Han blir ofta beskylld för att göra viner med tung och fyllig frukt, fjärran från terroir och årgångstypisk karaktär, viner som har en brännande alkohol och en överdos av ekfat. Nog för att vinerna är fylliga och på sitt sätt stora, men den som har provat och druckit vinerna vet att de bygger på detaljer och balans och att de är som allra bäst och mest förfinade efter ungefär fem till tio år i flaska. I sitt eviga sökande på perfektion, och man ska veta att Manfred inte räds för att hälla ut vin för tiotusentals dollar i avloppet varje år om han inte tycker att de matchar hans skyhögt satta krav, har han under 2000-talet sökt sig till vingårdar i svalare lägen, och, vilket är värt att betona, så gott som enbart egna vingårdar. När han 2001 planterade sin Eleven Confession Vineyard i Santa Rita Hills trodde de flesta att det var pinot noir han satte i jorden. När det istället framkom att det var roussanne, viognier, grenache och syrah, druvor som förknippas med varmare klimat än det Santa Rita Hills är omtalat för, dessutom planterade vingården i ett nordligt exponerat läge, tänkte de flesta i trakten att Manfred hade blivit galen. Galen var han inte, snarare ett geni. Just det här läget i sydöstra delen av dalgången är egentligen lite för varmt för pinot noir, men helt perfekt för Rhônedruvor. I alla fall om man som Manfred Krankl söker ett för druvsorterna något svalare läge i syfte att ge vinerna en större och mer komplex parfym. ”Han visste precis vad han gjorde och han lärde oss alla en viktig sak om dalgångens klimat och terroir, idag är det ingen som säger att han är tokig, vi snarare tackar honom för att han med sitt namn och rykte har lyft fram Santa Rita Hills och satt sitt tunga namn på distriktet”, säger vinmakaren Sashi Moorman som gör ett antal eleganta viner av chardonnay och pinot noir i betydligt svalare lägen i samma dalgång. ”Det är intressant med årgångarna här i Kalifornien, jag har tydligt noterat att de senaste åren är påtagligt mycket svalare än för tio år sedan”, säger Manfred och drar några exempel. ”Både 2008 och 2009 var svalare än i genomsnitt med 2009 som den lite varmare av de två, och 2010 var också överlag sval, men då hade vi ett antal ordentliga värmeböljor som stundtals gjorde årgången lite svårare att hantera perfekt”, berättar han. När han slår upp sina viner från 2011 för provning kommer vi snabbt in på den säregna årgångens karaktär. Vid mitt besök hos Sine Qua Non strax före jul 2011 var jäsningen ännu inte avslutad för de röda vinerna och Manfred skrattade och skakade på huvudet när han sa att hela världen borde komma hit och se att Kalifornien minsann inte alls är så varmt som alla säger. ”Vi skördade våra vingårdar från mitten av oktober till slutet av november det året”, säger han när han vid vårt möte i juni 2014 summerar den senaste årgångssviten. ”Tittar vi tillbaka i historien finns det inte en enda årgång det senaste seklet som har varit lika kall som 2011”, säger han. När vi talar om 2012 och 2013 är det med lite mer värme i beskrivningarna, men utan de värmeböljor i juli och augusti som i vissa årgångar kan utgöra ett problem för druvornas utveckling. Nu har vinerna från 2012 landat i Sverige. Det vita vinet, 2012 In The Abstract (ca 1 900 kr / 94-95 LGP) är en cuvée av cirka 35 procent chardonnay, 31 procent roussanne och resten lika delar petite manseng (en sydvästfransk druvsort som Manfred har planterat i sin Cumulus Vineyard vid vineriet och använt sig av sedan 2011) och viognier. Sånär som på lite mer än en tredjedel av druvorna, som köps från Bien Nacido Vineyard i Santa Maria Valley, kommer allt druvorna från hans egna vingårdar. Om hans tidigare vita viner vad feta, fruktrika och ekkryddiga, är det lite mindre av den känslan här, även om det inte på något sätt är ett blygt vin. Bara 22 procent av vinet är jäst och uppfostrat i nya franska ekfat, resten har bara sett äldre ekfat eller cementägg. Som alla vita viner härifrån är färgen djup och utseendet en aning disigt, kroppen är rik med en initial fruktsötma och blommighet, men här finns också en läckert fänkålskryddig ton, en god snarare än frisk syra (som troligen mest kommer från inslaget av petite manseng) och till och med en viss mineralsälta. Man kan lätt tro att den här typen av vin inte håller för lagring, särskilt med tanke på att alkoholhalten (som bara noteras som en mild krydda i slutet av smaken) tangerar 15.6 procent. Erfarenheten av de tidigare vita vinerna, provade vid mellan fem och tio års ålder, visar att vinerna bara blir mer komplexa med lagring. ”För oss var 2012 en närmast idealisk årgång, en sådan man drömmer om att få, men vinerna kanske inte riktigt har samma struktur som de från 2011”, säger Manfred när vi provar de röda vinerna. Till en början var han dock inte lika entusiastisk, men under våren 2014 såg han hur vinerna bara blev mer eleganta och parfymerade ju mer tiden gick. ”Idag är jag väldigt positiv till dem”, säger han och slår upp proven på den förberedda men ännu inte buteljerade cuvéerna. Bara nio procent av druvorna i 2012 Stock and Stein Syrah (ca 2 000 kr / 98 LGP) har köps in, dessa från White Hawk Vineyard som länge har varit en pålitlig källa till förstklassig syrah i vinerna hos Sine Qua Non. Årets cuvée består av 84 procent syrah och resten grenache och petite sirah med bara en procent mourvèdre som krydda. Precis som vanligt vinifierar Manfred och hans vinmakare Jim Binns (som har arbetat sida vid sida med Manfred i nio år) en del av druvorna i hela klasar, i just det här fallet omkring en tredjedel. Vinet har en stor och karaktärsfull doft packad med mörk bärfrukt med inslag av plommon och björnbär, därtill en pepprighet och ton av charkuterier och välhängt kött som verkligen för associationerna till norra Rhône. Det är minst sagt ett imponerande vin där kraft och finess förenas på ett både utmärkt och typiskt sätt för de bästa årgångarna hos Sine Qua Non. I det purunga vinet noteras såklart de exklusiva franska ekfaten, 52 procent nya denna årgång, och de 15.5 procent alkoholen, men de smälter absolut väl samman med vinets övriga komponenter. Det här är ett vin som kommer att vara utsökt att dricka ungt när det lanseras, men också utvecklas till en mycket större komplexitet med cirka tio års flasklagring, precis så som de formidabla 2001 Midnight Oil och 2002 Just For The Love Of It har gjort. Grenachevinet skäms minsann inte heller för sig, även om denna 2012 Stock and Stein Grenache (ca 2 000 kr / 97-98 LGP) just nu inte riktigt är lika sammetslent polerat. Grenache står för 76 procent i denna blandning, syrah för 16 procent och mourvèdre för resten och bara nio procent av druvorna (lite grenache och mourvèdre) köptes från Bien Nacido Vineyard. Resten av druvorna kommer från de tre egna vingårdarna Eleven Confession Vineyard, Cumulus Vineyard och The Third Twin Vineyard, den senaste vingården som har lagts till domänen. Den generösa doften har tydliga inslag av solmogen och yppig frukt, men det hela andas elegans och det försiktigt och mycket väl integrerade kryddiga inslaget från stjälkarna (29 procent av druvklasarna vinifierades hela) tillför nyanser som gör vinet komplext och läckert redan nu som ungt. Vare sig faten, i den här årgången vara 14 procent nya, eller alkoholen, som snuddar vid 16 procent, tar någon större plats och Manfred förklarar det med att vinet har en så djup kropp och god fräschör som på ett fint sätt balanserar detta. Det totala intrycket är att vinet är silkigt. Det har en god potential att utvecklas positivt i omkring 15 år till och dess första formtopp torde infinna sig inom tre till fem år. Priserna är omräknade från restaurangpriserna. Importör är Divine, www.divine.se