Vó Vera. Mormor Vera. Ricardo Diogos fullständigt makalösa 30 Years Old VÓ Vera Malvasia är en hyllning till mormor. Vinerna som använts till blenden har inte vinifierats av Ricardo utan de flesta har lagts undan av hans mor, när hon var den som ledde Vinhos Barbeito innan sonen Ricardo gjorde sin första skörd 1992.
Vinet blir på sätt och vis en symbol för det madeirensiska vinet och vad det till syvende och sist handlar om – tålamod. För till och med det yngsta vinet på ön, det som de flesta köper och som fungerar som ett slags instegsvin, måsta vara minst tre år gammalt innan det släpps. Det mest enkla alltså. Och vill du göra Vintage så måste vinet spendera minst 20 år i fat, innan du får buteljera. Det kanske inte är så kontigt att det blott finns åtta producenter kvar på Madeira numera, i en tid när allt ska rusas fram.
Åter till Vera. Det som är anmärkningsvärt, med åldern i beaktande, är hur ofattbart fräscht vinet är. Fast om man nu lärt känna Ricardo och dennes stil, vet vad han söker i sina viner, så är Vó Vera ytterligare ett vin som går som en röd tråd genom portföljen hos Barbeito. Malvasia är den sötaste Madeiran men här har Ricardo skalat ner det till 98 gram, en bra bit under det normala och et bidrar såklart till fräschören. Vó Vera är ett eteriskt vin, nästan viktlöst i sin struktur och intrycken omfamnar sinnena samtidigt som det finns en intensitet som vägrar släppa taget. Syrorna är skyhöga och det är Ricardos signum. Framförallt inblandningen av äldre viner, då runt 70 år gamla, har mer volatila syror och använder du rätt mängd så är det dessa som bidrar till friskheten.
2699 kronor kostar Barbeitos Vó Vera (97/100 LGP) och det finns i skrivande stund 19 flaskor i Sverige, av 612 producerade. Gå samman ett gäng och dela en dryckesupplevelse för livet.
Tålamod är även honnörsordet när det kommer till Dourodalens tawnyviner, de som får sin mognad tack vare många år på fat och inte som i fallet Vintage Port måste lagras en halv mansålder på flaska för att nå i mål. En favorit är Quinta do Vallado som är en av landets mest spännande producenter. Klassisk men också nytänkande med bland annat bordsviner av hög klass. På tawnyfronten så lockar särskilt husets 20-åring som lanserades tidigare i höstas på Systembolaget.
Skillnaden mot Madeira, ja den är stor och här bjuds det istället mer parfymerade toner, fatkänsla i form av kryddighet, tobak, båtlack, mörk choklad och valnötter. Smaken är trots en simmig och tät struktur oerhört pigg och fräsch, nötterna leder vägen och så finns det torkade frukter, apelsinblommighet och tobak i den snyggt komplexa smakupplevelsen. Priset, 449 kronor för 50 centiliter 20 Years Old Tawny från Vallado (93/100 LGP) är återigen inget att dividera om – bara att tacka ägaren João Ferreira Álvares Ribeiro och dennes team för tålamodet.
Vi stannar i Douro, en av världens vackraste vinregioner att resa i, håller oss till tawnyn men sätter en årgång på den istället för blenden. Då blir det Colheita och valet faller på Kopkes 1966 Colheita. 52 års ålder är inget för det här vinet som visserligen visar sin ålder då de volatila dragen tar täten med toner av möbellack, tobak och sågverk men ganska snabbt så kommer de färska valnötterna in i bilden, torkade fikon och dadlar samt en orientalisk kryddighet. Komplext, djupt och ett riktigt sniffvin. I gommen en intensitet som bara äldre viner kan få, syra som skänker friskhet och precision samtidigt som sötman är snyggt nedtonad. Piptobak, nötighet och sandelträ i en skön mix och du känner verkligen att det är historia du dricker. 999 kronor kostar en halvflaska av 1966 Kopke Colheita (94/100 LGP) och bäst gör den sig till en mogen hårdost så vinet får glänsa.
Tålamodet tycks extra stort på iberiska halvön och spanjorerna vill ju inte vara sämre. Faktum är att många sherryhus kämpar än mer än portvinsproducenterna med att få betalt för sina grejer och det är en sorglig vetskap, att Sherry ska vara så förbaskat otrendigt. Detta vin som aldrig borde går ur mode, vinet som funkar till så mycket. Bodegas Tradición buteljerar varje år en mindre batch ur sin solera av Palo Cortado, en sherrystil som ursprungligen kom till lite av en slump. Eller rättare sagt, man visste inte riktigt varför det uppstod.
Palo Cortado avvek nämligen från mallen då florhinnan, det jästtäcke som skyddar finon, plötsligt dog och istället började vinet sin resa med oxidationen som ledsagare. Stilen landade någonstans mer mot oloroso men hade attributen av en amontillado på nosen. Idag kan man styra en palo cortado genom att sprita upp så att jästhinnan lägger av och vinet startar en oxidationsprocess istället.
Bodegas Tradicións 30 Years Old Palo Cortado är sådär maritimt salt som bara Sherry kan vara. Bouqueten är inte lika flörtig som Port eller Madeira utan här kaxas det mer men ändå på ett sätt som gör en nyfiken. Sälta, nötter, tobak, apelsinskal, curry och gammalt sågverk i näsan. Samtidigt får doften dig att tro något sött är att vänta men icke, det är torrt, citrus- och apelsinaktigt, tänk skalen, och så är sältan där igen och skänker en saliverande känsla. Fullpackat med smak, nötigt och träigt på rätt sätt…detta är en mäktig resa i glaset och det som vinet kanske saknar i ovan nämnda Madeiras finess tar den igen på karaktär.
799 kronor (94/100 LGP) för en helflaska trettioåring (faktiskt äldre än vad som anges) som räcker bra mycket längre än ett bordsvin. Få se, vart lade jag nu min fyndstämpel….
Ibland när man blindprovar så är det lätt att hamna i sherryns värld när det är bättre Marsala i glaset. Det hände mig och chefredaktörn’ en sen kväll på besök i Porto hos en vinmakarfamilj och i glaset hade vi en äldre Marco de Bartoli från just nämnda Marsala på Sicilien. De flesta tänker sött och något man rör ihop med sin zabaglione men faktum är att det är de torra och halvtorra som sticker ut och glänser. Så som avslutning får ni ett tips på en ljuvlig Marsala som släpps den 7 december – Bartolis 10 Years Old Marsala Superiore (93/100 LGP). Priset landar på 499 kronor för 50 cl och artikelnumret blir 91212. Blott 120 flaskor men nu är ni förberedda…
Grillo är druvan och vinet jäser med sin naturliga jäst i gamla ek- och kastanjefat. En del av vinet tas åt sidan och får en dos vinsprit. Detta blir den så kallade mistellan som senare tillsätts i den del som inte avstannades med spritens hjälp. Fatlagring är drygt 10 år innan buteljering och resulatet är nötigt, maritimt men och mer citrusstinnt än sherry. Örter, havsvindar, trä och lite funk. Smaken upplevs torr men har faktiskt en del socker i sig, runt 50 gram men precis som med Madeira så maskeras det väl. Sältan tar täten, fångas upp av druvsötman och sedan kommer tobakstoner, florala drag, halm, örter och allehanda citrusfrukter i ett långt relativt slankt avslut. Personligt som attan, gott likaså!