Hem Vinvärlden Timo Mayer – tysken som blev australiensare

Timo Mayer – tysken som blev australiensare

av Livets Goda

Bättre då att leta fram Parental Advisory: explicit content-skylten och i förväg varna känsliga läsare alternativt ta till sig Timo’s mustiga språkbruk och mer se det som en modern variant av Haddock’s ”anfäkta och anamma” eller ”bomber och granater”. För det är något visst med Timo, tysken som låter mer aussie än de lokala, och som är en oerhört jordnära, ärlig och förmodligen omedvetet, underbart underhållande vinmakare. 

Timo Mayer är tysk och bördig från Württemberg-regionen där hans föräldrar och tidigare generationer odlat vinrankor i hundratals år. Men traditioner är till för att brytas och Timo hade inte minsta lust att bli bonde. Istället drog han ut på galej i världen och jobbade sig fram inom olika branscher, njöt av dykning och hade ett tämligen bekymmersfritt liv. Det var då, under första halvan av 1990-talet som han och hustrun Rhonda fick sitt första barn och livet blev helt plötsligt på riktigt. Hustrun som han träffat i USA, var från Australien och Melbourne, så de bestämde sig för att flytta dit där – närmre hennes familj.

Timo som även om han inte var sugen på att bli vinbonde i Württemberg tidigare, hade ändå inte släppt vinet utan det hade alltid varit en naturlig del av honom. Så väl i Melbourne begav han sig ut i de närliggande vinregionerna och föll pladask för Yarra Valley nordöst om storstaden. Men trots familjens fyrahundraåriga CV som vinmakare så kunde han inte tillräckligt utan satte sig helt enkelt ner, i skolbänken, och skaffade sig en examen i önologi vid universitetet i Wagga Wagga. Japp, Timo blev vinbonde.

Yarra Valley

Med en utbildning i bagaget så började han jobba i Yarra Valley och gick i lära hos Steve Webber vid De Bortoli. Mycket av den kunskap och vinmakningsteknik som Timo idag drar nytta av lärde han sig just hos Steve. Och att en man som Timo förr eller skulle stå på egna ben, ja det inser man ungefär 30 sekunder efter man träffat honom. Samtidigt som han hade startat upp som chefsvinmakare vid Gembrook Hill så hade han 1998 köpt egen mark på en plats där tidigare endast fåren hängt.

Marken som Timo köpte var uppe på kullen, i en rejält sluttande del och det dröjde inte länge innan han visade att han varit down under ett tag och med Strine-humor döpte kullen till Bloody Hill. Ni vet, den omisskännliga aussie-engelskan. Att ta sig upp och ner var mödosamt, särskilt då skördetid, men han ville inte vara nere på slättlandet, det som han kallar Disneyland, där alla stora vinerier är och dit Melbourneborna åker på helgutflykter. Dessutom hade han såklart inte råd, kullen var billigare och ingen på den tiden ville liksom ha sluttande vingårdar. Det var då det.

Från Steve vid De Bortoli hade Timo lärt sig tekniker som lockade fram växtläget och detta applicerade han på sitt eget där första årgången var 2004. Minimal intervention i vingården och likaså i källaren. Troféjägarna som dominerade i Yarra Valley hade han inte mycket till övers för, extraherade viner och generöst med ek passade överhuvudtaget inte regionens klimat. Det passade inte Australien alls utan Parkereran stoppade upp mycket av landets sanna potential, något som idag exploderat i flera vinerier som söker växtlägets uttryck. Timo gjorde det motsatta mot rådande stil när han startade sitt vineri och hans viner var transparenta, eleganta och friska skapelser med blott ek som komplement. ”No more oakf-cked wines” som han själv uttryckte det. Naturlig jäst var självskrivet och han startade även att jäsa med stjälkar och hela klasar, något som fick många vinmakare i Australien att le lite överseende med honom. Tills de provade vinerna.

Idag vill vinproducenterna upp på kullen. Det är mer välägnat vinodling helt enkelt, om nu inte koncentrerade baktunga viner är idealet. Men det nya intresset för områden som Bloody Hill har också resulterat i viss oro. Nere på slättlandet har phylloxera, vinlusen, fått fäste och helgströmmarna av besökare som tar sig till Yarra, besöker de stora vinerierna och beger sig sedan till Bloody Hill och riskerar sprida ohyran. Timo Mayer har redan börjat förbereda sig för detta genom att plantera nya rankor med en annan rotstock mellan raderna. Även om lusen som livnär sig på rötterna inte nått Bloody Hill än så vet han att det är en tidsfråga och då ska han stå redo, med resistenta rotsystem.

Viner

Timo Mayers produktion är ännu relativt liten men stor nog för att den svenska importören Johan Lidby Vinhandel ska lyckas få allokering till Sverige. Just nu kan vinerna privatimporteras men du finner även flera av Mayers viner på restaurang. En rekommendation är att använda tjänsten Star Wine List för att se vilka restauranger i Sverige som listar vinerna. Vid Timos besök i Sverige tidigare i höstas så provades följande viner:

91 LGP 2016 Bloody Hill pinot noir Ett till utseendet blekt, transparent och rubinfärgat pinotvin. Doften är ungdomlig och sådär skönt bångstyrig som bara ynglingar kan vara. Den rödbäriga frukten påminner om mosade färska jordgubbar men det finns även ett stänk av klarbär, rabarber, och apelsinskal. I bakgrunden en liten popcorntouch från faten. Smaken har gott om pinosity och det är syran som skänker ryggraden med blott en liten tanninstruktur. Jordgubbar, kolarem, rabarber och mynta i den ganska intensiva smaken som dock ännu är väl ung. Men för ett instegsvin så är det här riktigt lovande och skulle inte göra bort sig i en europeisk uppställning. 

94 LGP 2016 Close Planted pinot noir Vänta nu, vad hände precis där? Alltså, vilket vin, denna tätt planterade pinot där det blott är 75 cm mellan rankorna. Allt för att öka konkurrensen. Runt hälften av druvorna jäser här med stjälkar. Återigen en blek genomskinlig färg. Timo varken klarar eller filtrerar förresten. Doften är tät med nyanser av blomsteräng, stenkross, jordgubbar och körsbär samt försikigt kryddiga fat i bakgrunden. I gommen är det också klass rakt igenom. Syra, frukt och intensitet är så harmoniskt och det finns ett imponerande djup i smaken. Aningen fler tanniner även om vi fortfarande pratar pinot men trots att det här är ett par växlar upp mot instegsvinet så är det likväl mer njutbart redan idag, trots sin ungdom. Den som ändå hade fått följa detta vin.

93 LGP 2016 Dr. Mayer pinot noir Alltså, killen överraskar verkligen. I Dr Mayer så använder sig Timo av så kallad ’whole cluster fermentation’ – han jäser med hela druvklasar. Och stilen skiljer sig markant från Close Planted. Här är det lite mörkare nyanser och mer svarta körsbär, en touch malört, kompost, blyertspenna och så den där kolsyrekänslan. En mer läskande, nästan saftig struktur i gommen där jordgubbarna kommer in i bilden tillsammans med rabarber, örter, blomstjälkar, liten bitterhet och något som bäst kan beskrivas som en högkvalitativ Beaujolais-känsla. Mer funk men inte på bekostnad av kvalitet. 

93 LGP 2016 Yarra Valley syrah Har du följt trenderna från norra Rhônedalen och deras klingande rena syrahuttryck som exempelvis  producenten Dard et Ribo? Här hittar Timo ett liknande uttryck blott med Yarra Valley-mallen och det är imponerande bra. Mer färg, röd med purpurkant. Doften är stor, nästan yppig men aldrig burdus eller syltig. Finns inte. Istället är det svarta oliver, järn/blod, blomstjälkar, hallon, körsbär och kolarem. I munnen en stjälkig rabarberliknande syra med den renaste bärfrukt, mogen smeksam strävhet och ett blommigt avslut. Mer fruktdriven än pinotvinerna men det finns ändå ett svalt drag.

90 LGP 2016 Yarra Valley nebbiolo Bara för att han kan, och vill, så har Timo också planterat nebbiolo vid Bloody Hill. Sticklingar som ursprungligen kommer från de Bortoli som var först ut i regionen med Piemontes stora druva. Ska man vara ärlig så är det den svaga länken i uppställningen men ingalunda ett dåligt vin. Förklaringen ligger nog snarare i att nebbiolo gärna stannar i norra Italien. Här en transparent rubinröd färg. Doften är stor och med inslag av rosor, nypon och solmogen rödbärig frukt som precis håller sig från syltburken. Smaken fyller gommen och visar upp gott om mogna tanniner, ett uns fruktsötma, torkade frukter, rosor och blomsterstjälkar. Sannolikt en av de bättre nebbiolo utanför Italien och kan Timo få den svalare så blir det här riktigt kul.

P.S. Om du tycker att Timo Mayers etiketter liknar en av Bourgognes främsta producenter så har du helt rätt. När Timo såg Rousseau’s etikett för första gången bestämde han sig för att något liknande villle han ha i framtiden, allt guld och glitter. Och Rousseau, jodå, han tycker det är coolt.

P.S.2. Om du inte provat på det där med privatimport än så är det inga svårigheter. Registrera ett konto på Systembolagets hemsida och följ därefter anvisningarna här

[ai:Content_link url=https://www.livetsgoda.se/teckna-prenumeration-pa-livets-goda-eller-varfor-inte-ge-bort-lite-god-lasning-i-julklapp]

image_pdfLadda ner artikeln som PDFimage_printSkriv ut artikeln

RELATERAD LÄSNING