Hem Vinvärlden En studier i schilcher

En studier i schilcher

av Livets Goda

Även om man producerar alltmer roséviner är vintypen alltjämt liten. I den södra delen av Österrike hittar man dock en av landets mest unika vintyper, ett rosévin som heter schilcher. Vintypen är lokal, den görs av den precis lika lokala druvsorten blauer wildbacher som täcker hela 450 av de 500 hektar vinmark som finns i Weststeiermark. Druvsorten är gammal, den kan spåras tillbaka till åtminstone 400-talet före Kristus här i södra Österrike och det är i stort sett bara här den odlas. Ett av få undantag är en by i norra Italien där man gör lätta till medelfylliga röda viner av den. Dess namn vittnar om det österrikiska ursprunget, det placerar druvan i området kring floden Wildbach som flyter genom Weststeiermark. Här odlas blauer wildbcher oftast på bra solexponerade sydsluttningar på upp mot 500 till 600 meters höjd, där vingårdarna är svala och skördarna därför blir förhållandevis sena, mitten till slutet av oktober är standard. I det vackert grönskande och böljande landskapet här i södra Österrike kan man lätt få för sig att jordarna är bördiga, i själva verket står stockarna i magra stenjordar med inslag av framför allt gnejs och skiffer, på sina håll också vulkaniska bergarter. Lite grand av den vegetala örtighet som vinerna kan uppvisa påstås vara sprungen ur stenjordarna. Här i Weststeiermark gör man egentligen inte röda viner av blauer wildbacher, istället gör man ett i och för sig emellanåt mörkt färgat rosévin av den. Vinet kallas schilcher, ett namn sprunget ur ett tyskt ord som syftar till att vinet är rosa. Redan på 1500-talet beskrev man vinet av blauer wildbacher som ett rosévin. Att vinet är djupt rotat i trakten kunde man också 1851 notera i en skrift från ett jordbruksinstitut i Steiermark som ingående beskrev druvan och vinstilen. Historiskt har schilcher druckits lokalt till rustika och oftast kalla rätter på traktens buschenschank (enkla familjeägda restauranger som ofta är kopplade till ett vingods), men någon större succé på exportmarknaden har vinstilen aldrig blivit. Trots att vinstilen har en lång historia, var det först 1976 som den fick ett officiellt erkännande genom att den skrevs in i vinlagen som en specifik vintyp. Det finns tre typer av vinet med den torra stilen Schilcher Klassik som den vanligaste. Liksom all schilcher tillverkas den uteslutande av blauer wildbacher, men vinet måste vara stilla och får inte ha en större restsötma än tre gram per liter. I kombination med den osedvanligt höga syran, som i regel ligger på mellan sex och åtta gram per liter (delvis beroende på att man enligt regelverket tvingas blockera den malolaktiska jäsningen), upplevs den här vintypen påfallande syrlig och stram. Det är troligen just av den anledningen som exportmarknaderna inte har nappat på vinstilen, trots en allt som oftast intensivt rödbärig, jordgubbsfruktig, vinbärsaromatisk och något vegetal gräsighet som i många och mycket kan liknas vid de parfymerade aromer man finns i de populära sauvignonvinerna från Nya Zeeland. Enligt flera producenter anses schilcher kunna lagras i flera år tack vare syran, men i själva verket känns vinet vara gjort för tidig konsumtion. Så gott som alla viner jäses idag i ståltank, men det finns fortfarande producenter som vinifierar sin schilcher på traditionellt sett i stora gamla ekliggare. Alkoholhalten landar i regel på elva till tolv procent. En mer modern stil av schilcher är den mousserande, som började tillverkas för omkring 15 år sedan. En av pionjärerna inom denna stil är Christian Reiterer från Weingut Reiterer, som gör sina viner enligt den traditionella metoden med en andra jäsning i flaskan. Hans 2014 Schilcher Sekt har en djupt rosaröd färg, en lätt blommig, rödbärig och nästan jordgubbssöt fruktighet. Just det här vinet har en restsötma på elva gram per liter för att balansera vinets syra om åtta gram per liter, därmed känns det lite mer inbjudande om än påfallande publikt. Om stilla schilcher vanligen kostar omkring fem till åtta euros, landar de mousserande versionerna på mellan tio och 13 euros. Weingut Langman gör också mousserande vin, deras 2014 Schilchersekt Brut har en lika syrlig frukt men aningen högre syra, vilket gör att den inte känns lika söt trots att sötman ligger strax över tolv gram per liter. Domäne Müller är en betydelsefull vinfirma här i Steiermark. Deras 2014 Schilcher Seelenfrend Subriede Fürstenstück har bara drygt ett gram restsötma och är förvisso fruktig, men det är absolut torrt och har en påfallande hör syra som närmast kan liknas vid den man finner i spontanjästa belgiska körsbärsöl. Det hela känns mycket märkligt för en vindrickare, till och med en van sådan. En schilcher som faktiskt bjuder på ett visst djup och en fruktighet som trots den låga restsötman (1.7 gram per liter) upplevs balanserad är 2014 Schilcher Hochgrail Classic från Weingut Langmann. Med 7.4 gram syra per liter är vinet fortfarande syrafriskt, men det man mest noterar är den typiska vinbärsbladstonen och de wienergummiliknande godistonerna. Weingut Oswald, som oftast jobbar med den naturliga jästen, gör en inte riktigt lika elegant schilcher från samma vingård. Denna Hochgrail är dock en mycket aktad vingård, belägen på 500 till drygt 550 meters höjd och bitvis påfallande brant. I den magra steniga jorden och ed det fina solexponerade läget trivs stockarna utmärkt och de här anses av många odlare och kännare som en av de allra bästa vingårdarna för blauer wildbacher. Efter att i många års tid ha provat otaliga viner av typen schilcher måste jag ändå säga att det generellt sett är en svårgillad vinstil. Sett till doften, finns det i och för sig mycket att tycka om, de bäriga och blommiga tonerna är rent av charmerade och tycker man om nyzeeländska sauvignonviner kommer man troligen också att uppskatta den här mer udda vintypen. Det som däremot kan vara svårt att ta till sig är just den skarpa syran. Men visst, svalt serverad en varm sommardag kan schilcher vara en riktigt trevlig törstsläckare.

image_pdfLadda ner artikeln som PDFimage_printSkriv ut artikeln

RELATERAD LÄSNING