Hem Vinvärlden Tre decennier, 14 årgångar, ett vin: Beringer Private Reserve

Tre decennier, 14 årgångar, ett vin: Beringer Private Reserve

av Livets Goda

Vi lämnar bulkproduktionen åt sidan och tittar istället till firmans prestigevin, Private Reserve Cabernet Sauvignon. Det var den legendariska vinmakaren Myron Nightingale som skapade vinet redan 1977. Tanken var att göra en supercuvée av de bästa faten av de cabernetviner man hade i sin lagringskällare. Napa Valley var på den tiden en oslipad diamant. Robert Mondavi har precis börjat få luft under sina nyutslagna vingar, ett tjugotal vinfirmor hade grundats i början av 1970-talet, och den första svallvågen av självförtroende efter The Paris Tasting 1976 hade precis nått den unga vindalen. Ändå var det ingen självklarhet att en exklusiv toppsatsning skulle vara ett vinnande koncept 1977. Det som fanns på temat var egentligen Georges de Latour Private Reserve från Beaulieu Vineyards, cuvéen Insignia från Joseph Phelps Vineyards och en handfull andra fina rena cabernetviner. Genom de 33 årgångar som Cabernet Sauvignon Private Reserve har gjorts, har vinet gått igenom en rad förändringar. När de två första årgångarna gjordes, 1977 och 1978 (någon 1979 gjordes aldrig), kom vinet uteslutande från Chabot Vineyard, och 1980 gjordes det uteslutande från State Lane Vineyards, som idag ägs av familjen Kapcsándy. Sedan dess har samtliga årgångar gjorts av en blandning mellan flera vingårdar. Från 1986 börjar man blanda in vin från bergsvingården Bancroft Ranch uppe i Howell Mountain, vilket började ge vinet en stramare struktur. Just Bancroft Ranch, senare också Tre Colline Vineyard (idag kallad Steinhauer Ranch) och Rancho del Oso (fram till 2008) på 550-600 meters höjd i Howell Mountain, har sedan dess haft en betydande del i den slutliga blandningen. Att Beringer Private Reserve är ett lagringsdugligt vin är redan väl dokumenterat, men hur väl det utvecklas testades vid en vertikalprovning jag arrangerade i mitten av februari, då ett dussin årgångar ställdes upp mot varandra, från 1982 till den i Sverige fortfarande aktuella 2004. Inget av vinerna hade dekanterats i förväg, istället serverades de direkt från flaskorna strax före provningen satte igång. Det innebar dock att vinerna totalt sett fick närmare tre timmars luftning i glasen, från det provningen började till dess vi var färdiga. En iakttagelse bland de provare som närvarade, var att samtliga årgångar växte stort och utvecklades positivt med luften. Det var faktiskt lite oväntat att även de äldre årgångarna stod pall för luften, men det bådar gott för den som söker lagringsdugliga viner. Jämnheten över årgångarna var också slående, men det bör såklart tilläggas att klenare eller svårare årgångar som 1989, 1993 och 1998 inte var med i uppställningen. Vi började med 1982 (90-91 LGP), som väntat tydligt utvecklad med ädelmogna nyanser av tobak, kakao, torkade plommon och libbsticka, och med en försiktig och förväntad sötsyrlig oxidationsnyans. Trots sina 27 år och det faktum att årgång var lite besvärlig med en sval sommar följd av lite nederbörd under skördeperioden, har vinet fortfarande kvar en god fruktkropp och en hygglig struktur av tanniner och syra. Initialt satte jag lägre betyg på vinet, men det växte faktiskt så pass mycket i glaset att ett högre poäng kändes på sin plats. Efter att de senaste åren ha provat en hel del viner från 1984 var vinet från Beringer inte lika imponerande som många andra av klassikerna i Napa Valley. Året var varmt och räknades tidigt som en av de bästa årgångarna tack vare den stora skörden och rika, täta frukten. Denna 1984 (89 LGP), bjöd inte alls på samma höga och intensiva doft som sitt två år äldre syskon, och hade dessutom lite tydligare mogen ton av tobak och torkade frukter. Däremot hade det en fin kropp, vital syra och rätt finstämt klassisk smak som räddar vinet, trots en lite trött järnig nyans precis i slutet. Trots högt ställda förväntningar klarade sig 1985 (95 LGP) alldeles utmärkt. Det här var den andra skörden för Ed Sbragia som vinmakare, han skulle sedan vara kvar som chefsvinmakare och övergripande wine master fram till 2007, då Laurie Hook tog över rollen (hon hade då redan arbetat 20 år som vinmakare på Beringer!). Ur alla aspekter blev 1985 en närmast perfekt årgång, och den gav viner med djup och struktur. I den stora provningen var det inget snack om att årgången var magnifik och vinet stort. Däremot var vi alla lite överraskade över hur vitalt vinet var, dessutom att de stod i full vigör och närmast oberört under flera timmar i glaset! Om de två äldre årgångarna bör drickas inom de närmaste två åren, har 1985 troligen tio år kvar på sin utvecklingskurva. Idag är vinet medelfylligt, med en silkig och fortfarande mättad frukt som till och med bär på vissa primäraromer, det har en fin syra och en lång och förunderlig eftersmak. Det har också alldeles förtjusande bordeauxliknande toner med komplexa nyanser av ceder, blyerts och cigarr. Den stora stilskillnaden mellan 1985 och 1990 (93 LGP) berodde inte lika mycket på att vinet är fem år yngre, som på att man dramatisk hade förändrat vingårdskompositionen under slutet av 1980-talet. Från att ha byggt vinet på cabernetdruvor från State Lane Vineyard på flackt land utanför Yountville, den varmare Home Ranch intill vineriet i St Helena (som bröderna Beringer hade planterat redan 1875) och den svagt sluttande Chabot Vineyard i östra St Helena, kom en ofta övervägande mängd druvor nu från magra bergsvingårdar. Årgång 1990 har exempelvis 48 procent druvor från Howell Mountain, och resten från de klassiska vingårdarna i St Helena. Fortfarande idag har vinet en ungdomligt stram och mineralmärkt struktur, och frukten har inte samma djupt mörka och mogna ton eftersom druvorna inte när samma höga mognad uppe i bergen som nere i dalen. Därmed finns en lite syrligare och örtigare vinbärsnyans, och även en lätt gräsig nyans i den fortfarande unga och massiva frukten. Förmodligen var den flaska av 1991 (90 LGP?) inte en perfekt referens – troligen hade den under åren lagrats lite för varmt, för vinet var påtagligt mer brådmoget än väntat. Som sådan är årgången utmärkt, och just den här flaskan hade förvisso goda kvaliteter, men det hade en betydligt mer långt gången frukt än man finner i både 1990 och 1992. Den fasta strukturen som är sprungen ur de 43 procent som kommer från Bancroft Ranch gör sig fortfarande gällande. Betydligt mer homogen, fint balanserad, ädelt mogen och komplex är 1992 (94 LGP), som är så klassiskt bordeauxrik att man måste koncentrera sig för att hitta ursprunget rätt. Såklart ligger nyckeln till korrekt gissning i den fortfarande rika frukten och vitala kroppen, som hålls på strikt plats med en fortfarande fast hållen tanninstruktur. En storslagen årgång som denna, vid en mognadsgrad som den vinet nu befinner sig i, är ett målande exempel på att Private Reserve är ett magnifikt vin. Dessutom att kaliforniska cabernetviner har exakt samma potential att utvecklas med lagring som de finaste vinerna i Bordeaux har. Med en liten skörd fick vinet från den riktigt fina årgången 1994 (93-94 LGP) en mörk färg och stor koncentration. Hela 70 procent av druvorna kom denna årgång från Bancroft Ranch och Tre Colline Vineyard i Howell Mountain, och därför har vinets utveckling gått långsamt. Det hade en närmast ungdomlig struktur, stor klassisk elegans och en liten nyans av valnöt, men också en generös fruktighet med en liten solvarm och nästan torkad nyans. Bara ett litet stick av mognadsoxidation sprang fram ur fruktdjupet. Det ligger minst tio, men snarare 15 års framtid för det här vinet. Provningsnoteringen för 1995 (92-93 LGP) är ungefär ett år gammal, men med tanke på hur jämnt och långsamt Beringer Private Reserve mognar, torde den vara högst aktuell. Här finns fortfarande rika frukttoner, söta svarta vinbär med en knäckig nyans, därtill en läcker nyans av mandel och svarta oliver. Ryggraden av tanniner är fortfarande ungdomlig – alltså spås vinet en framtid på minst tio år till. Provningens största överraskning blev 1996 (94 LGP), en årgång som i och för sig är god men ändå sedd som en något besvärlig mellanårgång på grund av regn under blomningen och en värmebölja i augusti. Vilken underbar doft vinet har, stor och öppen, yppigt primärfruktig och alldeles otroligt god. Med luft växer vinet, och då framträder en lätt gräsig nyans. Doften överträffar dock smaken – därför ett mer måttligt betyg – som förvisso är medelfyllig, fint strukturerad och pigg, men med ett något kortare och lite syrligare slut. Troligen kommer vinet ändå att växa till sig, hela 83 procent av druvorna kommer från bergen, vilket förklarar den strama kroppen och fina mineraltonen. Ett riktigt stort nummer är 1997 (94-95 LGP), ungdomligt tät och fruktmättat med en tydlig känsla av den solvärme som kännetecknade växtsäsongen. Trots den massiva tonen av svarta vinbär och blåbär, finns här för första gången i sviten av provade årgångar en fatkryddighet. Trots en något mindre andel bergsfrukt än i de flesta moderna årgångar, 54 procent för att vara exakt, har den här årgången ändå en så stadig struktur att vinet nästan upplevs lite knutet. En spontan känsla är att låta vinet få ett par års ytterligare mognad, och bör ha en trygg framtid på minst 15 år till. De noteringar jag har om den riktigt klassiskt stora årgången 1999, och den mer ojämna 2000, är inte särskilt detaljerat tagna, dessutom flera år gamla. I båda fallen noterades elegans och fin struktur, med ett större djup i 1999. Sedan början av 1990-talet har några procent Cabernet Franc från de vulkaniska jordarna i Bancroft Ranch ingått i druvblandningen, men rent doftmässigt gör sig det tillskottet mer tillkänna i de yngre årgångarna. I det ypperliga vinet från 2001 (96-97 LGP) har fem procent Cabernet Franc gömts väl – troligen eftersom årgången var varm och druvorna nådde full fenolisk mognad och därför gav mer fruktiga än gräsiga nyanser. En ny vingård uppe i bergen gav hela 17 procent av blandningen, Rancho del Oso. Den för Howell Mountain så typiska tonen av vulkanisk spänst och rökighet är tydlig, trots fruktens kraft, och vinet har också en ung och fast tanninstruktur. Av provningens alla viner, var det här ett av de som utvecklades långsamt i glaset – till och med dagen efter var den skvätt som var kvar i flaskan vid perfekt vigör! Det här är en av de verkligt stora årgångarna av Beringer Private Reserve. Den svalare årgången 2002 (94-95 LGP) är fortfarande ungdomligt dominerad av den rena och oerhört intensiva mörka bärfrukten. De rostade faten känns, men är ändå väl integrerade i fruktkroppen och känns egentligen mer i den långa eftersmaken, där en lätt syrlig fatbitter ton än så länga dröjer sig kvar när fruktsötman klingar av. Med tiden kommer det här vinet visa sig vara en av de långliggande klassikerna från detta anrika vinhus. Årgång 2004 (93-94 LGP) är helt oförlöst, och vann allra mest på den ordentliga luft det fick till dess det provades om dagen efter. Frukten är tät, generöst sötmogen (årgången var varm) snarare än elegant och komplex, och med både frukt och glycerol som förhöjer vinets kropp, upplevs de ändå markerade tanninerna faktiskt polerade och lättdruckna. Att prova så här unga viner, och försöka sia om deras framtidsutsikter, är inte självklart och lätt. Men med tanke på den jämnhet som Beringer Private Reserve visar över de tre decennierna, och den långsamma utveckling man ser i de riktigt goda årgångarna, är det ingen tvekan om att 2004 års vin kommer att bli en långliggare. En av många, bör tilläggas. Vinlistan 1982 Cabernet Sauvignon Private Reserve 90-91 LGP 1984 Cabernet Sauvignon Private Reserve 89 LGP 1985 Cabernet Sauvignon Private Reserve 95 LGP 1990 Cabernet Sauvignon Private Reserve 93 LGP 1991 Cabernet Sauvignon Private Reserve 90 LGP 1992 Cabernet Sauvignon Private Reserve 94 LGP 1994 Cabernet Sauvignon Private Reserve 93-94 LGP 1995 Cabernet Sauvignon Private Reserve 92-93 LGP 1996 Cabernet Sauvignon Private Reserve 94 LGP 1997 Cabernet Sauvignon Private Reserve 94-95 LGP 2001 Cabernet Sauvignon Private Reserve 96-97 LGP 2002 Cabernet Sauvignon Private Reserve 94-95 LGP 2004 Cabernet Sauvignon Private Reserve 93-94 LGP För mer information om blandningen av vingårdar i varje enskild årgång, gå in på www.beringer.com och klicka dig fram genom Collecting och Retroperspective Tasting. Så här görs Private Reserve I regel görs vinet uteslutande av Cabernet Sauvignon, men ibland låter vinmakarna ett par procent Cabernet Franc ingå i cuvéen för att göra vinet lite mer elegant. Det rör sig alltid om en cuvée av fat från olika vingårdslägen, och blandningen sker först efter att varje enskilt vingårdsvin har tillbringat 18-20 månader i ekfat. Totalt tillbringar vinet mellan 22-24 månader i faten. Innan vinet når ekfaten har druvorna först sorterats noggrant, därefter avstjälkats och krossats lätt innan några dagars kallurlakning vid låg temperatur har tagit vid. Jäsningen äger alltid rum i rostfria ståltankar med den naturliga jästen vid 28-30 grader. Totalt sträcker sig macerationen över 30 dagar, inberäknat tiden före och efter alkoholjäsningen. Pressningen är mild och man separerar därför inte pressvinet utan blandar samman det med det självavrunna vinet. Den malolaktiska jäsningen äger faktiskt rum i ståltankar, och först därefter dras vinet över i helt nya franska ekfat för lagring utan omdragning under de första 18-20 månaderna. Ett normalt år gör man under 10 000 till 11 000 lådor av denna toppcuvée.

RELATERAD LÄSNING