Vi kickar igång fredagen med fyra nya musikrecensioner som också belyser att vi drar igång med musikrecensioner igen. Vår allas Anders “Lunkan” Lundquist har lyssnat igenom nytt material från Daryl Hall, The Smile, David Gilmour och Sweet.
Daryl Hall “D” (Virgin)
Hall & Oates-legendar håller stilen med skön soulpop.
Det har på sistone stormat i media kring den en gång oskiljaktiga soulpop-duon Hall & Oates. Daryl Hall anklagar John Oates för att ha försökt sälja sin del av bandets låträttigheter bakom hans rygg och som följd av detta stämt sin gamle partner. Hall har dessutom sagt att de egentligen aldrig var en riktig duo, utan att de mest jobbade var för sig. Men det där får de reda ut själva. Nu handlar det om soloartisten Daryl Hall, som för en tid sedan släppte ett nytt soloalbum.
Hall hade inte bara den bästa pipan i Hall & Oates, utan var en av de definitiva soulrösterna från mitten av 70-talet och framåt. Jag skriver inte ”blue eyed soul”, för Hall menar att det skulle antyda att han inte kan jämföras med de svarta soulsångarna. Det kan han.
Hall har gjort soloplattor tidigare. Den första, ”Sacred Songs”, spelades in 1978 och producerade av Robert Fripp från King Crimson. Den artrockiga skivan ansågs dock vara så okommersiell att skivbolaget väntade i två år med att ge ut den!
Hans följande soloskivor har varit mer förväntade i sin mix av soul, rock och ballader. Bäst – och definitivt jämnast – av dem är nog sköna ”Soul Alone” från 1993.
På det nya albumet ”D” (hans interna smeknamn) har han på huvudsakligen samarbetat med David A. Stewart, mest känd som ena halvan av The Eurythmics. De två jobbade ihop redan på Halls andra soloalbum, ”Three Hearts in the Happy Ending Machine” och detta känns som ett kärt återseende präglat av stor lekfullhet.
Daryl Hall har hunnit bli 76 år. Det är sällan artister gör en så inspirerad och vital skiva så pass långt in i karriären (även om ännu äldre artistveteraner som Ian Hunter och Paul Simon också har levererat höjdarplattor på senare år).
På ”D” gör Hall det han gör allra bäst: soulstänkt pop med tydliga rötter i den Philly-soul han växt upp med. Höjdpunkter på plattan är aktuella ”Too Much Information” och smittsamma singeln ”Can’t Say No To You”, med drivande elpiano. Flera låtar har handklapp och känslan av att vara i ett stort rum. Det för dem att kännas som liveinspelningar, fast de inte är det. Överlag har albumet ett annorlunda, lite stökigt och väldigt ”spontant” sound.
Om det är smärtsamt för ett gammalt fan att höra att Hall & Oates är ovänner, är det desto mer hjärtevärmande att känna att han fortfarande brinner för sin musik.
Du har väl förresten kollat in magiska Live From Daryl’s House på nätet? Hos Hall, hans fantastiska band och deras gäster hittar du spontanitet, spelglädje och musikalitet så att det räcker och blir över.
The Smile “Cutouts” (XL, Self Help Tapes/Playground)
Två radiohuvuden och en jazztrummis släpper sitt tredje album.
The Smile? Namnet låter kanske inte så bekant, men om jag säger att två av de tre medlemmarna, också är med i Radiohead, trillar poletten nog ner. Det handlar om frontmannen/sångaren Thom Yorke och gitarristen/soundtrack-geniet Jonny Greenwood. Dessa kompletteras av den moderne jazztrummisen Tom Skinner.
The Smile albumdebuterade 2022 med ”A Light For Attracting Attention” och hann också med ett Sverigebesök (konserten på Cirkus var magisk). Tidigare i år kom deras andra album ”Wall of Eyes” och redan i oktober är tredje albumet ”Cutouts” här.
Gruppens musik är både lik och olik Radioheads. Lite mer jazzig, men också lite mindre avig. Låtarna är väldigt melodiska, men ibland också rätt konstnärliga och krävande. Ibland är det raka riff, andra gånger låter musiken improviserad. Texterna varvar det personliga med det politiska och är väl värda att fördjupa sig i.
Vill man ha en skön platta att softa till så ryggar man nog tillbaka av det pretentiösa anslaget om Thom Yorkes snrikliga vokalgymnastik, men vill man ge sig ut på en musikalisk upptäcksfärd så erbjuder albumet en fascinerande resa.
Anders Lundquist
David Gilmour “Luck and strange” (Sony Music)
Pink Floyd-legendar håller ställningarna med stilren vuxenrock.
I egenskap av före detta medlem i Pink Floyd är David Gilmour är sedan 50 år tillbaka ekonomiskt oberoende. Men, för att citera vår egen Benny Andersson, ”man börjar väl inte spela musik för att kunna sluta?”.
Denna gång har Gilmour valt att ha en medproducent, Charlie Andrew, som knappt har koll på Pink Floyd och som började med att undra om det verkligen skulle vara så nödvändigt med att ha en massa gitarrsolon på skivan. Gilmour har själv sagt att han fann denna brist på vördnad ytterst befriande – svansviftare är det sista en superstjärna behöver.
Som vanligt har Gilmour huvudsakligen tagit hjälp av sin författande fru, Polly Samson, då han själv erkänt att ord inte är hans starkaste sida. Hennes texter är ovanligt mörka och flera av dem handlar om den oundvikliga döden, men också om kontraster – i relationer och i politik. Tankar som förmodligen är en empatisk representation av Gilmours egna funderingar så här vid 78 års ålder.
Om Gilmour inte har ordets gåva – han talar ofta i allmänna termer och de flesta intervjuer han ger är faktiskt rena sömnpiller – är hans gitarrspel desto mer välformulerat och precist.
”Luck and Strange” är som helhet både välbekant och överraskande. Den lugnande, smeksamma rösten är intakt, liksom det unika gitarrspelet, på en gång återhållsamt i antalet toner och storslaget i sound. Men det finns också nya ingredienser. Bortsett från det avslutande ”Scattered”, komplett med episkt gitarrsolo, låter det osedvanligt lite Pink Floyd om skivan. Dottern Romany sjunger på den oväntade covern ”Between Two Points”, i original av indiepopbandet The Montgolfier Brothers.
Vad som först kändes som loj vuxenrock, har med några lyssningar växt till att bli Gilmours finaste album sedan solodebuten, från 1978 – året innan ”The Wall”.
Produktionen är modernare. Instrumenteringen mer uppfinningsrik. Folkmusikinfluenserna tydligare. Vemodet vackrare.
I en tid då skaparna av samtida populärmusik tycks bli alltmer besatta av hits och hookar har Gilmour gjort ett genuint album. En skiva som smyger sig in under ens skinn om man ger den lite tid.
”Luck and Strange” är ljudet av en människa och musiker som fortfarande vill kommunicera.
Sweet “Full Circle” (Prudential/Sound Pollution)
Brittiska glamrockhjältar tar avsked med äran i behåll.
Det första album jag köpte för egna pengar i mitten av 70-talet var ”Sweet’s Biggest Hits”, samling från 1972. Familjen hade inte ens en skivspelare så det fick bli en färdiginspelad kassett. Albumet innehöll mestadels tuggummi-pop, vilket var perfekt för en prepubertal yngling som gillade trallvänliga låtar. 1973 kom tidlösa klassiker som hysteriska ”Ballroom Blitz” och ”Blockbuster”. 1974 hann de leverera två albumklassiker, ”Sweet Fanny Adams” och ”Desolation Boulevard”, och fler odödliga hits. Det är 50 år sedan. Föga anade man att Sweet fortfarande skulle finnas – och dessutom göra ny musik.
Sweets historia har varit en musikalisk dokusåpa. 1979 sparkade de huvudsångaren Brian Connolly på grund av dennes alkoholmissbruk och tog över sången själva. Efter tre fina, men blygsamt säljande, plattor som trio, gick de tre skilda vägar.
Efter det har både Connolly, basisten Steve Priest och gitarristen Andy Scott turnerat på varsitt håll under namnet Sweet. Scott är dock den ende vars band har gjort nya skivor och han är i dag den ende överlevande originalmedlemmen. Denna upplaga av Sweet tar nu farväl med ett sista studioalbum. Leadsångare är numera Paul Manzi, som de värvat från de Sweet-influerade brittiska pomprockarna Cats In Space. Han sjunger inte som Connolly, men han sjunger bra.
Med undantag för singeln ”Destination Hannover” och ”Changes” (sjungen av Scott) låter det inte så mycket Sweet om dagens upplaga. Däremot kvarstår känslan för starkt låtmaterial när de varvar radiovänlig AOR-känsla med traditionell hårdrock. Manzi är en märgfull sångare och hela bandet känns tajt.
Tack för minnena, Sweet!