En fjärdedel av Siciliens befolkning har valt att bosätta sig i närheten av Etna, trots att det är Europas mest aktiva vulkan med flera utbrott varje år. Fördelarna överväger och man har lärt sig att dra nytta av naturfenomenet. Turism såklart, Etna lockar alla möjliga turistklientel till sig, men beroende på vilken sida av vulkanen du befinner dig så odlas det också. Hasselnötter och citrusträd trängs längs sluttningarna, särskilt på västsidan, och på nord- och östsidan av vulkanen så har vinbönderna hittat samspelet mellan vinranka och vulkanisk jord. Här stormtrivs nerello mascalese, Etnas alldeles egna pinot noir, Etnas alldeles egna nebbiolo.
Nerello mascalese, Etnas signum
Vin är knappast en ny företeelse kring Etna utan sträcker sig många sekel tillbaka i tiden. Storhetstider för vinet ifråga har gått i cykler. Bland annat såg Etna-vinet en renässans under den senare delen av 1800-talet, när Europas vinmarker ödelades av vinlusens framfart. Etna klarade sig, delvis på grund av topografin men också då vulkanjorden är sandrik, något som inte attraherat phylloxera vastatrix som livnär sig på först vinrankans rotsystem och sedan lövverket. Exporten satte fart och vinnäringen blomstrade under några decennier för att åter hamna i periferin när en lösning på vinlusens härjande blivit ett faktum. Fattigdomen accelererade, det emigrerades och så kom det förödande jordskalvet i Messina 1908 då runt 100 000 människor omkom. Vinerier övergavs, föll i glömska, och det som producerades var enbart för lokal konsumtion.
Ändå är det Etna som tilldelas landets första lagstadgade ursprungsbeteckning 1968. Hur det gick till får vara osagt men antalet producenter var inte många vid utnämnandet. När Giuseppe Benanti vid familjeegendomen Benanti igångsätter flera projekt i slutet av 80-talet, allt från klonurval till att studera jordmåner, så startar kvalitetsracet på Etna. Giuseppe anställer en ung Salvo Foti som vinmakare, en man som kommit att betyda oerhört mycket för bevarandet av regionens traditioner och typicitet. När Salvo äntrar scenen är det mindre än tio kommersiella aktörer runt Etna, en grupp som trettio år senare har utökats till en bit över 100 och som ständigt växer.
Till vänster, Salvo Foti
Etnas kvalitetsexplosion
Utöver pionjären Cantina Benanti så är det flera familjeägda egendomar såsom Calabretta, Fattorie Romeo del Castello och Girolamo Russo som beslutat sig för att ta nästa steg och höja kvaliteten, men även utsocknes har velat ta del av kakan. Andra vinegendomar på Sicilien har funnit vägen hit, namn som Gulfi, Planeta och Tasca d’Almerita exempelvis. Dessa följdes av egendomar från fastlandet. Bland annat var Andrea Franchetti, ägaren till Tenuta di Trinoro i Toskana, bland de första att sätta upp ett vineri. Idag driver han det välkända Passopisciaro och närmar sig sin 15:e årgång. Vidare så lierade sig Silvia Maestrelli från Chianti-egendomen Villa Petriolo med en av Angelo Gaja’s tidigare vinmakare, Federico Curtaz, och startade Tenuta di Fessina. Men intresset för Etna sträckte sig även utanför landets gränser och lockade hit personer som belgaren Frank Cornelissen och amerikanen Marc de Grazia. Den senare hade etablerat en framgångsrik import av italienska viner till USA men ville ta nästa steg och även producera. Det blev nordsidan av Etna där hans familj en gång utvandrat från.
De senaste åren har framförallt en ny nisch växt sig starkare; hantverksmässiga viner från entusiastiska och ytterst lovande vinmakare. Namn som Salvo Foti och Frank Cornelissen har redan bevisat potentialen och skickligheten. Nu står en drös andra producenter på tur att upptäckas. Håll ögonen öppna efter Fattoria Romeo del Castello Vigo, Davide Bentivegna, Bruno Ferrara Sardo, Azienda Agricola Giulemi, I Custodi, Bagolaro, Rory Parasiliti, Vini Scirto och Vino di Anna för att nämna bara några. Vissa av dem har redan sina fans, andra väntar på ett genombrott. En sak är säker; Etna är en gynnsam miljö när vinmakarens filosofi stavas minimal eller försiktig intervention. Och mycket mer är på gång.
Girolamo Russos vingårdar
Varför Etna är unikt
Sicilien, och då i synnerhet Etna, är något av en vinmakars dröm. Dagarna med riklig sol överstiger 300 om året, vindarna kommer från flera håll och medelhavsklimatet är tempererat. Lägg därtill en lång växtsäsong som korrelerar med det topografiska läget och rejäla temperaturskillnader mellan dag och natt. Just det senare, nedkylningen om natten, är a och o för vinernas finess, elegans och avsaknad av syltighet. Skillnaden mellan natt och dag gradmässigt snittar på mer än 16 C och ger en friskhet som viner på denna breddgrad annars saknar.
Det saknas inte nederbörd på Etnas sluttningar men den bördiga ytjorden suger snabbt upp den. Mest drabbas den östra och sydöstra delen av Etna då dessa är mer oskyddade och utsatta för de oväder som drar in från havet söderifrån. Årsnederbörden här är uppåt 1200 mm, rikligt för ett vindistrikt. Nu är regn inte enbart av ondo som det oftast framställs som, men givetvis får mängderna inte bli för rikliga. Just vindutsattheten för många lägen runt Etna kompenserar därför och säkrar att druvklasarna inte angrips av röta.
Ytterligare en faktor som bidrar till Etnas typicitet och reducerade risk för exempelvis mjöldaggsangrepp, är planteringsmetoden – alberello. Den buskliknande rankan, den äldsta beskärningstekniken inom vinframställning, skuggar inte grannplantorna och blir dessutom mer vindutsatt. De låga plantorna passar särskilt bra in i varmare områden, och i porös jord så kan rotverket vandra långt ner, något som reducerar rankornas stress då de når vattennivåer djupt i marken. På högre höjd är planteringsdensiteten ofta rejält tilltagen, runt 10 000 plantor per hektar. Tanken är att minimera uttaget per ranka men ändå kunna bibehålla ett önskat skördeuttag. Alberello kan aldrig mekaniseras utan kräver sin manuella arbetsinsats. Därför väljs sällan metoden vid kommersiell vinframställning utan fokuserar mer på högkvalitativa viner.
En som argumenterat starkt för alberello är Etnas beskyddare nummer ett, Salvo Foti. Denne menar att beskärningstekniken reducerar risken just för sjukdomsangrepp och uppmuntrar ett djupgående rotsystem som såväl utnyttjar grundvattnet istället för ytans bördighet och då ökade stressrisk, samtidigt som sandhalten är rikligare längre ner. Det senare har inneburit att få alberello är ympade utan har sitt ursprungliga rotsystem då vinlusen inte trivs djupt ner i sandrik jordmån. Salvo menar dessutom att solen är vinrankans bästa skydd mot svampsjukdomar och därför är alberello att föredra. Andra metoder är för kemikaliebruk, konstbevattning och industriviner, menar den frispråkige men ödmjuke herr Foti. Hans argument blir tydliga vid nyplanteringar av vingårdar på Etna. Den bördiga ytjorden får rotsystemen att söka sig uppåt och om man inte konstant vänder den askrika jorden så ökar stressutsattheten hos rankorna och de söker sig inte nedåt.
Etnas klimat uppmuntrar mer ’hands-off’ inspirerade odlingsmetoder. Flera producenter har också börjat återinföra andra grödor i vinmarken, lite som förut, innan industrialiseringen av vin. Denna konkurrenssituation som uppstår säkerställer att vinrankan inte växer hämningslöst samtidigt som mustvikten blir lägre och aromerna djupare då de kan utvecklas under längre tid. Gräs och andra grödor resulterar även i en mer hälsosam och naturlig miljö och sänker behovet av gödning.
Contrade
Etna är en stratovulkan och kan få utbrott från såväl toppen som via sidokanaler. Magman har således rört sig lite hursomhelst under vulkanens alla utbrott, något som skapat ett unikt landskap med olika förutsättningar och kompositioner. Ett vingårdsläge är inte det andra likt, mycket beroende på ett specifikt utbrott och hur askan eller lavan formerat sig just där. Lägena har kommit att kallas contrade och är det gamla namnet för de vinegendomar som en gång i tiden låg på platsen. För snart två decennier sedan börjar lägena återupptäckas, eller snarare återanvändas, och några år senare dyker de första vingårdsmärkta buteljeringarna upp. I spetsen går Marc de Grazia från Tenuta delle Terre Nere och Andrea Franchetti från Passopisciaro.
En contrade är en unik avgränsad vingård. Topografin varierar från läge till läge och likaså kvaliteten på lavans komposition. Bruket av contrade på etiketten var lite som Etnavinets utveckling i stort; allt gick så snabbt att lagstiftningen inte hängde med. Men 2011 fick en förordning laga kraft och i denna identifieras och anges 133 contrade som får skrivas på etiketten. Det säger sig nästan självt, att dessa vingårdslägen som startar runt 400 meter över havet och upp till 1000 meter, har helt olika förutsättningar och mikroklimat. Få, om ens någon vinregion, har samma topografiska spännvidd som Etna.
När magma stelnar bildas basalt och lavabergarten är jordens mest förekommande på ytnivå. Etna är såklart dominerat av basalt vars mineraler är till stor nytta för växtriket. Den förekommer i alla former i jorden, från ytterst finkornig till större stenar. Jordmånen är lös och rör sig gärna, samtidigt som strukturen gör det lätt för rankan att snabbare söka sig nedåt i jakten på näring. På de lägre höjderna runt 300-400 meter över havet är lerhalten något högre och det är också här man främst ser alternativa planteringar, mer industriella om man så vill. Högre uppåt ökar sandhalten och basaltnivåerna och därmed alberello-planteringar i terrasser. De sistnämnda är nödvändiga för den vandringsbenägna jorden. Med andra ord; ju högre upp ju mer hantverk blir slutresultatet och oftast är det åsnor som står för hästkrafterna i vingården när jorden ska vändas.
Druvor
Etna associeras främst med blå druvsorter och då i synnerhet med nerello mascalese. Eller som de lokala säger; niuriddu mascalisi. Detta är med rätta regionens stolthet, druvan som får anses vara unik för ön även om det tidigare diskuterats ett eventuellt släktskap med sangiovese. Ampelografen José Vouillamoz menar dock att genetiskt så talar det mesta för ett släktskap med den kalabriska druvsorten mantonico bianco. Åtminstone är den senare ena föräldern medan den eller de andra står höljda i dunkel. Mantonico bianco är även ena föräldern till gaglioppo på fastlandet.
Nerello mascalese är en sent mognande sort, med tjockt skal och stora klasar. Och vad som är än viktigare, den är ytterst mottaglig för sin växtplats, något som blir väldigt tydligt i de olika contrade. Druvan har växt runt Etna, främst på den nordliga och östra sidan, och till viss del på den södra, i snart tre sekel. Men trots att det är druvan med stort d på ön så representerar den inte mer än tre procent av odlingarna på Sicilien. Skörden börjar allt som oftast runt mitten av oktober och det finns tillfällen då den fortsatt in i november. En total kontrast till många sorter på Siciliens mindre kuperade land där skörden i vissa fall inleds redan i slutet av augusti. Druvan jämförs ibland lite orättvist med Piemonte’s nebbiolo eller Bourgogne’s pinot noir. Förmodligen för att vi söker i vårt referensbibliotek då vi inte stött på något liknande, men faktum är att nerello mascalese har sin alldeles egen identitet och briljerar just här, på Etna, där den funnit symbiosen med ’a muntagna. Att det är den ädla druvan är det inget snack om, något som DOC’n Etna Rosso också demonstrerar då den kräver minst 80 procent nerello mascalese i blenden. Salvo Foti, som bland annat driver sammanslagningen I Vigneri, menar dock att de höga höjderna kan ställa till det för druvan och han har som regel att aldrig nyplantera den över 800 meters höjd. Därför producerar han istället ett mousserande vin från en av sina högst belägna vingårdar, för att druvorna sällan mognar optimalt.
Allt är inte alberello men vulkansten finns det gott om!
Sparringpartnern är den mer omedelbart charmiga rakt på sak-druvan nerello cappuccio, ibland kallad nerello mantellato. Namnet till trots, det finns inget släktskap med nerello mascalese. Däremot är en förälder sangiovese. Det finns ett fåtal druvrena buteljeringar av cappuccio, bland annat har Tenuta di Fessina en charmerande i vinet Laeneo. Blott en procent av odlingsytan är nerello cappuccio och risken är nog mer än överhängande att mängden sjunker. Detta då enda kvarvarande incitament att blanda ner några procent av druvan i sitt vin stavas gamla stockar. När dessa försvinner så lär få nyplantera. Tidigare ansågs den mildra tuffheten i nerello mascalese men med åren har vinmakarna lärt sig tämja huvuddruvan och då har sidekicken flyttats allt längre ut i periferin. Numer utgör den oftast bara några enstaka procent i slutprodukten.
För de vita Etna-vinerna är läget någorlunda det samma. Det vill säga en druva är överlägsen i potentiell kvalitet och således är det också denna som dominerar vinerna. Carricante är numer koncentrerad till vulkanens sluttningar även om den en gång i tiden stod att finna på hela Sicilien. Eftersom carricante är värmekänslig och dessutom relativt lätt angrips av olika sjukdomar, så är det den druva som planteras högst upp på Etna. Över 1000 meter ovanför vattenytan är ingen ovanlig syn. Alberello-tekniken, den buskliknande och fristående rankan, ger de bästa vinerna då bladverket lätt kan skydda klasarna från den starkaste solen mitt på dagen. Vindutsattheten reducerar risken för röta eller svampangrepp. Druvan har en naturligt hög syra men denna accentueras såklart av vingårdar på en kilometers höjd. Vissa vinmakare har således valt att ge den tid på större gamla fat för att få den att mjukna något. Två strålande exempel på vad druvan är kapabel att producera är Tenuta di Fessina’s Musmeci Bianco och Benanti’s Pietramarina. Bägge från gamla rankor högt upp, bägge från kommunen Milo som är den enda där tillägget Superiore får skrivas på etiketten. Mineralstinna viner som bjuder på stenfruktstoner, delikat blommighet, syror och karaktär i massor.
Producenter av Etna Bianco och som vill ha DOC på etiketten, får tillsätta cataratto till blenden, Siciliens mest planterade gröna druva. En mindre andel icke-aromatiska druvor kan också ingå i vinet, druvor som trebbiano och minella. Men precis som i fallet nerello mascalese/nerello capuccio så är det gamla rankor i bättre contrade som gör att carricante inte går i ensamt majestät.
Frank Cornelissen
Producenterna
”Jordmånen här, i sydöstra Etna, är inte svart utan röd. Puzzola. Det är en väldigt fin vulkanisk aska. Romarna använde den som bindemedel till sina byggnader. Och då jag vill att mitt vin ska återspegla växtplatsen i största möjliga mån så byggde jag egna amforor av puzzola från min vingård. Jag har ett vitt och ett rött som lagras i dessa kärl, nedgrävda i marken.”
Aurelio Marconi och dennes projekt, Monterosso, representerar det nya Etna som växer fram med raketfart. 2015 var hans första årgång och han har ännu inget eget vineri utan får hjälp av Antonio Benanti vid Cantina Benanti. Just samarbetsviljan och lusten att hjälpa varandra är ett sympatiskt drag som inte bara de små hantverkarna uppvisar, utan något som genomsyrar atmosfären bland de idag drygt hundra producenterna.
En annan som gärna visar sin tacksamhet över detta är Giuseppe Russo som driver familjevineriet Girolamo Russo. Giuseppe som drog till Catania och studerade klassiskt piano vid universitet, blev plötsligt ställd inför ett val när hans far hastigt gick bort. Sälja familjens vinmarker eller ta över dem. Utan någon som helst större kunskap om vinmakning tog han beslutet att ge upp universitetslivet och bli vinmakare. Revolutionen kring Etna var i sin linda och Giuseppe fick ovärderlig hjälp av såväl Marc de Grazia vid Tenuta delle Terre Nere som av belgiske Frank Cornelissen, två totalt kontrasterande odlare. Sakta men säkert blev Giuseppe Russo varm i kläderna och i 2012 års upplaga av Gambero Rosso var han utnämnd till årets odlare. Precis som flera av de andra som anlände till Etna för 15-20 år sedan, så startade Giuseppe Russo i dåtidens ideal, en större andel nya barrique. Fokus var också på att skörda så sent som möjligt för maxad fenolisk mognad. Men precis som hos flera av kollegorna har trenden gått mot ett allt mer försiktigt bruk av fat och att skörda tidigare. Inför förra årets årgång så hade han exempelvis beslutat sig för att gå över till botti, betydligt större fat.
Etna-vingårdarnas speciella jordsammansättning, oftast väldigt porös, vindutsattheten på högre höjder och många gamla oympade stockar ger unika förutsättningar och bruket av bekämpningsmedel samt artificiell gödning har länge varit sparsmakat. Och då Etna är långt ifrån en monokultur så har detta också påverkat i positiv riktning. Naturlig jäst är fortfarande standard för många även om det sakta börjat smyga sig in ett bruk av kommersiell jäst, i takt med att det dykt upp mer penningstarka intressen. Men det är dyrt, riktigt dyrt, att anlägga en vingård på hög höjd så ännu tycks Etna få behålla sin säregenhet och inte oroa sig alltför mycket om grannvingårdens bruk av bekämpningsmedel.
Detta har såklart stimulerat en närmast romantisk naturvurm på Etna med många små producenter som arbetar med spontanjäsning, ingen filtrering eller klarning och ett restriktivt bruk av kemikalier i vingården. Och egentligen är det bara logiskt; dels för att förutsättningarna finns, dels för att vulkanen har en svårförklarad attraktionskraft på den enskilde individen. En av alla dessa som efter många år i en helt annan bransch beslutade sig för att bli vinmakare, från scratch, var Davide Bentivegna som äger egendomen Etnella. Första vinet kom 2010 men det var först tre år senare som han fullt ut dedikerade sin tid åt sitt nya projekt. ”Allt jag tjänade under 20 års tid hos Siemens, återinvesterade jag i mitt vineri” berättar Davide som söker en minimal intervention i sina viner. Resultaten har på kort tid visat sig minst sagt lyckosamma. Delvis beror det på att han lierat sig med kunniga personer som en av Etnas främsta experter i Paolo Franco och dennes son, Andrea. Men också för att det finns en samarbetsanda där många av de nya delar med sig av sina erfarenheter.
I sammanhanget framstår belgiske Frank Cornelissen som en rutinerad räv med sina mer än femton år vid Etna men få, om någon, har gjort en sådan personlig upptäcktsresa som vinmäklaren som gick över till produktion istället. Vinernas karaktär har genom åren ändrats men målet har alltid varit det samma för Cornelissen, att uttrycka platsen genom att påverka vinet minimalt. Han ogillar starkt förvaringskärl som påverkar vinet och arbetar helst med en sorts eko-hårdplats även om amforakärl också är med i bilden. Dock täcks dessa med epoxy på insidan, för att vara neutrala och inte andas, något som annars är fallet med de georgiska kvevri som blivit allt mer populära, och som stryks med bivax på insidan. Frank Cornelissen är något av det mest sinnesvidgande en bevandrad vinvän kan prova och onekligen inbjuder vinerna till diskussion.
En som tagit en mindre radikal väg men som ändå valt en försiktig intervention är Anna Martens vid Vino di Anna. Ursprungligen från Australien där hon jobbade som vinmakare, kom hon till världskända Ornellaia i Bolgheri innan färden gick vidare till Andrea Franchetti’s Tenuta di Trinoro i Toskana. När Andrea startade Passopisciaro-vineriet på Etna följde Anna med som vinmakare innan hon och maken slutligen startade eget. Anna’s erfarenhet märks tydligt i vinerna som alla har nerv och precision, oavsett om de lagrats i kvevri eller stora använda fat.
En stor del av producenterna på Etna har en sund inställning till vinmakning och bruket av jorden. Ett såväl hållbart som ansvarsfullt tänk är inga konstigheter och dessutom har de gamla vinrankorna som de tagit över aldrig utsatts för kemikalier så varför starta nu. Något som styrks av Marc de Grazia som berättar att vingårdarna varit ekologiskt skötta sedan starten av egendomen för snart femton år sedan, och att den certifiering han erhöll 2010 mest var för konsumenternas och importörernas skull; att ha det dokumenterat. Etnas store man Salvo Foti spinner vidare på resonemanget genom att konstatera att vinproduktion på Etna inte ska uppfattas som någon ideell verksamhet men att de som jobbar inom den är bärare av ett ansvar – inför miljön, inför nästa generation.
Den italienska lagstiftningen är också en indirekt orsak till att det är så många små producenter vid Etna. Byråkratin är utdragen men även arvsrätten ställer till det så många äger ytterst små parceller. Och då blod är tjockare en något annat på Sicilien så säljer man ogärna sin plätt, även om priserna stigit rejält de senaste åren. Idag ligger en schysst hektar på nordsidan uppåt 120 000 euro. Marker med sämre förutsättningar eller som är antingen svåråtkomliga och inte har någon vettig byggnad, kan man få för runt 70-80 000. Resultatet har blivit att många hyr ut marker men ogärna skriver kontrakt då de inte vill missa en eventuell bra affär.
Även om det såklart finns större namn vid Etna, andra sicilianska egendomar som nått ut på den internationella scenen, så kanske dessa inte huvudsakligen valt att bygga vinerier där enbart för att ta del av det goda renommé som vulkanen åtnjuter. Det finns också EU-bidrag att hämta då man investerar i underutvecklade områden. Ganska stora pengar dessutom då regionen hör till den kategori som just nu genererar störst bidragssummor till dem som investerar i området. Men det till trots, flera av de som får anses vara utsocknes, har betytt mycket för Etna. Andrea Franchetti kickade igång det årligen återkommande eventet Contrade dell’ Etna som gett producenterna internationell uppmärksamhet och arbetet som Marc de Grazia vid Tenuta delle Terre Nere gjort i marknadsföringen av Etna genom sin etablerade vinimport i USA, har såklart skyndat på konsumenternas nyfikenhet.
Etnas framtid
Byarna längs nordsidan är anspråkslösa och ytterst modesta. Det sjuder knappast av liv utan vill du ha aktivitet så är inte Randazzo, Passopisciaro eller Solicchiata ställena att hänga på. Sista utposten innan resan längs nordsidan, Linguaglossa, är staden där du finner lite action. Men vill du se betagande vingårdar med inkluderat panoramaläge, och möta de som söker Etna-uttrycket i sina viner, då är du på rätt plats.
Just vinturism och med detta ett utvecklat hotell- och restaurangutbud står på tur i regionen. Producenterna behöver det och även Etna i stort som saknar en mer övergripande infrastruktur. Även kollektivtrafiken är hopplöst efter i regionen. Men allt fler Etnaboende väljer att utbilda sig i såväl Alba som Pollenzo, något som är en god indikation på att en ny generation har bestämt sig för att vulkanen är framtiden för dem vare sig det är inom vin- eller gastronominäringen. Lika viktigt är det att vinlagstiftningen nu hänger med i svängarna, att respekten för jorden säkerställs och att Etna inte utvecklas till en monokultur. I sammanhanget är det dessutom värt att ha i åtanke öns historik och en viss utpressningsorganisation. Bara för ett par år sedan så fängslades närmre 50 människor av landets anti-maffia kommission. Flera hade utpressat producenter.
Men trots många hinder och en vulkan som närsomhelst kan få för sig att ödelägga en contrade eller tio, så är Etna ett unikum i vinvärlden. Få regioner har fått en sådan nytändning de senaste tjugo åren, få har dessutom samma kvalitativa grundförutsättningar. Så hoppa på tåget, följ Etna-vinernas framfart och känn dynamiken som man närmast kan ta på.
Och besök. Etna är hett!