Hem Vinvärlden Krönika Michel Jamais: Jävla toppluvor…

Krönika Michel Jamais: Jävla toppluvor…

av Livets Goda

Det var minst sagt en mäktig upplevelse, så storslagen att jag inte riktigt förstod den förrän efter en timma eller två när upplevelsen började sjunka in. Det som gjorde den svårbegriplig var omfattningen av den, eller rättare sagt omfånget av individer som var inblandade. Hade jag kunnat räkna dem hade det nog blivit miljoner, kanske till och med tio miljoner, eller rent av tjugo miljoner. Vad vet jag. Det enda jag vet är att allt omkring mig blev mörkt, som en solförmörkelse. Det jag talar om är sardiner, ett stim av sardiner så stort att det upptog allt i mitt synfält under närmare 20 minuters dyk genom stimmet. Egentligen var det inte antalet sardiner som fångade mig, istället var deras rörelsemönster som imponerade. Så fort något i omgivningen störde dem, som en hastig handrörelse från oss dykare eller en större fisk som närmade sig stimmet från något håll, ändrade sardinerna sin rörelseriktning blixtsnabbt på given men ändå inte uttalad eller genomtänkt intränad signal för att undkomma faran. Och varje enskild sardin flyttade sig i sådan total millimeteranpassad synkronisering åt vilket håll den än rörde sig, att det hela såg datoranimerat ut. Och det fortsatte och fortsatte och fortsatte och det var precis lika perfekt synkroniserat hela tiden, sekund för sekund, centimeter för centimeter, hur länge som helst. I antal om miljoners miljoner individer. Min fundering är varför vi människor inte kan vara lika samspelta och fungera i grupp. Hur svårt ska det egentligen vara att ta hänsyn till varandra, att följa de faktiskt ganska enkla gemenskapsregler vi har i samhället? Att se sig om, inte stå i vägen, förstå sin plats, ta sitt ansvar, följa gruppen, vara en av många, på lika villkor, i alla fall när vi är ute bland andra människor i vår omgivning. Tyvärr verkar det inte vara så enkelt, människan må vara en högt stående varelse med en fantastisk intelligens, men alldeles för många individer i vårt samhälle verkar inte alls fungera särskilt väl i grupp. Jag förstår att jag låter väldigt gammalmodig när jag säger att det var bättre förr, men jag tycker faktiskt det. Bättre enligt mig handlar då inte om tekniska lösningar och läkarvetenskap, för sådant är bättre idag. Bättre ur min synvinkel handlar om vår förmåga eller kanske snarare önskan om att fungera i grupp, att samarbeta, att ta hänsyn till andra och förstå vår plats och vår roll i det totala. Och det fungerar tyvärr inte alls. Tvärtom har samhället i många avseenden blivit en väldigt omänsklig och outhärdlig plats att vistas i. Jag vågar nog säga att jag vet när det började spåra ur – det var den dagen när man av någon outgrundlig anledning (förmodligen slapphet) började tillåta elever att ha toppluva på sig i klassrummen. Det var som att elevens hipsterfaktor var mycket viktigare än lärarens lärande roll och att rätta sig i ledet och följa regler som de erfarna vuxna hade satt upp. Toppluvsfascisterna skulle prompt sätta sig över lärare och regelverk – sedan var det fritt fall, för med den kuppen hade varenda auktoritet i samhället tappat allt sitt ledarskap, all sin rätt och all sin pondus. Sedan kunde toppluvorna sakta men säkert invadera samhället och välta omkull allt som har med ordning och reda och hänsyn till andra att göra. Människan hade gått från att vara samspelt i våra samhällsstrukturer till att vara egoistiska och självförverkligande frihetsdrömmande slöhögar som trodde sig kunna göra precis hur som helst bara för att de inte ville samspela med andra. Att de hade en egen idé om att forma sig och sitt liv enbart efter sin egen förträfflighet. Och med det var sens moral, till och med sans och moral, samt respekt för sin omgivning satt ur spel. Visst är det fantastiskt med självförverkligande, att forma sitt liv, att välja sin utbildning, att välja vilket idrottslag man vill hålla på, att välja politisk åsikt och sexuell läggning, att tro på vilken gud man vill eller ingen alls, att designa sin bostad och bil efter helt egen smak avseende färgsättning, utrustning och detaljer, att ha ett stort utbud i våra butiker att välja på för att tillgodose vår egen högst personliga smak, och göra allt annat som blir unikt för just vår önskan och uppskattning. Men det finns en väldig baksida med den fria viljan, allt med det fria tänkandet och än värre medbestämmandet är inte bra för människan och samhället i stort. Jag ser dagligen och överallt hur bilister tror sig ha rätten att dubbelparkera och blockera gator och vägar, hur cyklister tar sig fram mot enkelriktat och rött och hötter med nävarna mot till och med laglydiga medtrafikanter, hur taxichaufförer bryter mot varenda tänkbar trafikregel, hur folk blockerar gångarna i mathandeln med kundvagnar utan att tänka på andra medkunder, hur lattemammor (och pappor) går i bredd på trottoarer så att mötande tvingas vika undan, hur det slängs skräp ut genom bilfönster och på gator och i parker, jag ser folk som smaskande äter luktande mat på bussen eller tunnelbanan, folk som inte duschar och byter kläder så att de osar svett och orent, hur det pratas högt i telefoner och spelas hög musik ur telefoner på allmänna platser, hur folk överallt stojar och skränar utan att ta notis om omvärlden och hur folk i största allmänhet bara står i vägen för och stör sina medmänniskor. Med mera, med mera. Listan på förfallet och den bristande hänsynen kan göras hur lång som helst. Allt detta eftersom personerna ifråga är oförmögna att tänka hur de ska samspela med sin omgivning, i grupp och i samhälle. Istället är det individualism och egoism som råder, typ ”skit i andra och skit i vad du själv gör”. Jag ser tydligt hur detta tråkiga fenomen har invaderat samhället i stort och även i yrkeslivet på enskilda stora och märkligt nog också mindre företag, där samspel oftast är än viktigare än i stora. Restaurangbranschen har minsann inte undsluppit denna negativa trend. Att ”sjukskriva” sig för att man är trött, bakfull eller helt enkelt inte orkar arbeta en dag hör inte till ovanligheterna. Det har man ju rätt till enligt det socialistiska systemet, i alla fall om man utnyttjar det fullt ut på fel sätt. Att passa tiden verkar hos den unga generationen inte vara särskilt viktigt – i alla fall inte starttiden, den kan man missa med en kvart eller två, sluttiden är däremot helig, man går helt enkelt när klockan slagit X och stannar inte självmant kvar och hjälper till om det skulle behövas – vilket det ofta gör. Skulle chefen, som nästan alltid är äldre och mer erfaren och såklart har ett ansvar för verksamheten, säga ifrån, möts chefen ofta av en nonchalant attityd och får inte sällan höra att den anställda kan gå på dagen om chefen inte ”chillar” eller ”taggar ner”. Och så har den anställda fått ett övertag över chefen – precis som toppluvsjäveln i skolan har fått bestämma över läraren och systemet. Entusiasm och önskan om att lära sig det komplexa restaurangyrkets alla delar, från tekniskt kunnande och utövande av gränslös service, verkar inte var en självklarhet hos en alldeles för stor del av de unga medarbetarna, och en del äldre. Det verkar snarare vara något som chefen ska vara tacksam för att den anställda eventuellt har och i så fall borde betala extra för. Annars, minsann, slutar gärna den anställda på en gång och får ett nytt jobb redan till nästa dag. Det är just den desperata arbetsmarknaden, med hur många lediga jobb som helst och en helt snedvriden syn på ledarskap och regler hos allt fler personer, särskilt yngre, kopplat till att yngre människor tror sig få tänka och göra som de själva vill – för så fostras folk idag – som har skapat den här märkliga och olyckliga situationen. Idag ska varenda liten sak ifrågasättas, den yngre generationen tror sig både ha de bästa lösningarna på allt samtidigt som de till stor del har tappat respekten för ledarskap och sina chefer. Om de inte förstår varför man ska göra det ena eller det andra, verkar det vara fullkomligt naturlig att helt strunta i att göra det. Eget tänkande verkar mest räknas om det gynnar den anställda själv, det som gynnar företaget och samarbetet med sina kolleger verkar man inte se som en betydelsefull tanke. Det är hela tiden jag, jag, jag och återigen jag som räknas, inte företaget, inte ledarna, inte gemenskapen eller det bästa för gruppen, för oss. Och får man inte som man vill basunerar med högljutt och bittert ut att man är kränkt. Jag bara undrar när folk ska bli vuxna, ta sitt förnuft tillfånga och sluta vara så pinsamt överkänsliga att de blir kränkta stup i kvarten… Den klassiska hierarkin har raserats, just på grund av att föräldrarna och skolan har tappat greppet om all form av ledsagning och uppfostran när det gäller att leva och samspela i grupp och i samhället. Och allt började med att ungjävlarna i skolan tilläts använda toppluva inomhus, att de vuxna sänkte nivån för hur man ska fostras och utvecklats till att växa och fundera i grupp. Efter två decennier av kurser i ledarskap, självförverkligande, hitta sig själv, tro på sig själv och allt annat som säkert har varit bra, är det kanske dags att lära människor att de måste anstränga sig betydligt med för sina medarbetare, sina medmänniskor, sin omgivning, sitt samhälle, inte bara sätta sig själva i första rummet hela tiden. Jag vet att jag låter bitter och kanske är jag också det, men jag vet att jag inte är ensam om att se den negativa utvecklingen och också vara väldigt besviken på den. Jag kan förstå önskan om ett eget jag och en egen utveckling, det är något fantastiskt om man gör det under helt eget och noga genomtänkt ansvar – i sina privata liv och i sina helt egna företag där man blir fullt ut ansvarig för konsekvenserna. Men det är väldigt olyckligt när egoismen tar över samspelet, så som den har gjort, då faller det mesta och alla blir lidande. Utom toppluvsjäveln som helt utan att bry sig om andra och konsekvensen av sin egoism bara lullar vidare i livet med toppluvan nerdragen över all utgående och inkommande radar. Mot bakgrund av min oroväckande analys av ett allt mer egoistiskt samhälle, är det nog inte så konstigt att jag blev så vansinnigt imponerad av alla miljoner sardiner och deras magnifika samspel. Och jag sticker inte under stol med att är mer imponerad av sardinerna än alla de miljoner människor som rör sig i samhället. Tänk om vi alla vore lite mer som sardiner, då skulle egentligen inget enda gå fel.

image_pdfLadda ner artikeln som PDFimage_printSkriv ut artikeln

RELATERAD LÄSNING