”I Japan är det alltid ett gäng ”fans” som väntar på mig i lobbyn.”

CHAMPAGNEHUSET DELAMOTTE GRUNDADES 1760. Sedan köpet av Salon för 25 år sedan har de två varit systerhus i Le Mesnil-sur-Oger. Eugène-Aimé Salon som grundade sitt eget vinhus i början av 1900-talet, gjorde det mest för att svalka sina vänners och sin egen strupe. Han hade en svåger som var källarmästare på ett av vinhusen i Champagne och från honom sökte han råd om hur han skulle gå till väga för att göra eget vin. Han satsade på mark i Côte des Blancs, och sökte rätt på två vingårdar på totalt en hektar som gav syrarika, men välbalanserade druvor alldeles intill byns kyrka. Och han bestämde sig för att enbart göra sina vita viner av vitvinsdruvan Chardonnay. Vingården, som idag kallas Salons trädgård, ligger på baksidan av Salon-Delamottes vinhus. En annan man som också älskar Chardonnay är Didier Depond som sedan 12 år är vd på det anrika champagnehuset. Salon är alltid 100 procent Chardonnay, men även i Delamotte ökar andelen av de gröna druvorna. – Eftersom både jag och vinmakarna älskar Chardonnay så blir det så, skrattar Didier Depond som också anser att för mycket sötma förstör vinet. I Salon finns mellan fyra och fem gram restsocker, eller ”just a tip of make up”, som han beskriver det. Vi börjar tala om Eugène-Aimé Salon. – Han var speciell för att han var från en mycket fattig familj, och när han var 12 år tvingades han åka till Paris och arbeta. Efter att ha tjänat ihop tillräckligt med pengar kom han tillbaks och gjorde något unikt i Champagne: Ett vin av en druvsort, från en vingård, av en årgång. Och han lyckades få sitt vin att bli huschampagne på 30-talets trendigaste nattklubb, Maxim’s. Under 1900-talet producerades 37 årgångar av Salon. Hur många har du provat av dem? – Runt 23 årgångar, den äldsta från 1928. Nu finns bara två flaskor kvar av den, så de får ligga orörda till nästa generation. Didier är vd för Salon-Delamotte. I gruppen ingår också Laurent-Perrier där hans titel är executive manager. – Men mitt fokus ligger hos Salon-Delamotte. De är mina ”barn”. Små kvalitetshus som ligger nära vingårdarna och där man kommer nära konsumenterna. Bernard de Nonancourt äger hela Laurent-Perriergruppen. Totalt har Didier arbetat för honom i 23 år. – Jag kom dit efter min handelsutbildning och det kändes väldigt naturligt för mig. Både farfar och morfar var vinodlare i Loire, så jag fick en hel del kontakt med vingårdarna redan som barn. Min uppväxt är viktig för mig idag. Jag kan ”tala med bönder på bönders vis”. Det finns ju en del original bland vinodlarna … Har du någon vinutbildning? – Inte formellt. Men på Laurent-Perrier blev Bernard de Nonancourt som en andra far för mig och han har lärt mig massor – min egen far dog för 26 år sedan. En annan viktig person för mig är förre önologen Alain Terrier som nu gått i pension. Han var en tekniskt mycket duktig önolog, och den ende med doktorstitel i Champagne. Vad är den roligaste delen i ditt jobb? – Att resa och presentera vinerna. Jag reser ett par hundra dagar om året och jag är väldigt stolt över både Salons och Delamottes viner. Att marknadsföra Salon är ganska enkelt, det är vår stjärna, Delamotte är däremot lite mer av en utmaning. Jag älskar att hålla provningar, diskutera och förklara vår filosofi och att dela med mig av våra viner, både till stjärnsommelierer och till mannen på gatan. Innebär det att du arbetar mer som försäljare än som vinmakare? – Absolut. Men vi är bara tre som beslutar om årgången är tillräckligt bra för att göra Salon: jag, Bernard och nye önologen Michel Fouconnet. Så under september och oktober är jag på plats i Champagne för att följa skörden och jäsningen. Har ni tagit fel beslut någon gång? – Aldrig, ha ha. 60 procent av beslutet tar vi under skörden när vi ser druvornas kvalitet. Det är egentligen ganska enkelt. I alla fall med 20 års erfarenhet. Vad är det tråkigaste i ditt jobb? – Att rapportera till företaget, ha ha. Nej … faktum är att jag älskar mitt jobb. Jag har liksom flera jobb i ett och det är det jag gillar. Men okej, att rapportera till ekonomiavdelningen är väl inte så kul. Men nödvändigt. Hur förklarar du för någon varför Salon kostar fem gånger mer än en flaska Delamotte? – Det är enkelt: urvalet av druvor, urvalet av årgångar … Egentligen sammanfattas det med tre ord: urval, urval, urval. Och urval är kostsamt. Vi skulle exempelvis aldrig producera en 2003:a, det är en alldeles för söt årgång för Salon. Det funkade hos Bollinger men inte hos oss. Blir det aldrig ett problem med det rykte Salon har, att fel konsumenter köper vinet? Samlare istället för drickare? – Inte för Salon. Det är en typisk drickchampagne. USA och Japan är våra största marknader och där är det vinälskare som köper Salon. Visst är de rika, men de konsumerar toppviner varje dag – de är inte samlare som lagrar en massa årgångar. Hur är det att jobba med Japan? – Det är ett av mina favoritländer och vår största marknad. Folk är väldigt respektfulla, men de är samtidigt galna i Salon och Delamotte. Ibland blir jag lite orolig när jag bor på hotell i Japan, för det är alltid ett gäng ”fans” som väntar på mig i lobbyn. Galet, nästan som för en popidol eller något … De vill att jag signerar deras flaskor. Förra året när jag var i en bar i Tokyo kom fyra kvinnor fram och frågade om jag kunde signera deras plånböcker. Jag sa: ”inte på era Hermèsplånböcker, väl?”. Men de ville det. För mig kändes det galet, att skriva på en sån dyr plånbok … Japanerna har inga gränser, med det menar jag att de är så öppna, nyfikna och fnittriga. Var det du som tog er försäljning till Japan? – Ja, jag gjorde det för 11 år sedan. Men jag försöker inte prata japanska, det är bättre att ha en riktigt bra översättare. Vilken är största utmaningen i ditt arbete? – Att bibehålla kvaliteten. Det skulle vara enkelt för mig att sälja betydligt mer vin, men som tur är låter Bernard mig vara chef. ”Du bestämmer hur mycket vin som kan produceras av högsta möjliga kvalitet.” Det är aldrig någon diskussion. Vi samarbetar också mycket med andra som helt fokuserar på kvalitet, som Aubert de Villaine på DRC och Moueix hos Pétrus och har ofta samma importör. Vad gör ni när ni ses? Går ut och dricker öl? – Ha ha. Ja, ibland faktiskt. Men vi provar vin, förstås. De är två mycket olika, men fantastiska män. Så du omger dig med vinvärldens bästa? – Ja. Och inte bara i Frankrike, jag älskar italienska och spanska viner också. Spanien är ett något av mitt andra hem. Jag tycker mycket om deras livsstil. Nu har jag också ett nytt favoritland – Argentina. Jag får för mig att Argentina idag är som Frankrike för 70 år sedan. Det är fritt, allt är fortfarande möjligt. Och många europeiska vinmakare startar projekt där. – Ja. Men inte jag. Jag älskar att resa till Argentina men vill nog inte arbeta där. Hur ser utmaningarna ut för distriktet Champagne? ¬– Det har varit väldigt enkelt att sälja allt som på etiketten märkts med Champagne. Det finns gränser för vad vi kan producera innan kvaliteten försämras, och i och med finanskrisen gallras nu vissa ut. Det gör att folk fokuserar på god kvalitet. Men det finns alldeles för mycket dålig champagne. Hos en del stora märken är chefen aldrig i Champagne, han kanske är i London eller Paris. För mig är det mycket viktigt att vara på plats, att bo i området. Vad händer framöver hos Salon-Delamotte? – Vi jobbar på att ta fram nya etiketter till Delamotte, vilket är en stor förändring för ett champagnemärke. Idag är etiketten lite tråkig och inte särskilt sexig. Delamotte firar ju 250-årsjubileum i år och det ska firas, förhoppningsvis med de nya etiketterna. Ni gör inget speciellt jubileumsvin? ¬– Nej, det tycker jag inte är seriöst. Vi vet redan vad vi har i källaren och det är tillräckligt bra. Didier Depond Född: 1964 i Tours, Loire. Bor: I Delamottehuset, Champagne. Familj: Sambo. Favoritchampagne utanför Laurent-Perrier-gruppen: Bollinger, Pierre Moncuit, Pol Roger och Jacquesson. Intressen: Skidåkning, surfing i Biarritz där han har ett andra boende. ”Jag surfar med min systerson, men jag börjar bli lite för gammal.”