“Av alla besökta producenter var det framför allt vinmakarna Fernando García och Daniel Landi som stod ut, både för sina visioner och värnandet om naturligt odlade viner från gamla och högt belägna vingårdar och såklart också för deras utmärkta viner. Den artikeln följer i sin helhet i slutet av den här korta rapporten. Vid tiden för publicering hade man nämligen ingen svensk importör, men sedan förra året arbetar Wine Trade med både Daniel Goméz Jiménez-Landi, Bodegas Marañones och Commando G, de tre främsta kvalitetsproducenterna i regionen. I Sverige finns just nu små volymer av ett antal grenacheviner från de tre producenterna. Ett av de mest sensuella är 2013 Treintamil Maravedies (ca 144 kr / 90 LGP) från Bodegas Marañones. Det har en mjuk och elegant fruktkropp med sötaktiga nyanser av körsbär och solmogna hallon, en för druvsorten stor fräschör (alkoholhalten ligger på 14 procent och vingårdarna är högt belägna och relativt svala) med en kännbar mineralsälta och läcker lakritskryddighet. Daniel Landi gör sedan 2012 en serie viner under egen etikett, dessförinnan var han ansvarig för vinerna hos familjefirman Bodegas Jiménez-Landi mellan 2004 och 2011. I sortimentet hos Wine Trade finns nu en charmerande körsbärsfruktig och diskret stjälkkryddig 2013 Las Uvas de la Ira (ca 199 kr / 90 LGP) som har allt man kan önska av druvan och ursprunget, både parfym, fräschör, djup och längd. “”Vi gör alla viner enligt samma grundidé, helt naturligt skötta vingårdar, manuell skörd, vinifiering vid låg temperatur med en ovanligt lång maceration som sträcker sig över 60 till 70 dagar””, säger Daniel och lägger till att det är precis så här man får fram de bästa aromerna och den finaste strukturen. Han lägger också till att filosofin är att vinifiera all grenache i hela klasar, med stjälkarna och allt. Trots det är stjälkkryddigheten väldigt fint integrerad. De finaste vinerna är den silkeslena men mineraliska och mitt i all sötaktig hallonfrukt nästan blodapelsinaromatiska 2013 Cantos de Diablo (91-92 LGP) och den blommiga, lite friskare rödfruktig och mer mineraliskt livfulla 2012 Las Iruelas (92-93 LGP), som kommer från en högre belägen vingård med mycket stenigare jord. Tillsammans gör Fernando och Daniel vinerna som säljs som Commando G. Här har man en kvartett med viner, gjorda enligt samma grundfilosofi men från lite olika lägen uppe i Sierra de Gredos. Redan på den enklaste instegsnivån med vinet 2013 La Bruja de Rozas (ca 157 kr / 89 LGP) möts man av en riktigt fin och frisk rödfruktighet, men jämfört med de andra vinerna i serien kan just det hr vinet upplevas sakna lite av djupet och längden. Det som finns är dock riktigt fint. Större djup finner man i 2013 Rozas 1er Cru (ca 237 kr / 91 LGP), men även det här vinet bygger främst på sirlighet, finess och mineralitet och det har också en något mer uttalad kryddig komplexitet av stjälkarna. Commando G gör också två exklusivare vingårdsspecifika viner från Sierra de Gredos. Från en gammal inte ympad vingård med stenig granitjord kommer 2012 Tumba Rey Moro (ca 493 kr / 92 LGP), ett vin med större djup och mer intensiv fruktighet än två nyss nämnda vinerna. Med en yppig på gränsen till sötaktig frukt, en len textur, försiktig kryddighet och bara diskret värmande alkohol (14 procent) har det här vinet en utmärkt balans och är riktigt gott. Baksidan på allt det bra som vinet har är att man bara gjorde tusen flaskor av det. Också från den svalare norra sidan av bergsryggen, men från en högre belägen och något mer öppen vingård, kommer 2012 Rumbo al Norte (ca 724 kr / 93 LGP) som är det vin som har störst fräschör och stringens. Även här finner man en utsökt mogen men elegant rödfrukt, kittlande mineralitet och finstämd stjälkkryddighet. Vinerna säljs primärt till restaurangkunder och de priser som anges är importörens listpriser. Kontakta Wine Trade, www.winetrade.se, för mer information. G som i Gredos (artikeln publicerades i Livets Goda # 75) De är unga, de är inte rädda för att sticka ut hakan, de är både målmedvetna och duktiga nog att låta den uttalade ambitionen förkroppsligas i de stundtals imponerande vinerna de gör. Liksom många andra både unga och äldre vinodlare och vinmakare är de fast övertygade om att kvaliteten inte bara ligger i deras ambitioner och strävan, utan också i områdets unika förutsättningar. De talar om Gredos, och de talar om garnacha. ”Det viktiga är läget, och att vingårdarna har en starkt uttalad terroir”, menar Daniel Jiménez-Landi när vi längs smala grusvägar kör uppför den ena bergstoppen efter det andra för att titta på den unga firmans fina vingårdar. Commando G skapades 2008 som ett joint venture mellan de tre vinmakarna Fernando García från Bodegas Marañones, Daniel Jiménez-Landi från Bodegas Jiménez-Landi och Marc Isart från Bodegas Bernebeleva (som valde att 2012 lämna samarbetet på grund av att tiden inte räckte till för familjen och hans andra jobb), tre av de mest intressanta firmorna i den intressanta men nästan helt okända vinregionen San Martin väster om Madrid. De tre möttes på universitetet i Madrid 2005, blev goda vänner och slogs av tanken att etablera ett samarbete med målet att producera högklassiga viner från gamla stockar av garnacha. Tre år senare lanserade de sitt första vin. ”I början fick vi hela tiden höra att vi var galna, att vi borde ha lugna ner oss och våra vilda idéer när vi hade slutat på universitetet, men nu, när vi väl har gjort våra viner och fått ut dem på marknaden och till och med lyckats, är det inte längre så många som kritiserar oss”, berättar Fernando García. ”Vi gör bara viner som vi själva tycker om att dricka”, säger Daniel när han förklarar vilken filosofi som präglar projektet. ”Vi har ju rest en del tillsammans i framför allt Bourgogne, Rhône och Piemonte, och det är där vi har hittat den känsla vi själva vill jobba efter”, säger han och lägger till att han och Fernando fortfarande reser till Bourgogne en gång om året för att inspireras och lära sig mer. ”För mig är det nog Puligny-Montrachet för vita viner och Chambolle-Musigny för röda som jag håller allra högst”, säger han. När vi talar om appellationen Vinos de Madrid, väcker man en slags irritation eller kanske snarare ett tydligt oförstående hos Daniel och Fernando. De framhåller båda att det är alldeles för stora skillnader i klimat, geografi och geologi inom Vinos de Madrid, ett distrikt som sträcker över 300 kilometer från väst till öst och har alldeles för stora skillnader avseende altitud, klimat och odling för att det ska finnas någon logisk gemensam nämnare att sammanfatta alla odlare i en enda appellation. ”I Arganda, den centrala delen av appellationen Vinos de Madrid, ligger vingårdarna mycket lägre, dessutom har de helt andra jordar än vad vi har här i San Martín, och de har inte ens samma druvsorter”, säger Daniel som en första och helt sanningsenlig kritik mot den övergripande appellationen. ”Jag begriper inte alls hur de har tänkt, och håller inte alls med dem”, lägger han till. Istället ser han och många odlare här i San Martín att man hellre borde tala om Sierra de Gredos än om San Martín, och kanske rent av att göra en helt egen appellation av området. ”Inte minst på grund av de magra granitjordarna, den högre altituden och det faktiskt helt annorlunda klimatet, och såklart också för att vi odlar garnacha och den gröna albillo här snarare än de helt väsensskilda druvsorterna tempranillo och malvar i distriktets östra del”, säger de båda nästan som i kör. Den här inställningen hör man på flera håll i San Martín. En hastig titt på distriktets klimat förklarar en stor del av åsikterna. I San Martín har man inte samma kontinentala klimat som i distriktets centrala och östra delar, istället är klimatet på den högre altituden ett par timmars bilväg västerut snarare ett kontinentalt klimat influerat av Atlanten. ”Det är allstå svalare och vi har också mer nederbörd som sveper in västerifrån”, förklarar Daniel. En sak de båda poängterar är att gränsdragning för appellationer allra mest handlar om politik och om byråkrati, inte alls om terroir. Fernando García och Daniel Jiménez-Landi och deras högintressanta projekt Commando G har sammanlagt fem hektar vingårdar, både egna och under kontrakt. De ligger högt belägna i bergen kring byarna Cadalso de los Vidrios och Rozas de Porte Real. Daniel förklarar att de bara arbetar med vingårdar med gamla stockar av garnacha på minst 800 meters höjd uppe i bergen, detta för att dra nytta av det lite svalare klimatet på den höga höjden, och, vilket är viktigt, för att jordarna ska vara magra, steniga och mineraliska. ”Ju mer granit, desto bättre”, säger han, men lägger till att en del vingårdar har lotter med jordar som också innehåller kvarts och även en slags svart skiffer. Enligt Daniel är den bästa byn för garnacha i den här delen av appellationen Rozas de Porte Real, bland annat för att byn i sig ligger på 800 meters höjd och de berg där vingårdarna ligger reser sig en bra bit ovanför byn. ”Uppe i våra vingårdar, på 900 meters höjd och uppåt, är klimatet faktiskt tydligt influerat av Atlanten, det sveper in svala vindar genom dalgången framför Sierras de Gredos och ner mot byn San Martín, och temperaturen här uppe är faktiskt i snitt hela tre grader lägre här än nere dalgången”, säger han. Dessutom, får jag veta, är nederbörden betydligt högre här, omkring 900 millimeter om året, eftersom den faller i den här högre delen av dalgången mot bara cirka 600 millimeter nere i dalgången där byn San Martín de Valdeiglesias ligger. ”Trots att det bara är ett par kilometer mellan de två byarna, är klimatet helt olika”, lägger Daniel till och säger att det är den här typen av skillnader som ger vinerna unika uttryck av terroir. Här uppe, på 1 000 meters höjd (vilket gör vingården till den högsta i hela Vinos de Madrid), ligger den 0.50 hektar lilla Las Umbras, planterad i ett östligt läge med garnacha för omkring 60 år sedan. När Commando G tog över vingården var den i dåligt skick på grund av alla bekämpningsmedel den tidigare ägaren hade använt sig av. Det tog tre år av hårt, manuellt och helt naturligt arbete innan det åter fanns liv i vingården. ”Jag minns vilken lycka vi kände när vi efter vintern såg hur det hade börjat växa mängder av blommor och ogräs mellan de glest planterade stockarna, det var ett bevis på att jorden åter var full av liv”, säger Daniel när vi besöker den lilla, väldigt avlägsna vingården. Vinet är jäst i en liten öppen tank av fransk ek och macerationen sträcker sig över allt från drygt en och upp mot två månader. Några recept eller fasta idéer har man inte, här sker allt på känsla och med respekt för vingårdens och årgångens egenskaper. Tolv månader uppfostran i neutrala ekfat verkar dock vara standard. Jag uttrycker min förvåning över vinets ljusa färg, snarare djupt rosaröd än tydligt röd, och får till svar att vinet alltid har en ljus färg. Vinet har en sval och elegant doft, mer i stil med lätta viner från Chambolle-Musigny (vilket Daniel uppskattar, när man påtalar detta) än mer typiska grenacheviner. ”Det är alltid elegans vi söker, det är hela idén med våra viner, vi gör inga viner som vinner en tävling eller provning som det mest imponerande, kraftiga vinet”, säger han med fast övertygelse. Just den lätta kroppen, den friska syran, den svala frukten och elegansen, är precis allt det här vinet handlar om. Produktionen uppgår till cirka 900 till 1 000 flaskor per år och vinet kostar omkring 45 euros, vilket känns fullkomligt motiverat. Efter att kört runt och tittat på flera av de på sina håll nästan gömda vingårdslotterna, kan jag inte låta bli att fråga hur de har burit sig åt för att hitta de vingårdar de idag jobbar med. Även om de har en tydlig idé om vilka typer av vingårdar de vill arbeta med, säger de båda att det inte är särskilt lätt att hitta dem. ”Vi frågar runt bland äldre odlare och andra personer om de vet någon vingård som stämmer in på våra beskrivningar, och ibland kan man få ett tips över en öl i en bar”, säger Daniel och skrattar. I början fick Daniel och Fernando ofta höra att de var galna som ville arbeta med så små och gamla vingårdar, högt upp i bergen dit det var svårt att komma och där stockarna inte gav mycket frukt att tala om. Men nu, när resultatet har börjat synas och man har fått uppmärksamhet för sina viner, börjar en del personer förstå idén. ”Men de tycker nog fortfarande att vi är lite galna som inte vill arbeta nere i dalgångarna, där det är mycket mer lättarbetat och där man får ut mycket större skördar”, lägger han till. Vid foten av bergsryggen där Las Umbras ligger, har Commando G också en liten vingårdslott, omkring 0.50 hektar stor och också den med gamla stockar av Garnacha. Den ger inte lika distinkta druvor, men kvalificerar sig helt klart till firmans instegsvin, som de ser som en slags villages när jag kommenterar att deras filosofi i mångt och mycket påminner om hur Bourgogne är uppbyggt som distrikt. Vinet buteljeras som La Bruja Avaria och kommer från ett flertal vingårdslotter i framför allt Cadalso de los Vidrios. Det är jäst i en kombination av ståltankar och små öppna ektankar och mognar sedan som firmans andra viner i neutrala franska ekfat. Vinet har en god frukt med både djup och aromatiska övertoner, och det har också en fint jordig komplexitet med liten krydda, därtill en god mineralitet, något man för övrigt finner i alla firmans viner. Det kan man, enligt Daniel, tacka de steniga jordarna och gamla vinstockarna för. I alla avseenden är det här ett skolboksmässigt vin av garnacha, ett vin som gärna kan få ett till två års lagring från lansering. El Hombre Bala är ett annat motsvarande vin man gör åt en speciell kund, men det har en lite större och mer saftigt fruktig doft i en klassisk stil, ett visst djup och en liten kryddighet. Texturen är len, strukturen balanserade och syran god, men det finns en liten alkoholvärme precis i slutet av smaken. Då vare sig Fernando eller Daniel ser Vinos de Madrid som en särskilt hållbar appellation, har de också vingårdar utanför appellationen. ”De ligger inte särskilt långt borta, vi är ju faktiskt bara ett tiotal kilometer från distriktet Mentrída och regionen Castilla y Léon, och i området Avila i Castilla y Leon har vi två vingårdar”, säger Daniel och berättar att han ser något negativt i att de bara får ursprungsbeteckningen Vino de la Tierra de Castilla y Léon. Firmans allra finaste vin är just ett sådant, Tomba del Rey Moro. Det kommer från en 0.50 hektar liten vingård med över 100 år gamla stockar av garnacha i en extremt brant vingård på 1 100 meters höjd i byn Villa Nueva i Avila. Som mest är lutningen 50 procent, och jorden består av ljus, nästan vit granit. Det här vinet har en stor intensitet, en sval men rik frukt med lika fin ljus- och mörkröd frukt som kryddighet och animalisk komplexitet, och med en uttalad grusig mineralitet. ”Det här är jord, det här är terroir och mineral”, säger en överlycklig Daniel när vi provar den första årgången 2012 ur fat i juni 2013. I min anteckningsbok noterar jag att vinet förenar en slags rustik struktur med en charmerande frukt, som väller fram i lager på lager. Mer än drygt tusen flaskor blev det inte och priset ligger på fyndmässiga 45 euros. Rätt precis det dubbla måste man dock betala för Rumbo al Norte, också det från byn Avila (därför en Vino de la Tierra), men från en 0.30 hektar liten vingård på strax över 1 200 meters höjd. ”Det här är nog Spaniens högst belägna vingård med garnacha”, tror Daniel. Vingården ligger bara fem kilometer från Tomba del Rey Moro, men förutsättningarna skiljer sig åt på flera punkter, inte minst genom att det höga läget och det faktum att man här har en nordlig exponering, gör vingården svalare. ”Syran är också påtagligt mycket högre, alltid över åtta gram per liter”, säger Daniel och ler, för just en hög naturlig syra är något han håller som en viktig faktor i ett riktigt kvalitetsvin. Det här är det mest komplexa vinet, svalt till sin struktur och även mer kryddigt och jordigt än de andra, samtidigt har det en intensiv och förhållandevis sötaktig och för garnacha rätt typiskt köttig frukt. Nyanser av fänkål, lakrits, violpastill och lavendel finns också här, men överlag är doft och smak av det subtila och eleganta slaget. Den första årgången var 2012 och produktionen är försvinnande liten. Alldeles innan jag går, sträcker Daniel fram ett fatprov av firmans första vita vin, gjort sedan 2010 även om 2012 var den första årgång man var så nöjd med det att man väljer att buteljera det. Det visar sig vara ett riktigt läckert aromatiskt vin med en fin nyans av gråpäron och citronskal i den annars rätt granitmineraliska doften och smaken. Kroppen är fet med en rik textur, men smaken har en stor energi och livfullhet tack vare den fina syra och utmejslade mineraltonen. ”Det är en otroligt spännande vingård, den kallaste vi arbetar med, den ligger på 1 200 meters höjd och har nästan helt vita magra granitjordar”, säger Daniel. Och det är gjort av garnacha, den gröna versionen, här på Commando G är man nämligen strikt sin älskade garnacha.”