Hem Whisky & Bourbon Golden Promise – en lovande whiskybar i Paris

Golden Promise – en lovande whiskybar i Paris

av Livets Goda

Text och foto: Daniel Bruce
Artikel ur Whisky & Bourbon #40

Baren längst bak i rummet har de mest exklusiva flaskorna

De allra flesta besökare ser dock ut att stanna i cocktailbaren med angränsande whiskyrum. Där kan man beställa klassiska whiskydrinkar som old fashioned och olika varianter på highballs. Dessutom finns det gott om 10- och 12-åriga standardbuteljeringar att välja mellan – inte minst från Skottland, Japan och USA. Totalt sett rör det sig om knappt 300 sorter. Men när jag förklarar att jag varken har kommit för cocktails eller standardwhisky öppnas en tung port av massivt stål och jag välkomnas av ung herre med burrigt skägg, iklädd en vit skjorta som påminner om en apotekare eller slaktare från 50-talet. Men François Piriou är ingetdera. Han är barmanager och var med om att öppna Golden Promise i januari 2017.

För att ta sig in i den ”inre” whiskybaren som är uppdelad i fyra olika rum ska man först genom en liten tunnel. François visar vägen förbi gyllene kalkstensväggar prydda av minimalistiska hyllor, välfyllda med rariteter som till exempel en 50 år gammal Dalmore Candela. Ett av rummen har i stort sett bara japansk whisky. Åtskilliga gamla buteljeringar från Karuizawa, Hanyu och Chichibu imponerar. De allra flesta redan öppnade. Inte mindre än 250 olika sorters japansk whisky kan beställas per glas. I det innersta rummet är belysningen dunkel och väggarna pryds av vitrinskåp med hänglås. En sammetsklädd smaragdgrön fåtölj är pricken över i:et. ”För att få sitta i det här rummet måste man köpa en hel flaska. Antingen tar du flaskan med dig hem eller så kan vi förvara den här i ett av de lediga skåpen med hänglås när du är klar. Du ansvarar själv för nyckeln och får komma tillbaka och dricka av den så ofta du vill”, förklarar François. Den enda hållhaken är att man måste hosta upp minst 1300 euro för en flaska. Vilka som är ägare till dyrgriparna är inget han vill prata om. Ryktesvägen säger dock att Prins Albert av Monaco äger en flaska Glen Grant 1958 – hans födelseår – som förvaras i skåp nummer 58.


Fisheye huvudbaren

För de allra flesta besökare är det dock i huvudbaren i anslutning till tunneln som man avnjuter sin whisky. Det totala utbudet ligger på cirka 900 flaskor och alla kan beställas per glas. ”Härinne har vi huvudsakligen skotsk whisky. Officiella buteljeringar på ena sidan och oberoende längs den andra. Bakom baren hittar du originalbuteljeringar från 1950- till 80-talet samt flaskor för den italienska marknaden som valts ut och importerats av italienare”, berättar François och delar ut en cirka 40 sidor lång meny. Den första whiskyn jag får upp ögonen för visar sig vara barens dyraste. En 12 år gammal Springbank daterad till slutet av 70-talet, specialimporterad av italienska Samaroli, till ett pris av 290 Euro för två centiliter.

När jag frågar hur det tilltagna priset kan spegla den ringa åldern får jag en kort föreläsning som svar. ”Whisky är idag vad det är mest på grund av den italienska marknaden. Tittar man på auktioner nu och jämför en gammal flaska 10-årig Laphroaig gjord för den italienska respektive den skotska marknaden, säljs ofta den italienska för det dubbla. Jag tror att det har att göra med att italienarna faktiskt åkte till Skottland och på plats valde ut de bästa faten medan de allra flesta i den övriga världen bara drack Chivas och liknande grejer”, säger François och visar upp en bok om fenomenet – Single Malt Whisky: An Italian Passion av Umberto Angeloni. “Den är verkligen läsvärd. Fram till millenniumskiftet var fyra av världens största whiskysamlare italienare och hade tillsammans mer än 100 000 flaskor. Tack vare dem har vi idag möjligheten att dricka whisky från en annan tid”, tillägger han.

Att ta sig an Golden Promise whiskymeny känns som att famla i mörkret. Istället lägger jag mitt val i François händer utifrån kriterierna att jag vill ha en Speyside från 70-talet, en välbalanserad Hanyu och något okonventionellt rökigt. Han behöver inte fundera länge innan han dukar fram tre flaskor. Glendullan från tidigt 70-tal buteljerad av Mc Donald GreenLees, Whiskytalk Fukuoka Hanyu 2012 av Ichiros Malt samt en 8 år gammal Laphroaig som slutlagrats på Maury-fat. Medan jag sjunker ner i stolen och sniffar på den första i ordningen känner jag hur äppleträden blommar samtidigt som en återhållsam smak av vaniljkola och metall fyller min gom. ”Glendullan byggdes om 1976 och denna tappning är från den gamla eran. En tid när fermenteringen var längre och pannorna drevs med direkt värme istället för steamcoils. Dessutom har den här tydliga tecken av OBE – old bottling effect. Den är inte söt men både dammig och oljig”, förklarar François. Vinylspelaren snurrar för fullt och Bring it all home to me med Sam Cooke ljuder ur den lilla högtalaren. En blandning av den tidlösa inredningen, whiskyn och musiken tar mig till en svunnen tid.


François Piriou ansvarar för baren och har varit med sedan starten.

Förutom en ung italienare är jag den enda gästen. Enligt François beror det på att det är fotbolls-VM. Under sommaren är det vanligtvis mycket gäster från USA, Hong Kong, Taiwan och Kina – utöver alla franska whiskydrickare förstås. “Det är Paris största whiskybar. Vi försöker inte att ha världens mest omfattande whiskykollektion men kanske istället en av de mest intressanta samlingarna. Från Karuizawa har vi nästan 60 olika slags whisky man kan beställa per glas för allt mellan 40 och 200 Euro. Även om whisky från denna typ av stängda destillerier blir allt svårare att få tag på vill vi slå ett slag för att den ska drickas – precis som tanken var från början”, säger François. Så fort en flaska har tagit slut, ersätts den med en ny i samma kategori och prisklass för att man som gäst ska kunna upptäcka ny whisky varje gång man kommer dit. I skrivande stund väntar ett 50-tal flaskor på sin hyllplats.

Och även om det känns som en väldigt exklusiv bar är en av Golden Promise grundpelare att ha en så stor bredd som möjligt vad gäller både pris och smak. ”Har du 15 eller 300 Euro kommer vi att hitta något som passar vare sig du vill ha en bourbon, något japanskt, rökigt, fruktigt, ungt eller gammalt. Vi vill att alla ska känna sig välkomna här. Det vore väl inte särskilt kul om vi bara hade affärsmän i kostym som kom hit och pratade om något annat än whisky. Att vi har ett stort långbord istället för många små är för att skapa gemenskap och öppna upp för samtal om whisky med folk man inte känner”, fortsätter han.


Nästan 60 olika flaskor Karuizawa finns att välja mellan på menyn

Hanyu-whiskyn har oljiga gardiner som långsamt släpps ner. Aprikos, smörkola och valnötter rör runt som en virvelvind i munnen. Eftersmaken upplevs något mer elegant med grönt te, vanilj och krusbär. När jag ser mig omkring slår det mig att det känns ungefär som att vara på ett bibliotek. François håller med – ibland känner han sig lite som en whiskydrickande bibliotekarie. ”Jag provar så mycket som möjligt, nästan allt vi har faktiskt. Men inte för skojs skull. Till exempel kan jag inte bara öppna en flaska Glen Livet 1955 hipp som happ. Sen läser jag också mycket litteratur om whisky. Det är viktigt för att kunna berätta anekdoter för mina gäster”, säger han.

Att Golden Promise ambitionsnivå är skyhög är kanske inte så märkvärdigt med tanke på att den franska importören och distributören La Maison du Whisky (LMDW) ligger bakom satsningen. Med anor som går tillbaka till 1956 har man haft gott om tid på sig att bygga upp en gedigen whiskykollektion. Och kvällens tredje whisky från Laphroaig är frukt av just en av LMDWs egna buteljeringar. Den medicinska röken går inte av för hackor. Sen kommer sältan, inslag av tjära och en doft av citrus. Slutlagringen på starkvinsfat av typen Maury ger en extra dimension av sötma, frukt och tanniner. François kommenterar. ”Detta är unikt. Tänk på ett bra gammalt sherryfat som Dalmore och Macallan köper in för 1000 euro och jämför det med fat från Maury eller Banyuls som man i princip kan få gratis. Åker du dit ser du till och med hur folk har gjort stolar och blomsterlådor av faten”, utropar han.

Innan jag traskar ut ur denna sagobrunn av livets vatten kan jag inte sluta undra över vad en bartender som François dricker när han inte representerar en av världens mest välsorterade whiskybarer. Han skrattar till och harklar sig lite lätt. ”Mina tre vardagswhisky jag troligtvis dricker lite för mycket av hemma är Springbank 10, Benromach 10 och Talisker 10. Den sistnämnda distribueras inte längre i Frankrike men när jag åker till Spanien på semester passar jag alltid på att köpa med mig några lådor hem”.

image_pdfLadda ner artikeln som PDFimage_printSkriv ut artikeln

RELATERAD LÄSNING