Hem Whisky & Bourbon Lagavulin, Port Ellen… Special Releases 2016: Better than ever

Lagavulin, Port Ellen… Special Releases 2016: Better than ever

av Livets Goda

Special Releases 2016 är här. Tio väl genomarbetade utgåvor många längtat efter. I blending-centret i Menstrie utanför Stirling är blender Keith Law och kompani i full gång med 2017 års faturval. Produkterna är faktiskt klara i februari-mars nästa år. Men de få invigda säger inget. Inte ens destillericheferna får veta. Och ingen kan egentligen misstänka något, tusentals fat snurrar ju runt i koncernen. Beställningar på ett gäng Auchroisk- eller Mannochmore-fat är vardagsmat. Kanonmat för en big-timer som Johnnie Walker. Inför årets release screenades 900 fat: – Efter ytterligare tester har vi använt 45-50% i våra tio special releases. Mest har gått till Lagavulin och Caol Ila som båda är populära. Men upplagan begränsas ändå av tillgängliga fat som håller den kvalitet vi söker. NIVÅN PÅ DE TIO är rekordhög, alla utom en klarar 90-poängstrecket. Det är orökta Caol Ila som deppar lite formmässigt. Å andra sidan har jag aldrig fått en mer komplett 12-åring från Lagavulin, den kväljande sötman blir mer fruktig vattnad och röken är stor men nyanserad på ett sätt vi inte sett tidigare. Grain-utgåvan av Cambus är en gåva till mänskligheten med sin inbjudande komplexitet. Och fenomenala versioner bjuds av Linkwood, Auchroisk och Cragganmore. Glenkinchie och Mannochmore behöver lotsas fram droppvis för att blomma ut. Seriens legender Port Ellen och Brora fortsätter att utvecklas, trots över-år. Båda är briljanta och slår nya rekord i både hög ålder och ypperlig kvalitet. Man undrar ju hur Port Ellen kan fortsätta vara så rökig och outsinligt intelligent efter alla år? Den verkar ha planat ut prismässigt också. 37-åringen kostar £2500 vilket bara är en höjning på 100 pund. Den sorgliga förklaringen är att de verkligen behövande, jordklotets inbitna PE-fans, har givit upp. Flaskorna köps av rika personer som uppenbarligen tycker att gränsen prismässigt går här. Hela lådan kostar £6000. Och kan verkligen rekommenderas, för den som har pengarna. Stor smakmässig spridning och som sagt häpnadsväckande hög kvalitet. SYDKUSTENS HUVUDORT PORT ELLEN som idag reducerats till ett färjeläge blommade upp 1967-1983 och producerade storrökig maltwhisky som komplement till Lagavulin och nordligt belägna Caol Ila. Rötterna går tillbaka till 1825 då en maltkvarn etablerades som John Ramsey 1833 förvandlade till destilleri och drev fram till 1892. Ramsey handlade direkt med Nordamerika och 1848 fick han tillåtelse av myndigheterna att exportera whisky i större ekfat och även att lagra whiskyn före utfärd i tullfritt upplag (utan att betala skatt), ett system som fortfarande gäller. Även om destilleriet är borta (lokalerna används till kontor) så finns lagerhusen kvar. Däri ligger mest Lagavulin men också ett och annat Port Ellen-fat. Destilleriets korta liv, bara 16 år, har sin förklaring. Ingen visste ju då hur unik och faktiskt gudomlig whiskyn skulle bli bortom 20-årsstrecket. Ung Port Ellen är precis som Lagavulin en rätt onyanserad historia som duger till att rökfärga en vanlig blend men inte mycket mer. När försäljningen av just blended Scotch dalade på 1980-talet valde man att lägga ner eftersatta Port Ellen och satsa på Lagavulin. Ett fullständigt logiskt beslut som inte går att klaga på utifrån givna förutsättningar. Det sorgliga i sammanhanget är ju att Diageo kunde ha räddat fabriken kring millenniumskiftet när de första Port Ellen-dropparna gavs ut i Rare Malts-serien men å andra sidan var det först en bit in på 00-talet som malten blev beryktad i vidare kretsar. Idag är Islay-whiskyn den mest ikoniska och eftersökta av all världens whisky. Mystiken matchas enkom av kusin-destilleriet Brora. De båda är vår tids farao-gravar. Om 50 år kommer man att hylla och romantisera kring andra förlorade destillerier men för oss som lever nu är detta den sista heliga graalen. Jag trodde ifjol jag sett kulmen på Port Ellens sagolika ålderdom med 32-åringen nedlagd våren 1983 (de sista månaderna i livet). Min spaning var att den tappningen skulle vara den sista riktigt stora. Och så kommer årets utgåva från klassiska 1978 med rekordåldern 37 år. Den gömmer sig inte för all ek men osar av rök som en +20-åring och är precis som ifjol fullpackad med estrar. Det är storslaget, omfattande mångbottnat och surrealistiskt gott. Vattnad kalejdoskopiskt exotisk frukt-potpurri i munnen som bjuder på sötrökig tjära/BBQ-sås. Mer frukt lossas i den långa eftersmaken, rik tropisk med småcitrus, sent mentolek inramat av sotig bränd ved. Munnen levererar i alla styrkelägen precis som 2015. Man kan inte annat än ödmjukt buga inför ett destillat som aldrig tillåts dö. Keith Law har magiska fingrar som kan locka fram en sådan skönhet ur så gamla fat. BRORA är ju egentligen en fiskeby i Northern Highlands. Destilleriet heter Clynelish och den nya fabriken från 1967 är något helt annat. En lagom rökig stolt Highlander som är hyllad på egna meriter men ändå visuellt ospännande jämfört med original-huskropparna från 1819. Som faktiskt står kvar. De båda gammel-pannorna har bevarats inklämda i ett klaustrofobiskt pannhus. Ändå kommer inte destilleriet ges nytt liv. Hela historien om Clynelish/Brora är ju ändå rätt egendomlig – den whisky vi känner som Brora är en anomali som aldrig borde ha kokats ihop. Historien börjar ute på Islay i slutet av 1960-talet när Distillers Company behöver mer rökwhisky till raketen Johnnie Walker. Port Ellen väcks ur sin slummer 1967. Sommartorkan åter därpå utlöser panik bland direktörerna på fastlandet. Därför rustas också gamla Clynelish nödtorftigt för att göra tungt rökig whisky i Islay-stil (istället för den vanliga medelrökiga). Men detta är nödlösningar, mer varaktig stabil produktion måste till. Nu sätts stora krafter i rörelse. Här föds visionen om Caol Ila som världens största rökwhisky-fabrik. 1972 stängs stället ner och byggs om under två år. Men provisoriska Port Ellen och gammel-Clynelish får båda leva vidare genom 1970-talet i tandem med nya stora Caol Ila och Lagavulin tills recessionen på 1980-talet spikar igen verksamheten. I mars 1983 ger gamlingen i Brora upp. Efter en anmärkning från myndigheterna ges de skilda destillaten olika namn. Nya Clynelish heter just så men whiskyn gjord i den gamla enheten får namnet Brora, efter byn. Brora har aldrig varit någon storrökare, på sistone dessutom med rätt så tunghäftad sötma. Jämfört med den sötstinna versionen ifjol har Law & kompani hittat fram till en helt annan fatkonstellation från samma år 1977. Smaken handlar till 100% om underbara sävliga gammelestrar. Torkad ananas glimtar till, direkt torkad aprikos och läder, halvvägs djup mastig sötbeska av exotisk frukt ackompanjerad av milda torvrökskyar – oerhört god och komplex fruktmun. Eftersmaken lyfter och blir lite större med sotig BBQ-känsla, färskare frukt typ ananas och nektar bär. Mer ek fyller ut, fina strama tanniner förlänger. Ändå inte alls en 38-årig döing, whiskyn är vital och o-ekig. Man häpnar inför salig Broras skaparkraft och variationsrikedom. Äldsta utgåvan hittills, 40-årsstrecket är nära. Jag tror att det bästa från 1977 är skördat, frågan är vad man kan hitta på till nästa år. Mer berikande frukt, kanske aningen mer sparsmakad rök? Säkert är att vi kommer att bli överraskade. Gammal grainwhisky är en fantastisk gåva till mänskligheten. Få har smakat, inte mycket ges ut, det mesta slukas av Johnnie Walker Blue Label och andra dyrbara blends. Dit har Cambus gått genom åren. Men eftersom Diageos blenders just är involverade i gammal Scotch dyker fickor av exceptionella grainwhiskyfat upp och då tipsar man sina kära kollegor på maltdivisionen. Nu har Cambus fått chansen. En fabrik startad i Clackmannanshire 1806 av James Moubray för att göra maltwhisky, konverterad till graindestilleri 1837. En av sex graindestillatörer som 1877 bildade Distillers Company (förlagan till dagens Diageo). Whiskyförfattaren Alfred Barnard besökte stället 1886 och sa att byggnaderna var ”spridda över 8 tunnland mark och de sex lagerhusen hyste 17 002 fat som höll 1 365 287 gallons whisky av varierande ålder från 1865. Lagerhusen var till två tredjedelar fyllda av fat.” En mild 7-årig Cambus Patent Still Scotch Grain Whisky släpptes 1906 med slogan: ”Ingen Huvudvärk på Minuten”. Producenter av tyngre pot still maltwhisky kände sig kommersiellt hotade av nyheten och ifrågasatte om Cambus produkt (och andra blended-märken) verkligen hade rätt att kalla sig whisky. Regeringskommissionen 1909 slog fast att whisky skall göras på säd och måste innehålla mältat korn. Produktionsmetoden spelade ingen roll, patent/column eller pot still gick lika bra. Men en olycka hann ifatt Cambus. 23 september 1914 förstördes merparten av fabriken i en eldsvåda. Återuppbyggnaden skulle dröja 24 år, 1938 öppnade nya Cambus till en kostnad av £275 000. Och stängde 1993, för 23 år sedan. Cambus gjord 1975 är en exklusiv grainwhisky av stora mått. 40 år på ek skapar en stabil vattningstålig grain-mun. Det smakar honungspastill vid fatstyrka med lemon drops, strax kakig choklad-ek som lyfts av eterisk ek ihop med söt fet marsipantårta. Dubbel vattning gör smaken fylligare och mer avancerad, citronkola och likörindränkt savaräng möter fetare krämig torkad frukt och brända mandlar innan eterisk ek lyfter följt av turkiskt kaffe och fruksyrup – oj så gott! Lång, lång utgång där citronpaj sväller och får saliven att flöda, samtidigt fylliga godistoner och suckat, eterisk kryddek driver och gör exiten levande. Om Cally ifjol var svårdrucken och oberäknelig är årets Cambus ett unikum i lättillgänglig komplexitet, en helt suverän gammel-grain! Cambus råkar vara Keith Law favorit-dram i årets släpp, svag som han är för grainwhisky: – Cally handlade mer om ek med sina krämiga söt-mastiga amerikanska ektoner som balanserades av lätt sötma från destillatet. Cambus är också ekig men har en underbar svartvinbär/grönaktig friskhet när vatten adderas. Årets beställningsjobb föräras Classic Malt-trotjänaren Cragganmore. Tidigare har Clynelish utsatts för avsiktlig smakdesign. Special Releases har annars ingen direkt smakregi. Blender-gänget testar en massa fat och väljer ut de individuellt bäst exemplaren och blandar samman, det blir vad det blir och fatkvaliteten ihop med de små batcherna (fåtalet fat) ger oftast ifrån sig super-utgåvor. Men ibland jobbar man sig fram mot en styrd smakprofil (likt en blend). Keith Law har vaskat fram tre fatstilar ur Cragganmores rika fatkatalog. Refill-ek från Amerika ihop med rejuvinated dito (alltså att man bränner sig ner till friskare trä) samt nya spanska sherry-fat: – Smakprofilen föreskriver en rik komplex blend med dolt djup som balanserar kryddiga/sötaktiga ek-aromer med tyngre meaty-style destillerikaraktär. Det borde bli bra och naturligtvis är whiskyn fantastisk. Nyhälld som att stå mitt i ett fruktstånd. Päronsav/päronsplitt, guava, ananas-olja – och på djupet surt multnat gräs. Exotisk frukt i munnen, nektar och ananas, Juicy Fruit-savande, halvvägs träig ton av matbanan. Lång eftersmak, ananas och päronskal fortsätter festen, alltmer läder/skosula äter sig in, faktiskt rökpustar! Dubbelvattning gör whiskyn ännu bättre. Smaken blir längre, en underbar mix av mango-ananas-guava, snart kryddig eterisk ek som följs av chokladkräm och fenoler. Rökfärgad final, estrigt/exotiskt kalasande, mentolfrisk lättsam ekbeska bär – torrare och vuxnare epilog men inte alls åldrigt bitter. Häri finns massor av gammal ek men det är frukten och estrarna som lever ut sina lustar. Cragganmore är annars ett rätt spännande ställe nedslaget mitt på Speyside 1869 vilket är ganska sent. Orsaken var förstås järnvägsrälsen som då drogs fram. Ändamålsenligt skräddarsytt av tidens stora destillerikonstruktör Charles Doig. Den stukade spritpannan är unik i sin design. Den flata avklippta toppen befordrar reflux vilket raffinerar destillatet och ökar detaljrikedomen i ett senare skede. Det sägs att designen beror på att pjäsen inte fick plats i huset. Cragganmore är en respekterad whisky i alla kretsar. 1925 rejtades den som A1 av blender-kollegiet. I Special Releases har den varit med många gånger. Först som 29-åring 2004, året därpå som 10-åring och ytterligare ett år senare som 17-åring. 2010 kom whiskyn tillbaka som 21-åring och 2014 som 25-åring. LINKWOOD byggdes av Peter Brown på 1820-talet och förvaltades av familjen i 70 år. Ett av få destillerier som faktiskt marknadsförde sin whisky som singelmalt under den viktorianska eran. Spriten har en fragrant detaljrikedom som ingen annan kan åstadkomma. En del av hemligheten är att spriten kokas fram försiktigt till låg styrka. – Linkwood är en fragil whisky, svår att skapa då mer dominanta aromer måste undvikas eller dämpas i makningen, säger Douglas Murray, ansvarig för Diageo’s maltdestillerier. Helt orökt malt används, vörten silas omsorgsfullt eftersom rester av säd tillför en mastig maltighet: – Vörtens lägre intensitet påverkar aromurvalet vid alkoholproduktionen, jäsningen är långsam vilket motverkar bildandet av estrar. Under andra körningen i spritpannan väntar man länge med att klippa in hjärtat, de flagranta aromerna dyker upp sent. Kondensorerna tillåts gå varma, långsam sublimering ökar kopparkonversationen, tyngre föreningar absorberas. Linkwood behöver långvarig kopparexponering för att hitta hem, menar Murray. Efter 37 år har såklart de fragranta elementen konsumerats av eken men fruktovertyren är exakt och behärskad samtidigt som den är översvallande utåtagerande. Näsan fylls av ett potpurri av estrar, guava och japan-päron som blandas med smörigt feta mandelflarn. Smaken är friskt fruktig, nypressad guava-jos sticker ut – coolt! Jästig äppelmust avlöser. Vatten lockar ut mer av eken. Eftersmaken blir o så lång när eken värmer/lyfter de slingrande lätta aromerna av exotisk frukt, guava jollrar och tamarind-skal vyssar. Det här är en av årets juveler i Special Releases. Dock aningen dyr med 600 pund, men så är fabriken med sin näraliggande svandamm omsusad av en försvarlig mängd hardcore-fans. Ett romantiskt litet äventyr alldeles utanför Elgin. GLENKINCHIE är Diageos lågländare. Utlagd sydost om Edinburgh i böljande jordbruksbygd – känd som ”The Edinburgh malt”. Efter uppstarten 1837 fick man sin ”destilleri-by” på 1890-talet. Ovanligt nog har stället varit verksamt nästan helt utan avbrott, tillochmed under de två krigen. Ombyggt 1981 då koleldning under pannorna byttes mot invändig ångvärme. Wash-pannan är den största i Skottland med sina 32 000 liter. När den skulle bytas ut fick taket lyftas bort! Med sedan starten 1987 i Classic Malts-serien. Men vanliga 12-åringen är en rätt blek historia med söt opersonlig smak och oplanerad kryddrusning, nu senast märkvärdigt fruktbefriad också. Till Special Releases har man kvalificerat sig 2007 och 2010 med 20-åringar, bägge från refill bourbonfat. Nu är det premiär för sherryfat, fast inte nya utan återanvända. Och det är inte ett klockrent byte. Dammig doft av gamla sockor med trötta citrusestrar. Tur då att smaken svarar bättre, särskilt vattnad då den blir mer sammansatt med omogna päron och äppelkompott innan citrusmarmelad kommer igång. En rik expanderande mun som landar en lång segsöt apelsinmarmeladig refräng som blir saliverande segbesk när eken stiger. Det här är säljande gott, verkligen kommersiellt problemfritt. Året var 1971. Glenlossie utslängd på en åker utanför Elgin 1876 utökades med nytt maskineri. In-house destilleriet kallades Mannochmore med en årskapacitet på 4,5 miljoner liter. En rätt ful betongskapelse av samma snitt som Teaninich och Clynelish från samma era. Lades i malpåse 1984-1989 men har annars puttrat på i hyfsad takt. Körs i rätt stora kopparpannor om 17 500 liter. – Mannochmores new make klassificeras som ren och gräsig, kommenterar Keith Law. Lagrad blir whiskyn ändå rätt kraftfull till stilen, betydligt tyngre än hyresvärden Glenlossie som nyttjar purifiers för att lätta upp sitt destillat. Spriten är också omsvärmad av blenders och används gärna i blends. Whiskyn påverkas lätt av ek och får kropp och kraft av faten. 12-åriga Flora & Fauna-versionen med premiär 1992 är kanske lite spretig med framträdande ek-håvor men frukten går på fint och ger whiskyn karaktär med eget uttryck. Som gamling blir den lite kantig, har svårt att sortera aromerna vilket märks på doften. Avvaktande ren honungsnos, ibland fruktkaka, på djupet sur socka. Whiskyn är 25 år gammal och kommer ur ny energisk ek. En mix av amerikansk jungfruek, 1st fill bourbon barrels och 1st fill sherry butts. Keith Law inskärper att försiktighet iakttagits när man kombinerat de aktiva ek-stilarna eftersom de alla adderar unikt särskiljande skikt av komplexitet: – Söt krämig vanilj från den amerikanska eken har försiktigt balanserats mot de spanska sherry-fatens rika torkade frukt. Kryddiga aromatiska ektoner från båda är uppenbara men tar inte över. Delikat frukt lyser fortfarande igenom. En vågad balansgång. Det vanliga i Diageos långlagrade utgåvor är ju annars återanvänd refill-ek. – Det här är en unik utgåva som vi satt ihop från fat ur ett pågående experiment-program. Fin fruktstart vänder i syrup och neutral eksötma med knäckebröd – whiskyn tror inte på sig själv. Dubbelvattning får alla bitar att falla på plats. Långsam avancerad palett, kravlande exotiska estrar blir till äppelsyrup, halvvägs lättar kliande fet ek, mot slutet en rökpust – alldeles briljant! Tunnare lugnare men också längre efterspel. Citronkräm och marsipan växer till lemon curd och citronmeliss. Samtidigt mentol/rök-flämtande, eterisk ekvärme bär. Väldigt gott och karaktärsfullt. Och vilken scenförändring, whiskyn gick plötsligt från 85 till 91 poäng! AUCHROISK är en lättviktare. Spriten är tunn och riggad som utfyllnad i blenden J&B Rare när destilleriet byggdes 1974 i Mulben på Speyside. Första singelmalten 1986 döptes till The Singleton of Auchroisk – vem kan ens uttala gäliska åå-THRASK? Den 10-åriga maltwhiskyn man fått fram ur fatladorna bedömdes vara för vek och därför la blender Jim Milne tillbaka den i nya sherryfat för ytterligare två års lagring. 1986 såg världens första ”wood finish”-produkt dagens ljus, även om den inte marknadsfördes på det sättet. Istället tog Balvenie fram sin 12-åriga Double Wood (med 2 år på sherry-ek) på 1990-talet och gjorde en poäng av dubbellagring i sitt säljsnack. Singleton försvann i samma veva och ersattes av en vanlig 10-åring i Flora & fauna-serien (utan sherrypåhäng). Trots att malten på pappret är en av Speysides lättaste föds en ovanligt burdus och bufflig whisky fram. Oväntat grym gom med kryddor och estrar som bromsade in i varm lakritsrot och lite sälta mot slutet men sedan pös ihop likt en misslyckad sufflé i finishen. I mars 2007 gjorde beteckningen Singleton comeback när Diageo stoppade ner tre olika singlar från Glendullan, Dufftown och Ord i flaskorna. Auchroisk betyder ”rödbäckens vadställe” och anspelar på Dorie’s Well som bolagets hittat i en trång ravin, en ymnig vattenkälla där 9000 liter i timmen utvinns. Riklig vattentillgång är naturligtvis den första och viktigaste anledningen till att bygga ett destilleri på en viss plats. 2003 gavs en 28-åring ut i Rare Malts-serien. Och i Special Releases har 20- och 30-åringar getts ut 2010 och 2012. Nu är det dags för en 25-åring från 1990. Innehållsrik och fartig med massor av ekpåverkan utan att det blir beskt och irriterat. Djupliggande apelsinestrar bär surrande aromatisk Stimorol-ek. Dubbelvattnad smakar det nektar och lemon curd med ännu mer savande estrar i eftersmaken. Med sina 280 pund prisvärd. Köp genast. CAOL ILA är sedan 2011 öarnas största destilleri med en årskapacitet på 6,4 miljoner liter. Efter en del trixande har man lyckats använda kallt havsvatten i värmeväxlaren för att kyla det heta kondensor-vattnet i pannhuset. Fabriken kom ut som singelmalt 2002 med 12- och 18-åringar samt en cask strength-version. Whiskyfabriken som ligger i Islay-sundet med Isle of Jura mittemot gör såklart rökig maltwhisky på uppdrag av Diageos många blended Scotch-märken. Men en gång per år gör man också orökt whisky i så kallad ”Highland style”. Denna ”unpeated version” gavs ut första gången 2006 som 8-åring. Att beröva underbara Caol Ila sin rök är inte helt lyckat. Kvar blir en rätt andefattig sötma utan mycken frukt. Och kryddlarmet som finns i rökversionen (och de rökfria föregångarna) verkar nu också ha lämnat scenen ihop med fenolerna. Årets version luktar smörkola men smakar trots de 61,5 procenten förvånansvärt milt. Oljig rund smak som får tyngd av fruktkaka och lakritsek. Bäst med en halv sked vatten då smaken är lång och sammansatt – Champis och mandelmassa med söt kryddek. Häftigt är att finishen är tydligt sotig, var kommer röken ifrån? Bristen på temperament drar ner helhetsbetyget, testa istället 15-åringen från 2014. LAGAVULIN, Islays rökkung, trivs bäst med sina 16 år. 12-åringen har alltid varit för söt vilket delvis svalt röken. Laggan är ju ett brutalt destillat kokat i småpannor som i unga år framstår som rätt så primitivt. 16-åringens verserade rökighet behöver tid för att utvecklas. Omvändelsen är nu ett faktum, kritiken faller platt och jag sällar mig till de LG-fans som i alla år hyllat 12-åriga cask-utgåvan. Förvisso söt som vanligt men mer fruktlivlig än någonsin förr och röken är insiktsfull på ett som vanligen bara 16-åringen kan leverera! Dock inavlad sötbulle-rökig smak vid 57, behöver vattnas för att hitta sitt nya jag. Mer levande smakstart i honung varur saftiga godisestrar växer. Direkt jod som blir torvrök mot slutet där även torrare mörk choklad möter upp. Lång jod-burkig final, alltmer kreosot-frisk, söt citrus bär. Allt landar i tung medicinal sötma. Fräsch och livskraftig eftersmak. Det låter gott och är det också. Hoppas att man kan bibehålla den här nya stilen framöver. Jag ser redan fram emot 2017 års release. Undrar vad Law et al hittar på?

Henrik Aflodal testar Special Releases 2016

Max 25 poäng vardera för Arom, Smak, Eftersmak, Komposition/balans/helhet. Port Ellen 37 YO 1978 55,3% (£2500) 96 poäng = A23 S25 E24 K24 Brora 38 YO 1977 48,6% (£1450) 95 poäng = A23 S24 E24 K24 Cambus 40 YO 1975 52,7% (£750) 95 poäng = A23 S24 E24 K24 Linkwood 37 YO 1978 50,3% (£600) 93 poäng = A23 S23 E24 K23 Cragganmore 55,7% (£400) 94 poäng = A23 S24 E24 K23 Glenkinchie 25 YO 1991 57,2% (£300) 90 poäng = A21 S23 E23 K23 Auchroisk 25 YO 1990 51,2% (£280) 93 poäng = A23 S23 E24 K23 Mannochmore 25 YO 1990 53,4% (£250) 91 poäng = A21 S24 E23 K23 Caol Ila unpeated 15 YO 2000 61,5% (£90) 85 poäng = A19 S22 E23 K21 Lagavulin 12 YO 57,7% (£80) 92 poäng = A22 S24 E23 K23

image_pdfLadda ner artikeln som PDFimage_printSkriv ut artikeln

RELATERAD LÄSNING