Hem Vinvärlden Pinotage – förlåt mig

Pinotage – förlåt mig

av Livets Goda

David van Helden, Overgaauw

Ett flertal vinmakare är inbjudna denna lördag lunch, alla har sköna viner med sig, men några av gästerna är initialt lätt disträa, upptagna med att följa sitt landslag som bortamöter världsmästarna All Blacks i Nya Zealand. De årligen två återkommande rugbymatcherna mellan länderna är betydelsemässigt jämförbar med en fotbollsmatch med Sverige på ena halvan och Danmark på den andra. Det betyder med andra ord mer än bara lite extra att segra. Sydafrikanerna, vars landslag går under namnet Springboks, vinner med 36-34 över All Blacks och det är första vinsten sedan 2014. Jag känner där och då att det nog kommer bli en bra braai det här.

Braai. En vinmakare saknar aldrig grillved…

Och det gör det för David gräver bland annat fram två auktionsviner ur källaren, en 1975:a cabernet sauvignon och en magnum från 1983 där den tidigare överglänser den större flaskan och uppvisar en fantastisk vigör. Men nu är det inte de klassiska Bordeaux-stilarna som fångar en frankofil som mig mest utan istället är det den pinotage som vinmakaren Clayton Reabow från Môreson i Franschhoek har med sig som stjäl uppmärksamheten.

Pinotage tänker du; har killen tappat allt? Denna korsning mellan pinot noir och cinsault som togs fram för snart hundra år sedan av Abraham Izac Perold och som alla tycks älska att hata?

Japp, precis den.

Det produceras inte mer än 1,200 flaskor av Claytons premiumpinotage MKM, Moraka Klaas Maffa, en hyllning till medarbetaren Klaas Maffa som gick bort i en bilolycka, men det förringar inte vinets inneboende klass och intresset att skriva om den för det här är utan tvivel en av de främsta pinotage jag provat.

Årgång 2015 av MKM skänks i våra glas, ett strålande år, och druvorna kommer från ett enskilt vingårdsläge i Stellenbosch där blott två rader med rankor från parcellen – fast de är ganska långa ska tilläggas -ingår i vinet som jäser i amfora och även genomgår den malolaktiska omvandlingen i dessa innan överflyttning till fat. Det är maffigt och samtidigt finessrikt, rödbärigt, fräscht, strukturerat och med härlig pondus som charmar brallorna av mig redan på nosen. Att det sedan lyfter tillsammans med kotletterna gör ju inget alls. Runt femhundringen för en flaska avskräcker sannerligen inte – när man väl provat vill säga.

För jag antar att det är där skon klämmer för många av oss, dels att få prova en vettig pinotage men även vara beredd att betala för den. Druvan har ju knappast rosat mig personligen, snarare avskräckt och helt ärligt gjorde jag mig till slut inget större besvär att övertygas. Men efter en vecka på plats och flertalet riktigt bra pinotage senare, några helt ner till 1960-talet, så trillar polletten ner – det var inte druvan jag skulle klandra – det var snarare vinmakaren och bakomliggande vinstdrivande intressen som blivit allt för stora maktfaktorer. Och här på hemmaplan självklart Systembolaget som långt och länge envisades med att sätta en låg prislapp som främsta inköpsargument och då enbart fått in budgetviner från jättarna där igenkänningstecknet ofta var brinnande bakelittelefoner, lägereld och nya bilmattor. Och då har vi inte ens nämnt otyget coffee pinotage.

Moraka Klaas Maffa, amforajäst pinotage

Problemen har i grunden varit två och inte enbart relaterat till pinotage: dels det förbaskade bladrullsviruset som orsakat stor skada för Sydafrikas renommé som vinland men också hur länge en lösning motarbetades av de stora spelarna i landet som såg kostnaden för det hela men som inte skulle tjäna något på investeringen då de ändå sålde sina mängdviner. Debatten gjordes således känslig, tystades ner och istället lobbyades viruset som ett naturens fenomen som man fick leva med.

Dilemmat är avsevärt mindre idag jämfört med för ett par decennier sedan och det hänger såklart samman med aktiv skötsel av vingårdarna och tidig identifiering av rankor som drabbats. Alla så kallade Young Guns därute, unga vinmakare som har en helt annan approach än jättarna har hjälpt till att visa vägen utan att sätta profithungern främst, samtidigt som nya generationer på klassiska egendomar tar över styret. Som David då på Overgaauw som visar en vingård där de aktivt arbetar med selection massale, att välja ut äldre rankor som inte drabbats och via sticklingar planterar dessa där infekterade ryckts upp. Lite darwinism helt enkelt, survival of the fittest. Vissa rankor är helt enkelt starkare.

Och kanske är det just producenterna som tänker, bryr sig och som stolt vill upplysa oss om att Sydafrikas egna druva visst är värd att visa upp på en internationell scen, som ger mig den största behållningen med hem från septemberbesöket i landet. Inte minst då Môresons Moraka Klaas Maffa men även störtsköna vinmakarna Gavin Bruwer och Bruwer Raats projekt, B Vintners, håller högsta klass – deras pinotage vid namn Liberté är för övrigt enastående. Eller det charmerande paret David & Nadia i Swartland som debuterade tidigare i år på Systembolaget (det finns hopp!) med sin pinotage och som mer får dig att tänka slank grenache. Samt många fler nytänkande pinotage-producenter med dessa; ja, det tog jag med mig hem. Och en flaska MKM.

Who ya gonna call?

Så förlåt pinotage, för allt dumt jag säkert sagt om dig innan. Inget var ju riktigt ditt fel. Nu vet jag bättre.

 

Du som vill läsa betydligt mer om Sydafrika kan se fram emot decemberutgåvan av Livets Goda som landar i slutet av året.

 

image_pdfLadda ner artikeln som PDFimage_printSkriv ut artikeln

RELATERAD LÄSNING