Hur kommer det sig att vi ens har provat ett sådant här, host host, vin? För enkelhetens skull benämner vi i fortsättningen i denna artikeln Huset Vita som vin, även om det känns högst diskuterbart om det ska benämnas så. Ursprungligen var det en personlig gåva till oss, given med glimten i ögat. Detta kärleksfullt och noga utvalda vin var Huset Vita på tetrapack. I glömska fick vinet ligga och utveckla sig under perfekta förhållanden i fyra år, innan vi nu som en kul grej bestämde oss för att faktiskt prova vinet, ett vin som förmodligen konsumeras inom ett par dagar från inköpsdatum. Och det var en upplevelse som heter duga! Det finns dessutom några aspekter med det här vinet som är intressanta eller skrämmande, beroende på hur man ser det. Vi börjar med smak- och doftpreferenser. Husets Vita (art.nr: 22735, 56 kr för 1 liter) doftar- ocensurerat – urin, vilket med luftning utvecklas till vad som närmast påminner om en häst som står och kissar på halm i en lada. Smakprofilen på liknande viner brukar oftast vara av den karaktär som ger en rysningar som går långt in i mellangärdet, surt med kemisk frukt, men faktum är att vinet inte var i närheten av detta. Det fanns inte någonting som ens antydde på att det skulle vara ett vin. Det närmsta vi kunde komma var äpple- och päronkoncentrat som var utspätt med alldeles för lite vatten, med en viss unken smak som var allt annat än angenäm. Är det druvjuice eller koncentrat – vi har ingen aning, men gott är det inte. Efter denna provning fortsatte vi med att för skojs skull analysera förpackningen och den informationen som fanns skriven. ”Husets Vita är ett vitt, halvtorrt vin”, tack för informationen, vi trodde nästan de var ett rött vin. Vidare går det att utläsa att det är tappat av en bodega i Spanien, och that´s it. Det är den vininformationen som finns tillgänglig. Skulle du vilja veta vilka druvor den består av? Lycka till, det skulle nog krävas ett mindre labb för att kunna utvinna information om vilka beståndsdelar vinet innehåller. frågan är om ens producenten själv vet om det. Vinet ger lite mer känslan av att ”samla ihop så mycket rester och vinavfall som möjligt, blanda ihop och förpacka det.” Vidare finner vi en konsumentkontakt med telefonnummer, intressant nog följer sedan hela fem rader text om hur du återvinner förpackningen. Alltså får återvinningen mer fokus än själva vinet i sig, något som dessutom är felstavat – ”Förpackining” – vad är det för ord? Inget som står med i svenska ordlistan iallafall. Som avslutning på hela denna upplevelse går det inte att bortse från tetrapacksmärkningen på toppen av förpackningen -”Protect what´s good” – ja, då kör vi på det. Hallelujia! PS: Några av de andra vinerna som provades vid samma tillfälle var Contador och Predicador från Benjamin Romeo och Schwarz från kultförklarade Manfred Krankl… Vi kan garantera att det var ett helt annat fokus på dessa. Vid provningsglasen: Anders och Christoffer Enquist, med hjälp av gästinhoppare Kiana Enssi Enquist.
1,K