“Elva timmar kvar till Narita flygplats. På senaste tiden har flygresorna utgjort en välkommen paus, ett litet andrum där jag kan få gjort allt det som inte hinns med under veckorna, och kanske till och med få reflekterat och läst lite, eller till och med slappat framför en film. Urvalet av vin är kanske inte så värst upphetsande, men Air France bjuder i alla fall på (än så länge) rikligt med grön Chartreuse. Det borde väl kunna stävja alla kabinluftsbakterier man andas in, eller hur? Det har varit en minst sagt underlig vecka “”hemma”” i New York. Samma vecka som jag skickade in de sista papperna för att påbörja ansökan om ett green card (som gör att jag kan stanna i USA obegränsat) har folket gått till valurnorna och röstat fram realitystjärnan och fastighetsmogulen Donald Trump till nästa president. Det var, för de allra flesta, helt oväntat. Jag kan så klart inte rösta och hade oavsett vad nog haft svårt att finna någon sorts entusiasm inför tanken att Hillary Clinton skulle styra under de kommande fyra åren, men såg det som en självklarhet att hon skulle vinna. Istället red Trump på en våg av missnöje från den framför allt vita medelklassen som varit de stora förlorarna under de senaste decenniernas globalisering. Några direkt genomförbara idéer har han inte presenterat. Egentligen är det märkligt att vi inte såg det komma, efter de oväntade framgångarna som populistiska högerpartier haft i Europa, Sverige inkluderat, Storbritanniens utträde ur EU och så vidare. I New York är vibbarna som sagt lite märkliga. När man jobbar i restaurangbranschen möter man oundvikligen många som känner sig hotade av utvecklingen. Jag skulle tro att 80% av alla som jobbar inom restaurangbranschen i detta land är invandrare och de allra flesta från Latinamerika. Trump har utmålat dem som kriminella, våldtäktsmän och mördare. Många på hans sida som vill inskränka abortlagar och återigen förbjuda homosexuellas giftermål. Frågan om institutionaliserad rasism har inte varit så aktuell som nu på många år och många Trump-supporters har öppet flörtat med Vit Makt-rörelsen. Det är många som är rädda och upplåtna. Oavsett vilken sida man befinner sig på politiskt så tror jag att de flesta svenskar är eniga om att det är en utveckling åt fel håll. Fast New York är ju en liten ö i ett stort hav. Här röstade en överväldigande majoritet för demokraterna. Det gör det ännu svårare att förstå. Den kanadensiska immigrationsmyndighetens hemsida kraschade tydligen under valvakan för att så många amerikaner överväger att lämna landet. Jag känner mig som det enda ålahuvet som rör mig åt motsatt håll. Han dricker visst inte vin heller, den där Trump. Kan man lita på en sån person? Fast han äger en vingård i Virginia och gör, efter egen utsago världens bästa vin (såklart). Har inte direkt lust att prova. Nåväl, ni läser nog inte Livets Goda för att få politiska kommentarer från oinvigda, men det känns lite trivialt att bara prata vin när det sker så viktiga saker i omvärlden. Det ska bli skönt att komma iväg och slippa undan allt det politiska skvallret i ett par dagar. Jag är på väg till Tokyo, en stad jag inte besökt sedan sommelier-VM 2013. Jag ska hålla ett par föredrag på en stor vinmässa samt lite mindre seminarier för sommelierer i stan. Egentligen är det mest en ursäkt för att få lov att uppleva lite mer av Tokyo. Det finns få platser i världen som bjuder på en så överväldigande volym av intryck och en kultur som är så fascinerande och annorlunda. Jag hade hemskt gärna vunnit redan den gången för tre år sedan och satsade stenhårt, för att sen krascha ordentligt känslomässigt när det inte gick hela vägen. Men jag föll pladask för Japan och knöt kontakter till landets vinälskare och sommelierer som än idag resonerar. Det skadar heller inte att det sändes en två timmar lång dokumentär på japansk nationell TV om tävlingen i Mendoza. Jag har deltagit i ett par andra inslag för andra program efter det. Jag tror det är det enda stället i världen där jag faktiskt kan säga att jag har “”fans””. Sedan dess har vi haft besök på restaurangen nästan varje dag av japanska expats eller turister som vill skaka hand, ta bilder och ha autografer. Lite överväldigande, speciellt när de flesta andra gäster stirrar och undrar vad som pågår, men väldigt roligt så klart. Så det ska bli spännande att se hur mottagandet blir denna gången. Inte för att jag förväntar mig att behöva maskera mig på gatan direkt, men man vet ju aldrig… Det har varit ett händelserikt, för att inte säga galet, år. På ett personligt plan har det naturligtvis varit fantastiskt. Jag har blivit världsmästare, gått och gift mig och upplevt en massa fantastiska resor, möten, måltider och glas vin. Hektiskt, känslomässigt och hedonistiskt. På ett globalt plan har det varit ostabilt och oroande på många fronter. Insikten jag tar med mig in i nästa år är att man lätt kan bli paralyserad av stora orosmoln i skyn, men som människor är det vårt jobb och vår plikt att ta hand om varandra och om man som individ inte kan påverka globalt så kan man i alla fall se till att sprida glädje och värme till de som är nära. Man kan engagera sig lokalt i frågor som har reell, konkret betydelse, ge till dem som inte har, lyssna på dem som behöver höras och behandla alla, även dem man inte känner, med respekt. Eller bara bjuda på en god måltid och ett gott glas vin.”