- Vinmagasinet Livets Goda / Wine Magazine - https://www.livetsgoda.se -

Krönika: Hur var det med matsnobberiet då?

Whiskysnobberi: Jag tycker om och föredrar lite dyrare whiskies. Hellre än bra malt för 500-600 kronor och uppåt före en blended. Här är det dock osäkert om jag ska klassas som whiskysnobb eftersom folk inom whiskykulturen faktiskt oftast föredrar lite dyrare och bättre whisky. Med andra ord anses jag inte som dryg för att jag lägger lite mer pengar på en whisky. Slår man ihop vin- och whiskysnobberi i ett, kan man säga att jag bara är halvdryg. Matsnobberi då, hur är det med detta? Finns det matsnobberi? Ja, enligt de kritiker som dök upp när vi började ge ut detta magasin så var VI just det, ytliga matsnobbar, som bara tyckte allt var underbart och fantastiskt (i gråsosse/jantelags/grönmjölks-Sverige får man ju inte njuta högt och tycka att saker och ting är underbart och fantastiskt…). De kanske inte uttalade det så krasst, matsnobbar alltså, men visst fanns den undertonen i kritiken. Så jag har funderat på detta ämne också, matsnobberi. Vad är det egentligen? Är det att tycka om dyr mat? Nja, folk som lägger lite mer pengar på bra kvalitet och bryr sig lite mer om var själva varorna kommer ifrån, och samtidigt lägger ner lite mer möda när maten ska tillagas, kallas oftast inte för matsnobbar. Att vara noggrann med sin pasta eller fläskkotlett är inte matsnobberi. De anses oftast bara vara lite mer passionerade, lite mer intresserade än genomsnittet helt enkelt (tänk om det vore så inom vinkulturen). Lite mer sugna på att äta riktigt gott helt enkelt. Oavsett om det är husman eller gourmet. En korv med bröd kan ju vara hur gott som helst. Men det finns korv med bröd, och sedan finns det korv med bröd. Om man föredrar att gå på ”fina” restauranger med erkänt bra mat, kan man kallas matsnobb då? Tja, det finns naturligtvis människor som går på ”fina” restauranger bara för att man ska göra det, och sedan kanske skryta lite om det inför sina vänner. ”Jag var där och åt igår” ni vet och så pratar man mer om stället än om maten. Man liksom kan höra att maten var inte grejen, det var att ”jag var där-grejen” som var hela poängen. Är det att vara matsnobb? Kanske. Men mest är det nog bara att vara wannabe-snobb. Ungefär som vinmänniskor som bara måste tala om för hela världen vilka fiiiina viner de dricker. Jag vet att jag oftast dricker oförskämt bra viner (så fick jag det sagt…), och är tacksam för det. Men jag behöver inte skryta om det. De passionerade matälskare jag känner i alla fall, de går förvisso ofta på riktigt bra (och fina) restauranger, och efteråt pratar de i första hand om mat(och vin)upplevelsen. Sedan om stället. Jag vet inte riktigt om ni förstår vad jag menar. Jag vet inte riktigt om jag själv förstår vad jag menar. Jag tror att jag menar… att njuta av mat, att verkligen bry sig om vilken restaurang man går på och vill lägga lite mer pengar på det, att lägga ner möda och pengar på råvaror och tillagning och sedan servera ett sjujäkla vin till maten… det är inte matsnobberi. Det är njutning, passion, förälskelse. Livets Goda helt enkelt. Och vi kan skratta oss lyckliga över att vi befinner oss själva i en sådan situation i världen att vi kan unna oss detta. Det är därför jag känner mig så ödmjuk över god mat och bra vin. Jag (och ni) är lyckligt lottade över att vi kan unna oss denna njutning. Man vill ju i sitt hjärta att så många som möjligt i världen skulle ha den möjligheten. Men nu är det tyvärr inte så. Och detta gör mig faktiskt lite mer ödmjuk. Och ännu mer bestämd över att njuta så mycket jag bara kan och så länge jag lever och har råd. Det är inte matsnobberi, det är för mig att inse att vi har fått en fantastisk möjlighet till njutning i livet, ett liv som inte går i repris. Ta vara på den möjligheten, oavsett passion. Ha inte dåligt samvete. Ta inte åt er om någon vill trycka ner er för det ni älskar. Lyssna på pappa nu…