Opeth “The Last Will and Testament” (Moderbolaget/Warner)
Svenska progmetal-legendarer överträffar sig själva
Svenska Opeth är ett väldigt speciellt band. Legendariska i sin genre och rätt okända om du frågar ”mannen på gatan”. Deras progressiva dödsmetall har med tiden kompletterats av andra influenser, inte minst under de tre album där de inte growlade, utan ledaren/gitarristen/sångaren/låtskrivaren endast nyttjade sin ”vanliga” och ytterst behagliga stämma. På sitt nya konceptalbum ”The Last Will and Testament” varvar Åkerfeldt åter traditionell sång med growl. Jag måste erkänna att jag kände mig kluven inför beskedet. Skulle det innebära ett steg tillbaka för detta band?
Svaret är: tvärtom.
Albumet känns som den absoluta höjdpunkten i deras snart 35-åriga karriär. Här samsas det bästa av de genrer som inspirerar dem. Det innebär ekvilibristisk metal och prog, men också tydliga inslag av folkmusik och jazz, ofta med en lätt skandinavisk ton.
Temat för det nya albumet är en arvstvist som utspelar sig på 1920-talet. Handlingen kan vara svår att följa om man bara lyssnar, men det är fascinerande att läsa albumets sju paragrafer medan man lyssnar (endast den avslutande epilogen, som rymmer en dramatisk vändpunkt, har en traditionell låttitel).
Speciellt för detta album är att Ian Anderson från Jethro Tull medverkar som handlingens patriark, där han i talade inslag fördelar arvet. Anderson medverkar också på tvärtflöjt. Han var faktiskt tillfrågad redan inför albumet Heritage. Då han inte svarade, gick jobbet i stället till Björn J:son Lindh, som på skivan gjorde sin sista studioinspelning.
En annan gäst är Joey Tempest från Europe, som medverkar i en paragraf.
Albumet rymmer många höjdpunkter. Flera av dem står gitarristen Fredrik ”Kulle” Åkesson för. En man som lyckas förena bländande teknik med snygg ton, smakfulla melodier och en passion för gitarrspel som känns ända in i hjärteroten. Extra fint spelar han i epilogen, där hans långsamma, känslosamma spel påminner om både Jeff Beck och Ritchie Blackmore.
”The Last Will and Testament” är inte ett album som får fäste vid första lyssningen, men när man väl kommer in i dess värld känns det som om det kan komma att sluta som Opeths starkaste album hittills. Det säger en hel del.
Albumet släpps 29 november.
Black Country Communion “V” (J&R Adventures/Border)
”Supergrupp” som kommer och går
Black Country Communion bildades 2000 av fyra minst sagt etablerade musiker.
Glenn Hughes blev först ett namn i bandet Trapeze och slog igenom på allvar när han togs in som basist och ibland sångare i Deep Purple inför klassikern Burn. Sedan dess har han bland annat haft en duo med Pat Thrall och hoppat in i Black Sabbath. När han blev drogfri startade han en imponerande solokarriär som fortfarande pågår. Trummisen Jason Bonham är förstås son till Led Zeppelins legendariske trummis John Bonham och har spelat med en rad akter, inklusive Foreigner och Sammy Hagar. Han fick också äran att ersätta sin far på Led Zeppelins omtalade återföreningsgig på O2 Arena i London 2007. Bonham Juniors mest långvariga jobb har dock varit med just Black Country Communion.
Den virtuose klaviaturspelaren Derek Sherinian har också ett tungt CV med namn som Alice Cooper, Dream Theater och sina egna band Planet X och Sons of Apollo. Han har också släppt hela nio soloalbum av varierande kvalitet.
Gitarristen Joe Bonamassa slog igenom som något av ett underbarn och har sedan dess varit en av det senaste kvartsseklets mest firade namn inom rock och blues. Som sångare har han dock alltid varit blekare. Några har klagat på att Bonamassa varit bättre på stilövningar än på att skapa sin egen grej som strängbändare och det stämmer att han varit bra på att hylla/härma sådana som Jimmy Page, Gary Moore, Stevie Ray Vaughan, Eric Clapton och många andra.
Liksom den sistnämnde tycks han vara bäst när han ingår i ett sammanhang och detta sammanhang stavas Black Country Communion, där han kan överlåta sången till Glenn Hughes, som vid 73 års ålder har kvar både kraften och hela sitt omfattande omfång.
Bandet har varit lite av och på. Första gången de tog paus var det ont blod mellan medlemmarna. Framför allt var Hughes sur på att Bonamassa satte sin egen karriär i första rummet. Andra pausen var resultatet av ett mer ömsesidigt beslut och nu är gruppen efter en femårigt uppehåll tillbaka med sitt femte album.
Den nya plattan är bra utan att vara sensationell. Den här typen av musik har gjorts förr, från Led Zeppelin via Audioslave till Greta Van Fleet och det krävs något extra för att den på allvar ska lyfta. När de spelar snabb och rak hårdrock utan finess tappar jag intresset lite. Att både inledande Enlighten och Skyway dessutom har tvåackordsriff känns lite fantasilöst. Personligen gillar jag groove-låtar som Red Sun allra mest.
Om man fick slå ihop de bästa låtarna från gruppens fem album skulle det dock resultera i ett av de bästa albumen i sin genre hittills detta århundrade. I och med dagens möjlighet att sätta ihop egna spellistor finns nu denna möjlighet.
Vi som har varit med ett tag tycker förstås extra mycket om en fysisk produkt att hålla i handen. Vi uppskattar känslan av åtagande – att lyssna på ett album från början till slut och notera hur vissa låtar växer med antalet lyssning. Vi gillar att ha texter att läsa och går i extrema fall till och med loss på doften av vinyl. Personligen tycker jag inte att det ena utesluter det andra.
Jag kommer således att behålla mitt fysiska exemplar av V, men även streama de starkaste låtarna som del av den peppande och riffglada spellista som skapar rätt stämning strax innan det är dags att ge sig ut och göra stan osäker.
Peter Perrett “The Cleansing” (Domino/Playground)
The Only Ones frontman upplever en andra vår
Peter Perrett är mest känd som tidigare frontman i det brittiska new wave-bandet The Only Ones, som bland annat gjorde mästerliga ”Another girl, another planet”.
Efter att gruppen splittrats gick Perrett djupt ner i ett heroinmissbruk och lämnade i princip inte sin säng på ett par decennier, med undantag för det kortlivade projektet The One. När jag intervjuade honom för några år sedan beskrev han det som att han under många år bara levde i sitt eget huvud. Han menade dock att han inte direkt led av sin tillvaro, det var snarare hans söner som saknade en närvarande pappa. När de i ett försök att söka kontakt ville spela musik med honom, skapade det ett incitament att sluta med drogerna. Det krävde stor viljestyrka, men han ville trots allt inte dö som narkoman och främling för sina barn. Det är ingen slump att hans senaste singel heter ”I wanna go with dignity”.
Sedan han blev ren har Perrett bara gått från klarhet till klarhet artistiskt. Hans tredje soloalbum, The Cleansing, är ett dubbelalbum med hela 20 låtar. Det är nästan som om Gillespie vill ta igen förlorad tid. Albumet rymmer namnkunniga gäster/fans som Johnny Marr (ex-The Smiths), Bobby Gillespie (Primal Scream), men det är Perretts son, Jamie, som lyser starkast. Hans produktion är organisk och känns klockren för den här typen av album och detsamma gäller gitarrspelet, till synes enkelt, men allt smakfullt och rätt för respektive låt.
Fadern konstaterar i pressreleasen att Johnny Cash, som gjorde några av sina bästa album på ålderns höst, var en stor inspiration för detta album och dess reflekterande anslag.
Perretts övriga rötter och inspirationskällor kan vi hitta i Americana, country, Lou Reed/Velvet Underground och Bob Dylan (Blood On the tracks är för övrigt Perretts favoritplatta). Liksom hos Lou och Bob har texterna en litterär kvalitet och behandlar ämnen som liv och död, konst, drogberoende, åldrande, sociala media, depression och till och med självmord. Han låter fortfarande både bräcklig och flummig med sin Reed-liknande pratsång. Ändå finns det en upplyftande gnista, en livsglädje, i det reflektiva materialet.
Perrett slog igenom som 25-åring med The Only Ones. Nu sluter han cirkeln genom att även blomma ut sent i sin karriär.
Lonerider “Down In the Dust” (Escape Music)
70-talsrock i still med Free och Bad Company
I en tid då vi översköljs av superprogrammerad radiopop som mejslats fram i en laptop, men ofta saknar spår av mänskligt liv, är det skönt att vila öronen i riktig ”kött och potatis”-rock.
Brittiska Lonerider frontas av Steve Overland (mest känd från gruppen FM). Detta är gruppens tredje album och dess målsättning är och förblir att utgöra en fortsättning på det legendariska bandet Free (ni vet, de som för 54 år sedan jammade fram klassikern ”All right now”), och dess efterföljare Bad Company.
Med sin bluesrockiga frasering låter Overland snarlikt dessa bands sångare, Paul Rodgers. Som om det inte vore tillräckligt, sitter självaste Simon Kirke från Free och Bad Company bakom trummorna. På bas har vi Chris Childs från Thunder, som jobbar i en liknande tradition. Rich Mouser står för den stilsäkra mixen och en smakfull mastering där inget tillåts bli en svårgenomtränglig ljudvägg, utan allt tillåts förbli luftigt, precis som när det begav sig.
Originellt kan man inte kalla det – och texterna är ungefär lika nonsensartade som hos förebilderna. Att kalla det hela bakåtsträvande är dock en kritik som lär rinna av dessa rutinerade herrar som vatten på en gås, eftersom detta närmast har varit syftet med projektet.
När jag intervjuade Overland erkände han mycket riktigt att ett av målen var att det inte skulle finnas några tecken på att detta var musik gjord 2024. Till och med vilda västern-referenserna, från Bad Companys album Straight Shooter (1975) till gruppnamnet Lonerider, är snarlika.
Men det finns också något i den här musiken som, åtminstone för denne 59-åring, känns som att komma hem.