lust, vällust och flagrant redigt snusk som skänker oss mervärde? Vad hade upplevelsen av en mogen Vosne-Romanée 1er Cru varit om inte ens våta drömmar hade avspeglat sig djupt i hjärtat av den briljant rubinröda nektarn? Annars kan ni under en analyserande seans vägledas genom fyra olika sangioveseviner från fyra olika jäststammar till kreativa anrättningar av grönkål med ovan nämnda vinbloggare som inte anser att lust är matematiskt definierbart och därmed oviktigt.

Lättjan eller likgiltigheten inför ovan nämnda viner och personen som pratar om dem utgör ju faktiskt ett problem! Alla beigea, tråkiga och könlösa viner samt deras förespråkare som man varken vill prova, kännas vid eller prata om. Nej jag skiter fullständigt i dessa! Jag bryr mig inte! Om dessa kan läsa en inspirerande vinspalt om de 10 bästa budgetvinerna till vårens smörgåstårta i Hemmets Journal eller nåt…

Vreden kanske är min minsta favorit. Trots att vissa ofta går vilse i gränslandet mellan vrede och ironi så känner jag inte speciellt mycket vrede så länge jag inte läser inrikesnyheter. Jag låter dock gärna den sangiovese-älskande och mindre älskande terroiranalytikern ovan få kväda sin avgrundsvrede över denne pompöse och frossande fantomsommelier.

Just det – där har vi det frosseri! En underskattad konst som definitivt sammanflätar ovan nämnda kvaliteter och bristfälligheter. Det handlar väl någonstans om att fylla sig själv. Jag vill frossa i kunskap, törst och hunger. Vad vore en hård dags vedermödor utan att få komma hem till välförtjänt aperitif, följt av en snabbmarinerad pilgrimsmusseltartar som toppas med lite extra kaviar innan man beslutar sig för att riva ner lite extra tryffel i potatispurén till den krispiga majskycklingen för att förhöja upplevelsen av den dekadent lyxiga 1990 Les Forts de Latour som är så okristligt god så man bara vill hälla i sig mer innan det är dags för att unna sig en 1967 L´Herault Cognac.

Nej! Inte bara för matsmältningen utan för att jag högaktar mig själv, jag är girig, jag tänker snuskiga tankar, jag är likgiltig mot de som känner avund, och min vrede rasar då modesta individer med modesta kolesterolvärden inte förstår glädjen i frosseri!

image_pdfLadda ner artikeln som PDFimage_printSkriv ut artikeln

RELATERAD LÄSNING