Jag befinner mig på en ö just nu. Den är inte öde, det skulle vara en överdrift särskilt sommartid när Fårö lever upp och utökar invånarantalet med råge, men resten av året är de trogna bofasta inte många hundra. Nästan öde i alla fall och säkert till någon året runt-boendes stora glädje även om turism sannolikt är navet i den lilla öns överlevnad och framtid.
Fast jag behöver inget öde för att ta med Madeira till en ö. Det gör jag ändå för det är i min lilla värld det främsta vinet av dem alla. Minst en gång om året reser jag dit, besöker producenterna, provar nytt, provar gammalt och bara njuter av att återigen få vara på plats, på den lilla atlantön med sin betagande natur och vänliga människor. Idag är de blott åtta producenter, en tiondel jämfört med för ett sekel sedan då det förstärkta vinet seglade upp som det viktigaste för den svenska marknaden.
Faktum är att Madeira under mellankrigstiden lade allt krut på den skandinaviska marknaden där konsumenterna fanns och ett glas vin till maten i Sverige på den tiden var just en Madeira. Vin & Sprit etablerade till och med en buteljeringsanläggning i Funchal, så stora var vi då. Men tiderna ändras och diverse krig har aldrig varit till Madeiras fördel då det avskärmar ön från övriga världen i och med att ingen var sugen på att frakta något över ett stort hav där ubåtar eller annat otyg gjorde livet eländigt för en. Så det fortifierade vinets betydelse tynade och efter det sista världskriget så var det extra tufft.
De senaste åren har Madeira fått ett uppsving och det beror delvis på att de kvarvarande producenterna spelat sina kort rätt och insett att det är ett nischvin och behandlat det som ett sådant. Inte fokuserat alltför mycket på priskonkurrens med andra starkviner där Madeira inte har en chans. Det är ändå ett vin som blott har en total produktion på drygt fem miljoner liter per år på hela ön, att jämföra med portvin som vars produktion är 15-20 gånger så stor.
Madeira idag
Dagens Madeiraviner har aldrig varit bättre än de är just nu och det som kommer ut på flaska är seriöst och oftast av väldigt hög kvalitet. Förr i tiden var det mer ett lyckokast, då väldigt lite av produktionen kunde kontrolleras. Inga vägar fanns och om du var odlare på öns nordsida så fick du trampa druvorna, låta dem jäsa och lagras på plats för att sedan under våren, när vinet då hade genomgått en malolaktisk omvandling, frakta dem till Funchal. Transporten var en gångsträcka på ett par dagar, över berg och dal, och vinet förvarades i getskinn som var knutna samman i benen. De som vandrade kallades borracheiros, något som dialektalt betyder fyllehundar. Det sades nämligen att getskinnen läckte och när man kom fram så hade innehållet sjunkit betänkligt, men det var i själva verket en del av resan, att sjunga och förtära som höll modet uppe på den tunga färden.
Idag kontrolleras druvorna på ett helt annat sätt, producenterna har full koll på allt från mustvikt till druvornas allmänna hälsa till vilken sort det de facto är. Det var knappast fallet för hundra år sedan när de klassiska druvorna lidit hårt av dels mjöldagg och än mer av vinlusens framfart. Återplanteringen var minimal, istället kom hybrider in i bilden. Vitis labrusca-rankor från USA som sänkte Madeira rejält. Hade det inte varit för en viss vitis vinifera-druva, tinta negra, så hade öns vin sannolikt blivit en obetydlig kuriosa i stil med den utradering som skedde av fastlandets ansedda starkvinsdistrikt, Carcavelos utanför Lissabon.
Tinta negra
Tinta negra är en blå druvsort och står för 85% av öns druvodlingsareal. Av vinifera då. Det finns fortfarande mer än 500 hektar labrusca planterad då den har ett starkt fäste bland lokalbefolkningen men vin får det inte kallas enligt EU. Dels för att det då inte ger den kvalitet som vinifera men också för att man på 1980-talet, i samband med EG-inträdet för Portugal, menade att labruscavin i större mängd var giftigt och att halten malvin kunde göra en både knäpp och blind. Idag vet vi bättre och sannolikt var det hela mer ett sätt att säkra vissa EG-länders överproduktion av skitviner, särskilt Italiens överflöd av ytterst slätstruken trebbiano som sedermera blev till bränsle och starkare dryck i östland. Likväl, inget har gått förlorat i och med förbudet av vitis labrusca-rankan som vinproducerande då kvaliteten överlag är undermålig även om det finns de som försöker göra seriösa doningar.
Tinta negra räddade ön för att den var stryktålig och anpassningsbar. Den blå druvsorten kunde ta sken av en torr sercial, en halvtorr verdelho, en halvsöt bual eller en söt malvasia och det blev till sist den som styrde vinernas överlevnad. Stod det sercial på etiketten så var det högst sannolikt för hundra år sedan mer för att beskriva vinstilen för mängden sercial i vinet var säkerligen mindre än tinta negra. Juntan som tog makten i landet lite senare med Salazar i spetsen, styrde upp landets vinindustri och fick mer ordning på saker och ting, men det var ändå ett klassiskt starkvin som var rejält på dekis.
Hin onde
Och tinta negra skämdes man över, så pass att den inte fick nämnas vid namn på etiketten för det gällde att hålla uppe skenet kring de nobla druvorna, de som associerades med Madeira världen runt. Men som alla fattar så går det inte att låtsas som det regnar i närmre 150 års tid, tinta negra var till sist tvungen att få hänga med de erkända och 2015 blev det ett faktum när IVBAM, institutet som reglerar Madeiravinet , fick mandat av den lokala regeringen att lyfta fram druvan som en av de rekommenderade – och producenter kunde ha den på etikettens framsida.
Om du hanterar tinta negra med samma kvalitetskrav som en sercial, verdelho, bual eller malvasia så har den alla förutsättningar att producera strålande vin, något som inte minst Ricardo Diogo vid Vinhos Barbeito visat under många års tid. Redan på 1990-talet började han producera tinta negra från en enskild skörd och vingård dessutom. Gamla rankor i den södra delen av Estreito de Camara de Lobos där druvan trivs extra bra. Vinet har under årens lopp haft olika uttryck, ibland halvtorrt, ibland åt det sötare hållet till. Ibland har han buteljerat samma årgång från olika fat med några års mellanrum, för att visa på utvecklingen och skillnaden, men framförallt så har vinet varit ett bevis på druvans kvalitet när den ges omtanke i vingård och källare.
I Ricardo Diogos fall har fokus alltid varit hälsosamma druvor framför hög mustvikt. Men det betyder att han också måste övertyga odlarna som alltid fått betalt per kg och potentiell mustvikt, något som inte alltid varit ett optimalt förfarande då det inte per automatik främjar kvalitativa druvklasar. Madeira har nämligen ett naturligt högt skördeuttag och i och med att vinerna evaporerar i faten när de lagras så är det ingen vits att starta med ett tätt, koncentrerat vin.
I våras släppte Vinhos Barbeito drygt 3,000 halvlitersflaskor av 2004:an, en Single Harvest tinta negra från en enskild vingård. En flaska åkte med på semestern till Fårö och likaså gjorde en 2001 tinta negra från Leacock’s, en etikett som ägs av Blandy’s.
2004 Single Harvest Tinta Negra, Vinhos Barbeito, Madeira, Portugal
Här möts man av en transparent, lätt bärnstensfärgad nyans och de som inte druckit Madeira på länge reagerar säkerligen på den ljusa färgen. Karamellfärgningens tid är nämligen förbi sedan länge hos firman. Bouqueten är Barbeito så det förslår; fyllt med fräschhet i en dansant stil som aldrig blir baktung utan här är intrycken allt från apelsinskal, mandlar, stenkällare, tobak och aprikoser till muskot, örtighet och lätt blommiga toner. I gommen ett vin som svävar fram med toner av torkade aprikoser, örter, pomerans och tobak, precisionssyra som lyfter hela bygget och samtidigt maskerar sötman som är drygt 60 gram. Just den senare tänker du aldrig på för Madeira i Barbeitos tolkning handlar alltid om underbar fräschör och hög syra. Avslutet är klingande rent, apelsinigt och med imponerande täthet. Den som tvivla på druvan har inte provat detta eller något annat av Ricardo de senaste snart 20 åren.
Intrycket: 93 LGP
2001 Single Harvest Tinta negra, Rich, Leacock’s, Madeira, Portugal
Blandy’s stil är totalt motsatt Barbeito. Dels för att här är gamla amerikanska fat de dominanta framför franska men också för att huset har en tradition av att producera mer kraftfull Madeira, även om det inte får gå ut över friskheten. De olika etiketterna man än har, Leacock’s, Mile’s, Cossart Gordon och Blandy’s är inte längre individuella hus men man försöker bevara de gamla husstilarna. Just denna 2001:a hamnade i Leacock’s-facket och det är en härligt omfamnande rik stil.
Mörk bärnsten, två helt olika glas med andra ord. Bouqueten är pampig med gott om oxiderade toner i form av tobak, aprikoser, orientalisk kryddighet och lite knäckiga undertoner. Ändå fräscht så in i bängen och i en läcker mognadsfas. Smaken är tät, krämigt söt men med apelsinkryddig syra, curry, muskot och tobak som för tankarna till många år i canteiron, 15 närmre bestämt. Avslutet är värmande, kraftfullt men mitt i allt samman så styrs likväl vinet av finess – det blir nämligen aldrig baktungt.
Intrycket: 92 LGP
Tinta negra måste lyftas mer, av vinskribenter världen över för man kan inte fortsätta skriva vinlitteratur som bara kopierar gamla skrifter och inte tittar på vad framtiden och nuet har att erbjuda. Madeira är så mycket mer än de fyra sorter som cementerat sig i folks tankar, det är också tinta negra. Och om en druva står för 85% av produktionen så måste den ges utrymme, särskilt nu när öns producenter visat under några års tid att man menar allvar och kan erbjuda buteljeringar som sticker ut. Kanske rentutav Systembolaget skulle kunna kika på en framtida offerförfrågan som rör tinta negra och Madeira?
