“När Crozes-Hermitage fick sin status som egen appellation i mars 1937 var den klassificerade ytan inte särskilt stor, den omfattade faktiskt bara en kommun och byarna Crozes-Hermitage och Gervans norr om staden Tain bakom berget Hermitage. Även om det också fanns vingårdar på flacklandet söder om Tain, som egendomen Domaine de Thalabert som hade planterats redan 1946, var det först från 1970-talet och framåt som den södra delen av appellationen kom att utvecklas. Med det växte arealen från den omkring 200 hektar stora ursprungliga arealen till cirka 500 och sedan drygt 1 700 hektar, som är dagens planterade areal.
Idag breder appellationens vinodlingar ut sig över en yta som sträcker sig från tio kilometer norr om staden Tain och appellationen Hermitage till cirka 13 kilometer söder om Tain. Ungefär 92 procent av vingårdarna täcks av syrah som allra mest har definierat vinstilen här, resten av de två gröna druvorna marsanne och roussanne. Eftersom traditionen förr var att samplantera och även samjäsa druvorna är det tillåtet att blanda i upp till 15 procent av de gröna druvorna i det röda vinet, men med ett ökat intresse för vita Rhôneviner är det idag ytterst sällsynt om det ens någonsin förekommer. Istället har produktionen av vitt vin ökat något i modern tid och det vita vinet kan verkligen vara utsökt. Kommer det från mer steniga jordar i appellationens norra del eller från den platå som breder ut sig sydost om Tain, förenas druvornas rikare kropp och fruktighet med en fint mineralisk struktur. Vinerna är förvisso aldrig lika djupa och välstrukturerade som de från Hermitage, men släktskapet finns där.
”Marsanne är huvuddruvan och har alltid varit det i de vita vinerna härifrån, som förr i tiden hade nästan samma fina anseende som vita vinerna från Hermitage hade”, säger Charles Tardy på Domaine des Entrefaux i Mercurol, ett område som är särskilt känt för sina vita viner.
Sett till appellationens totala storlek är det rimligt och klokt att dela in Crozes-Hermitage i ett par olika sektorer. Det ursprungliga området ligger som nämnt kring byarna Crozes-Hermitage och Gervans bara ett par kilometer norr om Tain och Hermitage. Att det här området av de allra flesta anses som den bästa delen av Crozes-Hermitage beror till stor del på jordarna och att vingårdarna ligger på sluttningar snarare än på flack mark som i resten av appellationen. De bästa vingårdslägena har sydlig och sydvästlig exponering och jordarna domineras av vittrad granit som inte är helt olik den i Hermitage.
”Det ligger ett par vingårdar på den norra sidan av Hermitageberget, men eftersom läget är lite för svalt för syrah är det istället marsanne och roussanne som växer där”, berättar Laurent Fayolle från familjefirman Fayolle fils & filles, som är en av de bästa producenterna här.
”Det är inte bara läget på sluttningarna eller dalbottnarna som avgör hur vingårdarna är planterade, i de fickor som har fyllts upp av lössjord är det alltid marsanne och roussanne som har planterats, syrah planterar vi bara i granitjordarna”, lägger han till när vi vandrar upp och ner och fram och tillbaka på en av de sluttningar där han sina vingårdar.
Den visuella skillnaden mellan jordarna är påtaglig, lössjorden ser mest ut som porös sand medan granitjordarna är mycket stenigare och mer svårarbetade. Lössjorden består av vittrad sandsten från istiden och har svepts in över området med vindar, medan de mer steniga jordarna har sitt ursprung i Centralmassivet. Frågar man odlarna får man snabbt reda på att jorden är helt identisk med den i vingårdarna i Saint-Joseph på flodens västra strand. Det är inte alls konstigt, berget Hermitage och det som är norra Crozes-Hermitage låg en gång i tiden på flodens västra sida, men floden tog sig en annan väg och grävde en dalgång mellan det som idag är Saint-Joseph och Hermitage.
Sydväst om det här området, lite mer inåt från floden Rhône kring byn Larnage, är inslaget av granit mindre till förmån för sand- och lerjordar. Det brukar ge vinerna en lite fylligare och rikare kropp, men också ett något mindre distinkt uttryck av mineralsälta och struktur.
Än mer tydligt ändrar jordarna karaktär när man tar sig förbi Hermitage söderut. I det något kuperade landskapet kring byn Mercurol, som ligger nästan direkt öster om Hermitageberget, är det istället kalksten med ett stenigt inslag som dominerar jordarna. Att det är från det här området som några av de finaste vita vinerna kommer förklarar odlarna med just inslaget av kalksten, som bidrar med en mycket fin struktur och mineralisk fräschör i vinerna. De berättar också att de vita vinerna härifrån faktiskt kostade lika mycket som de vita vinerna från Hermitage innan man etablerade appellationerna på 1930-talet.
Kvaliteten noteras tydligt i många vita viner som Livets Goda provar på rundturen i distriktet, bland dem sticker det vina vinet från Domaine de Entrefaux ut som särskilt imponerande. Det har en fin mineralitet, nyanserad blommighet och god frukt, till och med ett visst djup utan att nå den fyllighet och den som vinerna från Hermitage har. Om vinerna härifrån en gång hyllades stort och betalades därefter, ter sig prislapparna idag ytterst blygsamma. Det vingårdsbetecknade vinet från Domaine de Entrefaux kostar i runda slängar 16 euros, rena fyndet!
I det här området, som man i mer vardagliga ord beskriver som platån, ligger vingårdarna både på sluttningar och små platåer och därför uppvisar det här området större variation i vingårdslägen än de andra i områdena i södra Crozes-Hermitage. De vingårdar som har en något mer nordlig exponering är så gott som alltid planterade med gröna druvsorter, de skördas i regel minst en vecka senare och ger mer elegant strukturerade och mineraliska viner än de som har en lite varmare sydlig exponering. I andra vingårdslotter är det istället syrah som har planterats och vinerna har den sedvanligt mörka bärfrukten, fina stenkrossnyansen och den delikata kryddan som kombinerar en vegetal örtighet med lakrits och violpastill.
Rakt söder om Hermitage och staden Tain l'Hermitage breder ett mycket flackare landskap ut sig och det är i den här delen av appellationen som den största expansionen har skett de senaste decennierna. Trots att vinet långsamt har vunnit mark finns här fortfarande stora fält med aprikoser, majs och spannmål och området ser inte alls lika mycket ut som ett klassiskt vindistrikt som i de norra delarna av appellationen. Vingårdarna breder ut sig i vida fält, få av dem är 20 år gamla eller mer och så gott som allt är planterat i långa rader med på i spaljé uppbundna rankor. En del vingårdar både beskärs och skördas maskinellt i de flackare delarna, men en våg av kvalitetstänkande under 2000-talet har lett till att maskinskörden har minskat.
Trots läget och de flacka vinmarkerna är det härifrån några av de mest omtalade (och bästa) vinerna från appellationen kommer, de från Alain Graillot och den 45 hektar stora Domaine de Thalabert, den senare ägd av Paul Jaboulet Ainé. Det kan delvis förklaras av jorden, som till ytan verkar snarlik den jord som finns i stora delar av Châteauneuf-du-Pape. Skillnaden är dock att ytan av cailloux roulés, de knytnävsstora stenarna som under historien har polerats runda i floden som en gång i tiden drog fram här, gömmer en mycket djup väldränerad alv av sand och vittrad sandsten med inslag av grus. Vinerna från det här området kan mycket väl få en god struktur, men de flesta av dem är något lenare än de som kommer från norra delen av appellationen eller de platåer och sluttningar som reser sig i norr ovanför flacklandet.
I böcker och tidskrifter från 1980- och 1990-talet beskrevs ofta vinerna från Crozes-Hermitage som “”mediokra till som bäst goda, men aldrig stora””, vilket idag kan ses som en något hård och snäv dom över Crozes-Hermitage.
Med ett fåtal undantag stämde i och för sig den gammaldags bilden av Crozes-Hermitage fram till början av 1980-talet då en stor del av vinerna saknade djup och personlighet. När distriktet fick sin appellationsstatus 1937 var det bara området kring den lilla staden Crozes-Hermitage som var inkluderat och då var vinerna troligen av mycket mer distinkt karaktär och kvalitet. Det var dock vid den större revideringen 1952, då man uppgraderade flera områden från Côtes du Rhône till högre status och egna appellationer, som appellationen Crozes-Hermitage växte till sin nuvarande storlek, vilket medförde att produktionen växte kraftigt och kvaliteten också började urholkas. Det blev särskilt påtagligt eftersom appellationens namn antyder ett visst släktskap med Hermitage. Åtminstone gjordes och görs fortfarande ofta jämförelser och det är någonstans där i jämförelsen som Crozes-Hermitage förlorar status, vilket är både felaktigt och tråkigt.
En mer modern beskrivning torde vara att vinerna ofta levererar riktigt bra kvalitet till priser som är mycket mer konkurrenskraftiga än de i norra Rhônedalens övriga appellationer. Det är en bild om tydligt utkristalliserade sig när Livets Goda gjorde en djupdykning i Crozes-Hermitage under ett par dagar i juli och provade över 150 vita och röda viner. Kvaliteten visade sig då med tydlighet vara överraskande hög, och jämn!”