“Medan det finns otaliga guider och mer eller mindre kunniga bedömare som betygsätter krogarna, saknas det en motsvarighet som bedömer hur gästerna uppför sig. Även om det inte finns någon sådan guide, och heller aldrig kommer att finnas någon sådan, finns det åtminstone en alldeles utmärkt, initierad och lika förfärande som humoristisk blogg som ger läsaren en (tyvärr) ibland pinsam inblick hur gäster kan te sig i krogmiljö. Bloggen Restauranghyfs (www.restauranghyfs.blogg.se, eller sök på Facebook) startades i augusti förra året, men det var först sedan den lades upp på Facebook för ungefär tre månader sedan, som den verkligen tog fart. Och det har den gjort med besked. För ett par dagar sedan tangerades 10 000 “”likes”” på sidan, och antalet anhängare ökar stadigt. Restauranghyfs är ett efterlängtat forum för framför allt restaurangpersonal, som mer än väl känner igen sig i en del gästers obegripliga uppförande, och har därför blivit ett stort samtalsämne i restaurangbranschen. Och även utanför. Bakom bloggen står en person med gedigen restaurangerfarenhet som i sina inlägg ger smakprov hur det kan te sig på krogarna. Personen ifråga är och vill vara anonym (se nedan), vilket vi på Livets Goda respekterar. Källskyddet är också grundlagsskyddat. Det här är alltså en exklusiv intervju enbart för Livets Goda, som fick ett riktigt intressant möte på med den hemliga bloggaren på ett café någonstans i Stockholm Hoppsan, 10 500 likes på Restauranghyfs på Facebook. Det är enormt, kunde du någonsin drömma om en sådan uppmärksamhet? Jag trodde nog att folk skulle hitta bloggen och tycka om den, men absolut inte att jag skulle få 10 500 anhängare, och fler och fler varje dag. Det här känns galet stort, det är hur kul som helst. Det måste ju ha funnits en stort behov av att prata om allt det där märkliga vi gäster gör på krogarna, eller? Genom åren har jag ju talat med min kolleger och det har alltid känts som att de har funnits ett behov av att prata ut om allt som händer på restaurangerna. I början kanske man tänker att det här händer bara mig och på min restaurang, så tänkte väl jag också, men ju mer man har pratat med andra restaurangmänniskor, har man insett att märkliga saker händer precis hela tiden, överallt. Och när jag skriver mina så kallade “”regler””, handlar det aldrig om saker som har hänt en gång, utan många gånger. Att skriva om allt, att höra andra kolleger hålla med om och kommentera allt, är väl lite grand som en terapi för oss. Det blir på något sätt en känsla man tar med sig in i service varje dag, något som ökar medvetenheten och gör att man klarar av de olika situationerna. Jag har ju noterat att du får en hel del positiva kommentarer, hur låter berömmet och från vem kommer det? Har du någon uppfattning om ifall det bara är restaurangbranschen som uppskattar bloggen, eller är det vem som helst? Det är väldigt många branschmänniskor som hör av sig med positiva kommentarer, inlägg och uppmuntran. Mycket av det positiva är kommentarer som “”Tack så hemskt mycket för en bra blogg””, och “”Sluta aldrig att skriva””, eller “”Jättebra forum att ventilera allt det här på””. Men det är inte bara restaurangfolk som läser och skriver, utan också dem som känner folk i branschen, och även vanliga restauranggäster. Det händer emellanåt att jag också hör människor prata om bloggen, eller till och pratar med mig om den och säger att den är jättebra, utan att de vet att det är jag som skriver den. Det är ju hur kul som helst. Men alla läsare håller väl knappast med dig i det du skriver, jag antar att du också har stött på patrull och fått svidande kritik. Hur har det yttrat sig? Det är sant, jag hör en hel del elakt, jag får till och med massor av riktigt elaka meddelanden skickade till mig över Facebook, och det är ju rätt märkligt eftersom de borde förstå att jag kan se vem som har skickat dem. Jag antar att de inte är klokare än så, och förmodligen är det precis samma typ av människor som skickar sådana meddelanden till mig, som jag också möter på restauranggolvet och skriver om i min blogg. I början var elakheterna direkt riktade till mig, de skrev alltid “”du””, men i takt med att bloggen har vuxit och det blivit tusentals anhängare som håller med mig, har kritikerna börjat skriva att “”Ni är bara bittra”” och “”Ni borde byta jobb””. Och det spelar ingen roll vilket regelbrott jag skriver om, kritiken är direkt riktad mot mig. Den som klagar på bloggen, verkar alltid hävda att kunderna alltid har rätt, alldeles oavsett vad de har gjort. Bara att de kallar sig kunder är märkligt, på restauranger har vi gäster! Men blir du inte ledsen av sådant hat? Nej, faktiskt inte, jag blir bara matt och emellanåt förbannad. De som jobbar på restaurang har ju sällan så mycket fritid att man har tid med att blogga, och framför allt läsa alla tusentals kommentarer. Hur tusan hinner du med? Jag kollar oftast allt i mobilen när jag åker till och från jobbet, eller när jag kommer hem sent på kvällarna och nätterna. De allra flesta kommentarer läggs in efter midnatt, når man över 2 000 “”likes”” på Facebook får man tillgång till bra statistik och kan se sådant, med över 10 000 “”likes”” får jag ännu mer statistik. Riktigt detaljerad statistik, faktiskt. Dessutom får jag en hel del uppdateringar av mina närmaste vänner, och min chef och mina kolleger på jobbet, som såklart vet att det är jag som skriver den här bloggen. Och tro det eller inte, men jag läser faktiskt varje enskilt inlägg och kommentar, och försöker också alltid svara på alla privata meddelanden som skickas till mig. Blir du aldrig stressad av all uppmärksamhet, och känner att du hela tiden måste uppdatera bloggen? Nej, egentligen inte. Jag skriver faktiskt fortfarande bloggen mest för min egen skull. Och att det är så många som läser och kommenterar känns inte som någon belastning. Men visst, i helgen som var gick jag inte in en enda gång på några dagar, och då kände jag en viss oro att folk skulle undra vart jag hade tagit vägen. Du säger att du älskar jobbet och dina gäster, men såklart händer det ju dagligen märkliga saker på krogen som du tar upp i din blogg. Har du upplevt att de här situationerna påverkar dig negativt, att du ibland tröttnar på miljön och människor? Ja, det händer, absolut. Senast nu i måndags. Jag hade ett stort gäng som var så otrevliga och som behandlade mig som ett tjänstehjon, då är det inte kul längre. Och det handlar inte om att gäster bryter mot de uppföranderegler jag skriver om i bloggen, det handlar om att de faktiskt kan vara så otroligt otrevliga. Då vill man bara gå hem. Kan du bli innerligt arg på gäster ibland, eller tar du händelserna med ett leende och en klackspark? Oftast kan jag ta det med ro, men det handlar också om hur kvällen som helhet ser ut. Om man har ett så otrevligt gäng som jag hade i måndags, och man samtidigt har ett eller ett par trevliga sällskap, vilket är vanligare, balanserar det den otrevliga stämningen. Och då är det ju lättare. Ibland leder den här frustrationen till att jag senare skriver ett inlägg, eller en ny regel. Jag måste berömma dig för att du har en fantastisk förmåga att balansera kritik mot gästers beteende med en så stor portion av humor. Ser du dig själv som en humoristisk person, eller har du bara talang för att hantera språket på ett lättsamt sätt? Tack, meningen är ju aldrig att vara nedlåtande, mitt sätt att skriva präglas nog mer av ett slags tröttsamt konstaterande av hur det ser ut på restaurangerna. Och det känns ändå positivt att skriva det. Jag har fått för mig att jag är roligare i skrift än jag är på riktigt, och de flesta som känner mig skulle säkert beskriva mig som både humoristisk och lite bitter. Du har valt att vara anonym, har det varit viktigt för att kunna fortsätta vara en kritisk betraktare till gästers märkliga beteenden, utan att själv bli föremål för diskussion och irritation, exempelvis av dina kolleger eller arbetsgivare? Den främsta anledningen till att jag valt att vara anonym är faktiskt för gästernas skull. Jag vill inte att de enskilda gästerna ska känna sig utpekade som personer. Dessutom var jag till en början lite orolig hur mina närmaste medarbetare och min chef skulle reagera, och att den restaurang jag arbetar på skulle pekas ut. Min chef är i och för sig en stor anhängare av min blogg, och jag får också stort stöd av mina medarbetare och restaurangpersonal i största allmänhet. Men jag har ändå valt att hålla mig anonym. Det är inte jag som är viktig. Läser man din blogg får man ju intrycket av att en del gäster tror att man kan göra och kräva vad som helst på krogen. Har du någon teori om varför vissa gäster beter sig så? Jag har faktiskt ingen aning. Men det verkar framför allt vara de allra mest ovana gästerna, som inte riktigt vet hur det fungerar på en restaurang och inte förstår hur man ska bete sig, eller de allra mest frekventa gästerna som tror att de kan göra vad som helst bara för att de betalar för sig. Det är ju inte ovanligt att man får höra att det minsann är gästen som betalar min lön. Och så vidare … Det enda jag vet är att samma personer som beter sig illa eller märkligt på krogen, aldrig skulle kräva av sin bank att de öppnar upp banken en timma före öppning, eller kräver att få göra sina ärenden efter stängning. Eller att kräva att personalen i butikerna hos H&M skulle sy om plaggen så att de passar i storlek eller önskad färg. Men typ sådant kräver vissa gäster på krogen av oss som serverar. (Den som läser bloggen får hårresande exempel på sådana udda och helt orimliga krav, Michels kommentar) Om jag tittar på mig själv ser jag mig nog som en innerst inne snäll, artig och felxibel person, men nog händer det att jag blir rätt stökig när det är alkohol med i bilden. Är det din uppfattning att det är främst med alkohol som det märkliga gästbeteendet uppkommer? Nej, absolut inte. Alkoholen i sig hjälper väl kanske inte gästen att vara snäll, men de gäster som beter sig illa gör det även utan alkohol. Alkoholen förstärker bara deras redan dåliga uppförande. Okej, handen på hjärtat, har du själv som gäst brutit mot några av de ”regler” du skriver om på din blogg? (först en stunds tystnad och betänketid) Okej, jag ska nog erkänna att det kan hända. Den regel jag är bäst att bryta mot, är nog att be om en öl trots att jag vet att baren har stängt. Fast jag ber i och för sig snällt. Och så kan jag erkänna att jag har dragit ut elsladdar för att ladda min mobil en stund, utan att först ha frågat om det är okej. Det känns ändå som rätt oförargliga och lindriga överträdelser, eller? Jo, så är det kanske, men ändå, jag skäms alltid lite efteråt. Man kan ju minst sagt säga att Restauranghyfs har blivit en succé. Har du någon gång tänkt att utveckla det hela, till allt från en liten presentbok med dråpliga teckningar och episoder från bloggen, till givande föreläsningar på restaurangskolor och mässor? Jag skulle gärna ge ut en liten handbok för restauranggäster, och utveckla mina “”regler”” och ge bra och tydliga exempel på hur det kan vara. Det skulle vara jätteroligt. Och visst, föreläsningar skulle också vara intressant. Som nu på Restauranggalan senast, varför inte. Får jag bara rätt erbjudande, så kanske jag tackar ja. Tror du att du redan har sett allt på krogen, eller har vi fler märkliga och otrevliga gästbeteenden att lära oss om genom din blogg? Nej! (frågan bevaras direkt, innan den ens har hunnit ställas färdigt) Jag har ju inte ens kommit upp i 90 “”regler””. Hittills, vill säga. Jag kanske ska säga att jag fortfarande har massor av saker som redan har hänt att skriva om, det jag skriver om är inte något som har hänt exakt just nu, utan gång på gång tidigare. Varför väntar du, är det inte bäst att skriva när allt är färskt? Det jag skriver om har inte bara hänt en gång, utan återkommande gånger. Dessutom vill jag inte, av respekt för gästerna, lägga ut något som någon direkt kan kännas igen sig ifrån närtid. Om du slutligen ska ge restauranggästen några viktiga ”budord”, hur man ska uppträda, hur skulle de se ut? Man kan ju börja med att inte bara kliva in i restaurangen och sätta sig, utan meddela att man har kommit och presentera sig och sitt sällskap i det namn man har bokat i, så man kan bli visad till det bord man har fått tilldelat. Sedan kan man ju alltid vara glad och trevlig, det underlättar ju. Och varför inte säga tack för servicen? Och allra sist, vågar man fråga om några tips på restauranger och barer som du själv tycker är riktigt bra och trevliga? Jag hinner ju inte gå ut så ofta och äta, men det finns ju såklart massor av trevliga och bra ställen. Ska jag säga ett ställe jag tycker om, både att äta och hänga på, blir det nog Bröderna Olsson på Södermalm. Det är en härlig krog med fokus på vitlök i alla rätter och i en del av det man dricker. Ett trevlig ställe med skön stämning.”