Hem Vinvärlden Krönika: Har Munskänkarna gått vilse?

Krönika: Har Munskänkarna gått vilse?

av Livets Goda

Just det sista var viktigt, bara med kunskap skulle föreningen Munskänkarna kunna nå sina mål att lyfta den svenska vinkulturen. Jag tog mig an hedersuppdraget att vara en god och flitig medlem med största noggrannhet och stolthet. Minns jag det rätt, gick jag på i stort sett alla provningar som föreningen arrangerade, under förutsättning att jag inte arbetade kväll på restaurangen. Jag minns att det anordnades fantastiska provningar av vad jag såg som verkligt fina viner, och det hände också att vi gästades av någon vinproducent som förde oss åhörare ännu närmare den riktiga vinvärlden, som på den tiden faktiskt låg mycket längre bort från oss än den gör idag. Utbudet av viner då var förvisso bara en bråkdel mot dagens, och det rörde sig nästan uteslutande om viner från de klassiska vindistrikten. Men ändå, bara under de första åren som medlem lärde jag mig kolossalt mycket om vin och fick snabbt ett namn om mig att vara både mer intresserad och duktigare än väldigt många andra omkring mig. Jag antar att det berodde på att jag gick all in i mitt sökande efter kunskap, då precis som idag. Och då precis som idag hyllade jag dem som hyllas ska, dem som förde kunskapen framåt. Initierade provningsledare som Frank Ward, Johan Edström, Kaj Zaar, Jan Rosborn, Janåke Johansson och den jovialiska Sune Carlquist förgyllde de kvällar jag först hade försökt läsa in mig på i förväg (vilket var svårt då det knappt fanns någon litteratur på den tiden), hängt på mig min tastevin (vinprovarskopa), tagit med mig anteckningsboken och spottkoppen (sådant tillhandahölls inte av föreningen). Jag sög i mig allt jag kunde, och jag hade alltid känslan av att det var just det som var hela syftet med Munskänkarna. Kunskapen om kvalitetsdrycker, vilka de var, var de kom ifrån och vem som producerade dem, och varför de smakade som de gjorde. Precis allt det var viktigt. Jag kan faktiskt inte dra mig till minnes att vi talade speciellt mycket om priset på vinerna, om ens alls. Det var på något sätt inte särskilt viktigt. Allra viktigast var att kvaliteten var god. Just det passade mig perfekt, och troligen var det just det som kom att forma mig till den smak- och kvalitets- och inte alls prisdrivna vinperson jag är idag. Personer som lika ofta talar smak som pris, är i min värld inga riktigt passionerade vinpersoner. Driven av jakt efter kunskap gav jag mig själv ut i världen, precis så som mina mentorer och förebilder före mig hade gjort, för att fånga både fakta och berättelser om vinet och dess hantverkare, och så småningom också vinna en god inblick i vinets verkliga själ. Flera varv runt jorden senare, och med säkert bortåt 500 provningar hållna för Munskänkar i omkring 130 sektioner av den landsomfattande föreningen bakom mig, är jag stolt över att på allra bästa sätt ha lyckats leva upp till det löfte jag gav föreningens ordförande den dagen för snart ett kvarts sekel då jag behängdes med föreningens symbol, min tastevin. Kunskapsnivån är absolut skiftande i de olika sektionerna runt om i landet, och det beror inte bara på hur länge en sektion har funnits, utan nästan än mer på hur driftiga och passionerade de frivilligt arbetande ledarna i respektive sektion är. En eldsjäl är nämligen den bästa motorn. Kursverksamheten inom föreningen är större än någonsin och det händer ofta att någon eller ett par medlemmar på de provningar jag håller dekoreras med en ny betygsnål för godkänt prov i någon disciplin. Genom åren har Munskänkarna varit aktiva och utsett en klassisk vinregion till ”Årets Vinby”. Många betydelsefulla vindistrikt har lyfts fram och nötts och stötts på djupet i långa serier av fördjupande provningar i sektioner landet över, och har byn legat inom ett inte alltför avlägset avstånd, har resor dit för medlemmarna arrangerats. Bakom denna utmärkta idé ligger inget annat än att kunskap föder en bättre och mer utvecklad vinkultur. Som alla föreningar har Munskänkarna sett ett behov i att växa och få fler medlemmar enligt principen ”fler gör oss starkare”. Drömgränsen 20 000 medlemmar passerades för flera år sedan, idag räknas antalet till drygt 23 000. Det är i och för sig glädjande. Nu verkar man jaga nästa drömgräns, den är säkert satt till 25 000 medlemmar, om inte fler. Men idag känns medlemsantalet vara viktigare än att de nya medlemmarna verkligen har det genuina intresset, så som på den tiden då jag själv blev medlem. Genom åren har jag fått otaliga frågor från flertalet ledare inom Munskänkarna hur man ska gå till väga för att locka ännu fler medlemmar. Mer konkreta frågor har varit om jag har några idéer hur man ”rockar till det” och gör föreningen mer attraktiv för den moderna medlemmen. Vilket i klartext betyder den yngre medlemmen. Och med yngre medlem menas en medlem som fortfarande arbetar, eller ännu hellre en som är i åldern 30-40 år. Jag har alltid svarat att man måste modernisera marknadsföringen och absolut inte, som på vinmässor där det vimlar av potentiella medlemmar, placera en äldre tystlåten herre (eller dam) i en livlös monter som berättar vad Munskänkarna är. Jag har alltid hävdat att man bara med djupare och mer modern kunskap och ännu mer initierade provningar och engagerade provningsledare kommer att locka fler och framför allt yngre medlemmar. Den moderna människan lockas nämligen av kunskap, inte av långsamma sällskapsspel och lättsamma folkrörelser. Nog för att föreningen har anammat en del modernare grepp än tidigare, men det finns långt mycket mer att göra på den fronten än att ha hemsida och skicka ut inbjudningar via e-post innan man kan kalla föreningen verkligt modern. Så svårt kan inte vara att ta med föreningen Munskänkarna in på det nya 2000-talet. På ett par håll i landet har jag de senaste åren noterat att den yngre generationen har tagit en mer aktiv roll i planeringen av aktiviteter och därigenom skapat verkligt intressanta program av provningar. Självklart lockar det yngre medlemmar. De senaste åren har man medverkat i Champagnebaren och Rosévinsbaren på Vinordic, vilket jag ser som ett bra samarbete eftersom man där i sitt vinbarsarbete möter många intresserade personer som ännu inte är medlemmar. På årets mässa Mitt Kök stod Munskänkarna för fotarbetet vid alla sittande provningar för besökarna, också det ett lyckat drag då de arbetande medlemmarna möter hundratals vinintresserade och får möjlighet att presentera föreningens rätta jag. Men nu, helt plötsligt, har Munskänkarna slagit sig in på en ny linje. Kunskap, som fortfarande är en helig ko inom föreningen, ska gå hand i hand med en mer populistisk hållning, som om föreningen är till för dem som i största allmänhet ha lite fredagsmys med vin snarare än chips. Som om Munskänkarna ska bli ett slags kluckande Bingolotto. Och det steget togs med höstens smakrika konsumentmässa Mitt Kök. Den nya vägen var inte bara helt oväntad, utan också synnerligen dålig. Numera ska man, tydligen, inte bara likt den publika tidningen Allt om Vin utan också tillsammans med dem, kora Sveriges bästa bag-in-box. Föreningens pressansvarige, Nisse Kjellén, menar att det ligger i föreningens linje för att rekrytera nya medlemmar i olika målgrupper, att öka nyttan av att vara medlem och att göra Munskänkarna mer kända. ”Hur ska vi annars kunna uttala oss om vinerna i bag-in-box om vi inte provar dem”, försvarar han föreningens nya inslagna väg med, och lägger till att alla medlemmar inte har kommit så långt i sitt vinintresse att vinerna i bag-in-box är ett bra sätt att förkovra sig med. Att bli mer folklig i en slags Håkan Larsson-anda tros inom ledningen vara den rätta vägen för att locka fler medlemmar. Personligen anser jag att den nya inställningen kommer att vara ödesdiger och definitivt går den stick i stäv med vad föreningen ska göra och stå för. ”Munskänkarna är en ideell förening med syfte att vidga kännedom och kunskap och vin och andra ädla drycker, samt verka för goda och måttfulla dryckesseder”. Så står det i alla fall på föreningens hemsida om vilka man är. Och vilka vi som medlemmar förväntas vara. Exakt hur man definierar ”vin” är dock inte klart, men om man använder uttrycket ”ädla drycker” torde det handla om vin av god kvalitet i lite högre prisklasser. Tydligen har Nisse & Co i föreningens styrelse tagit ett avsteg från den nu halvsekelgamla programförklaringen, eller kanske rent av tappat bort sig själva och helt missat vad syftet med föreningen är. Jag vet att jag nu är långt från ensam om att med den nya inriktningen tvivla på föreningen. Varför ska jag, som har vigt mitt liv åt att sprida kunskap om ”vin och andra ädla drycker” anstränga mig som provningsledare och inspiratör för en förening som har förlorat sitt kvalitetsomdöme, som helt plötsligt har valt att locka medlemmar genom enkla lådviner? Jag får helt enkelt inte ihop det. Att liera sig med en tidskrift som har valt att fokusera på målgruppen lågpriskonsumenter, går stick i stäv med de värderingar jag skrev på när jag blev medlem i Munskänkarna för 23 år sedan. Den här nya vägen har fått mig att allvarligt tvivla på föreningen, och med det också mitt engagemang i den. ”Låt oss vara nyfikna och ta alla chanser att förkovra oss”, uppmanar Nisse Kjellén i ett tafatt försök att försvara sitt och föreningens pinsamma snedsteg. För egen del måste jag nog säga att det i så fall får bli utan min medverkan. Efter 23 år känner jag mig faktiskt lurad. Lurad av den fina kunskapsförening som Munskänkarna en gång var. Lurad på det kunskapslöfte som en gång lockade mig. Lurad på den vinkultur vi tillsammans skulle bygga med Munskänkarna. Lurad på den idé om att vi med kunskap skulle välja viner av bättre kvalitet, och dricka med förstånd och måtta. Jag känner mig helt enkelt lurad. Och jag vet att jag inte är ensam.

image_pdfLadda ner artikeln som PDFimage_printSkriv ut artikeln

RELATERAD LÄSNING