Agricola Punica är ett delägarskap (40 procent vardera) mellan Sebastiano Rosa och det lokala kooperativet och vineriet Cantina Santadi på Sardinien. Vidare äger Tenuta San Guido 10 procent, Santadis styrelseordförande Antonelli Pilloni 5 procent och till sist Sassicaisa vinmakare i många år många år, Giacomo Tachis 5 procent. Även om Sebastiano nu tillbringar mycket tid på Sardinien så har han inte släppt arbetet med Sassicaia. – Det är ju självklart väldigt kul att jobba med Punica eftersom det är något nytt och annorlunda, och vinerna har ju tagits emot väldigt bra världen över. – Tyskland och Schweiz var tidigt att nappa, de är otroligt öppna för nya saker, och i Asien är tillväxten väldigt bra liksom USA och Centralamerika, säger Sebastiano. I Sverige har vi nog varit lite trögare, även om intresset funnits och finns för viner från den italienska ön. – Jag tror det kan ha att göra med de tidigare rykte om viner härifrån, att det är lite rustika och ”smutsiga”. Och tidigare så har det på Sardinien handlat om kvantitet mer än kvalitet. Men allt detta håller på att ändras nu säger han. – Det är en annan inställning som råder, nu börjar vi mer och mer här jobba och tänka kvalitet istället för kvantitet och det finns en stor potential i Sardinien. – Vi vill göra viner med bra, naturlig syra i ett klimat med stora temperaturskillnader men med mycket sol och det har vi här. Och vi jobbar mycket med att Punicas viners karaktär ska vara mer moderna, rena, fräscha, och vänliga men med djup, elegans, rik frukt med bra kraft och samtidigt med tydlig ursprungsidentitet. Man producerar idag två röda viner, Montessu och Barrua, samt ett vitt vin, som dock ännu inte finns till försäljning i Sverige. – Montessu är det vi kallar ”every day wine”. Det perfekta vinet om man inte vill göra det för komplicerat men samtidigt få bra kvalitet, säger Sebastiano själv om vinet. På Systembolaget finns nu årgång 2011 (nr 74580) och priset är oförskämt låga 129 kronor. Och det är en förförisk, juicy, fräsch och flirtig årgång av vinet. Lättdrucket men samtidigt med fint djup och karaktär. En lätt havsbris av vingårdsläget nära havet gör sig påmind och i avslut finns en kryddrikedom som tilltalar och passar bra med den mörka, sötsyrliga bärfrukten i vinet. Druvblenden är i regel 60 procent av den sydfranska carignano, och 10 procent vardera av syrah, cabernet sauvignon och merlot och Montessu slutlagras runt 12 månader i använda, franska ekfat och slutblenden ges 20-30 dagar i cementtankar och till sist 3 månaders vila i butelj innan försäljning. Årgång 2010 av vinet har aningen mer kropp och känns som det mer långlivade, men jag uppskattar 2011:ans charm och flirtiga finess mer idag och just nu. Barrua är storebror kan vi väl kalla det, och där finns från och med 2 september årgång 2010 (nr 91230) för ynka 199 kr på SB. Och det är nog en av de mest gedigna och komplexa årgången man gjort av vinet. O la la! helt enkelt. Perfekt balans och harmoni mellan alla beståndsdelar som frukt, örtkrydda, mineralisk jordmån och fat. Här finns en väl avvägd mognadssötma i den mörkare frukten med en fin spänst från den rödare delen, så det blir inte sött, mer ”bittersweet” på ett fint sätt. Själva kroppen i vinet har stor bärkraft och tanninstrukturen är elegant. Och en lätt cigarrtobaksbris förgyller lite liksom den lite peppriga kryddigheten. Druvblenden lyder 85 procent carignano, 10 procent cabernet sauvignon och 5 procent merlot. Slutlagring 18 månader i franska fat varav 50 procent nya och 50 procent använda. Slutblenden till Barrua får även det 20-30 dagar i cementtankar innan buteljering, där vinet till sist ges ytterligare 6 månaders vila. På restaurangsortimentet (importör: Vinunic) finns även finfina årgång 2006 av vinet, som visar att det finns stor, långlivad potential. 2006 uppträder ytterst elegant och förföriskt med silkiga tanniner och kryddig snärt liksom följsam mineralitet. Värt att privatimportera! 2007 som jag provade för några år sedan hos Sassicaia i Toscana uppträdde då mycket bra, balanserat, elegant och generöst, dock fanns inte den årgången med på provningen i Stockholm. Det fanns dock 2005, 2008 och 2009. Och om dessa kan vi kort sammanfatta att 2005 fortfarande har en stor tanninrikedom och kraft, men saknar lite harmoni och elegans. Kraften känns aningen konstruerad med andra ord och jag har lite svårt att parera den lite aromatiska fruktigheten som börjat ta tag i vinet. 2008 är fuktigt tobaks/örtblad-hintad i nos med en mer sötsyrlig mörk fruktorienterad smak. Transparent och juicy och för undertecknad väldigt lättdrucken på ett skönt vis. 2009 i sin tur är lite mer animaliskt örthintad och saknar kanske lite av 2010:ans stora finess och elegans i kraften, men jag tycker om årgången och den bjuder dessutom på en charmig cigarrökighet. Okomplicerat kvalitativ skulle jag vilja uttrycka det, och gott mina damer och herrar, framför allt gott. Och det är ju det i slutändan som det handlar om… Bild 1: Barrua. Foto: Erik Dahlström Bild 2: Sebastiano Rosa. Foto: Erik Dahlström
799