Av Lennart Persson
Det var en gangster i Houston som på allvar satte fart på deras karriär. Inte mycket tyder på att han var särskilt gudfruktig. Han gillade nog bara prasslet av dollarsedlar. Vilket möjligen The Dixie Hummingbirds också uppskattade.
Gangstern hette Don Robey, en svart miljonär med både judiskt och irländskt blod i ådrorna. Pengarna hade han tjänat på nattklubbsverksamhet, en taxifirma, en skivaffär och ett skivbolag som i huvudsak gav ut just gospelmusik. Dessutom kontrollerade han med järnhand bokningsverksamheten på alla de småklubbar, barer och restauranger i Texas som hade levande musik.
Han rörde sig aldrig ute utan beväpnade livvakter. Mest känd är han för att han var mannen bakom skivbolaget Duke, hem för storsäljande svarta bluesartister som Johnny Ace och Bobby ”Blue” Bland. Skivbolaget hade han dock ”kommit över” med tvivelaktiga medel…
Det hade startats av radiomannen David Mattis, som hade en chefsposition på R&B-stationen WDIA i Memphis, en av Söderns största radiostationer med ”svart” inriktning, och därför hade goda kontakter med Memphis svarta musiker. Han beslöt sig på våren 1952 för att konkurrera med Sam Phillips, som under några år bedrivit inspelningsverksamhet och vid ungefär samma tidpunkt hade startat bolaget Sun Records.
Mattis döpte sitt bolag till Duke, ”eftersom King redan var upptaget”, och gjorde sina första rhythm & bluesinspelningar med sångaren och pianisten Roscoe Gordon. På försommaren 1952 visade My Song med Johnny Ace alla tecken på att bli både en hit och ett problem för Mattis. I likhet med många andra ägare av små, oberoende skivbolag hamnade han direkt i den onda spiral där likviditetsproblem kunde knäcka ett framgångsrikt bolag innan det hunnit skörda frukterna av sin framgång.
Spiralen såg ut ungefär så här: För att nå ut till skivköparna var producenten tvungen att förse skivdistributörerna runt om i det stora landet med skivor, och ju mer efterfrågan steg desto mer pengar behövde han för att pressa upp skivor. Pengar som han inte hade. Och distributörerna betalade inte för sålda skivor förrän de sett att bolaget är så starkt att det kan fortsätta producera hitlåtar. Skakar man inte fram fler hits har man nämligen heller inte råd att stämma distributören, så varför betala ut pengar till ett bolag som ändå kommer att gå i konkurs? Detta samtidigt som skivproducenten var helt utlämnad till distributörerna, för utan deras tjänster kan inte de presumtiva skivköparna hitta skivorna i affärerna. Förhandlingsläget kunde varit bättre.
Det gällde helt enkelt för femtiotalets små skivbolag att skynda långsamt, att alltid ha så mycket kapital bakom sig att man kunde vänta ut skivdistributörerna, utan att svälta ihjäl under tiden. För nybörjaren Mattis, som saknade eget kapital, gällde det att snabbt hitta en kapitalstark samarbetspartner om han ville löpa linan ut med My Song och dessutom hålla liv i sitt bolag.
Aningslöst vände han sig till Don Robey. Robey vädrade pengar och gick gladeligen in i projektet, och med hans finansiella stöd gick My Song direkt i topp på R&B-listan. Den låg kvar där i nio veckor och blev en av det årets allra bästsäljande rhythm & bluesplattor. Och framgångarna fortsatte. Kombinationen av den lena, Nat King Cole-influerade rösten och Memphis råa rhythm & bluestradition var så vinnande att den under året som följde skickade också de fyra nästföljande Ace-singlarna i topp på listorna. Någonstans på vägen avpolletterades Mattis.
Efter de snabba och framgångarna med Ace tyckte han att det var dags att se lite utdelning på sina satsade pengar. När han satte sig på andra sidan Robeys skrivbord för att kräva sin rätt var denne dock måttligt intresserad av att ens diskutera saken – han la bara helt stilla upp en revolver på bordet. Mattis fattade vinken och några månader senare hade han sålt sin del i det skivbolag han själv startat. Till reapris.
Robeys framgångar med Johnny Ace – och andra Duke-artister som Junior Parker och Big Mama Thornton – sammanföll med det generella uppsvinget för den här typen av musik och han såg verkligen till att mjölka ur allt han kunde. Artisterna var oftast knutna till honom på ett flertal olika sätt – han var inte bara den som gav ut deras skivor, han var dessutom deras manager och genom sin Buffalo Booking Agency bokade han deras turnéer runt om i landet. Så missade han inte intäkter i något enda led…
The Dixie Hummingbirds kom inte till Robey som gröngölingar i branschen; gruppen hade startats av James Davis redan i slutet av tjugotalet, den hade spelat in skivor i nästan femton år, den hade turnerat över hela USA och den hade gjort stor succé på Café Society, New Yorks första integrerade nattklubb. (Där för övrigt Count Basies tenorsaxstjärna Lester Young spelade i kompbandet.) Ira Tucker var gruppens självklara mittpunkt; en showman av Guds (!) nåde. Redan i mitten av fyrtiotalet började han släppa taget om den traditionellt stela roll som gospelsångare fram till dess tvingats uppfylla. Tucker lossade fötterna från golvet, gick med stor dramatik ner på knä, kastade sig ut från scenen och rockade upp och ner i kyrkgångarna. Man kan säga att han, tillsammans med The Blind Boys-sångaren Archie Brownlee, stått modell för senare tiders alla soulsångare.
Med foten precis in i femtiotalet var The Hummingbirds mogna för nya utmaningar. Robey hade vid det laget ännu inte utökat sitt imperium med bolaget Duke, men han hade under några år sålt massor av gospelskivor med artister som The Bells Of Joy och The Five Blind Boys (Of Mississippi) på sin Peacock-etikett. Och han var något av en förnyare, eller åtminstone en trendkänslig entreprenör. Han hade lyhört snappat upp de strömningar som signalerade att gospelpubliken väntade på något nytt, något som bättre speglade tidens anda. Innan femtiotalet hade de flesta gospelinspelningar gjorts acapella, utan något ackompanjemang att tala om.
Robey var snabb med att införa en tydligare, mer markerad rytm på sina skivor. Han plockade in studiomusiker, som med gitarr, bas och så småningom även trummor gjorde musiken så mycket mer pådrivande och upphetsande. Och han sålde plötsligt massor av skivor. Precis innan The Hummingbirds skrev på för Robey hade han till exempel sålt en halv miljon exemplar av Let’s Talk About Jesus med The Bells Of Joy. Vilket säkerligen inte hade undgått de ambitiösa männen i The Hummingbirds, som var trötta på de stora bolagens rätt slentrianmässiga utgivning av gospelmusik. Och Robey gav dem rätt omgående en hit av stort format; drygt ett år efter att de skrivit på kontraktet blev deras Let’s Go Out To The Programs en av gospelmusikens mest populära inspelningar någonsin.
Låten är något av en novelty, men en oerhört medryckande provkarta på vilken sångkraft det fanns i gruppen. ”The programs” är ett annat ord för de gospelshower som ägde rum runt om i landet och låten var en sorts ”reklamjingel” för dessa tillställningar. Ira Tucker, som då under många år varit gruppens främste ledsångare, imiterar med stor skicklighet och inkänning Sam Cooke i The Soul Stirrers, Kylo Turner i The Pilgrim Travellers och Archie Brownlee i The Blind Boys. En tajt studiogrupp trycker på bakifrån.
Gruppen lyckades aldrig upprepa den kommersiella framgången, men dess fortsatta Peacock-utgåvor sålde i högst respektabla antal. Och de är rakt igenom lysande exempel på den klassiska, extroverta ”hard gospel” som framförallt många manliga grupperna så framgångsrikt förde fram under femtio- och sextiotalen.
Att gruppen lyckades göra så många inspelningar för Robey var också ett mått på stor ihärdighet. ”Robey var väldigt snabb att försöka göra sig av med en grupp så fort den inte sålde tillräckligt många skivor”, har Tucker berättat i efterhand. ”Kunde han tjäna in hundra dollar någonstans så gjorde han det. Även om han måste skrämma oss för att göra det.” Gruppens största ekonomiska klipp kom långt senare – när man 1973 bjuds in av Paul Simon för att medverka på dennes album There Goes Rhymin’ Simon. Inspelningen av Loves Me Like A Rock gavs även ut på singel och försåg Simon med hans största hit från albumet. Robey var inte sen att spela in låten med The Hummingbirds på egen hand och inspelningen blev en så stor hit att den till och med klättrade på poplistorna, vilket är ytterst ovanligt för en gospelinspelning.
Grammyn 1973 för Loves Me Like A Rock följdes upp med att inflytelserika magasinet Ebony 1988 utnämnde The Hummingbirds till ”the world’s greatest gospel group” och dess inval i The Gospel Music Hall Of Fame för tre år sedan.
Gruppen har fortsatt att turnera och att göra skivor ända in i våra dagar, alltid känslig för vad som var rätt. Elgitarristen Howard Carroll gavs en framträdande plats i gruppen redan på femtiotalet, 1966 medverkade gruppen på jazz och folkmusikfestivalen i Newport, sjuttiotalet präglades av samarbetet med Simon och på nittiotalsalbumet Music In The Air hade man Stevie Wonder, Mavis Staples, Vickie Winans, Deniece Williams och Isaac Hayes som gäster. Gamla gubbar, men med fingret på pulsen. Gruppens sociala engagemang har alltid varit stort. Den första låt man spelade in för Peacock var Wading Through Blood And Water, en blodisande protest mot kriget i Korea. Och när man på sextiotalet på nytt började sjunga femtiotalslåten Our Prayer For Peace, som för övrigt låter som en blåkopia för John Lennons Imagine, lade man till nyskrivna verser om både John Kennedy och Martin Luther King. Fingret på pulsen.
Och med ett ökande intresse för gospelmusik hos rockpubliken har man nu gjort ett strålande album producerat av Bob Dylans gitarrist Larry Campbell I kompet återfinns bland andra Dr John och de två femtedelar av The Band som fortfarande lever OCH talar med varandra. Campbell har med säker hand styrt gruppen mot rätt material – från Dorothy Love Coatesklassikern I’ve Been Born Again, nu med skönt Woodstock-gung, till Dylans City Of Gold och Buddy och Julie Millers specialskrivna Too Many Troubles. Det är dessutom ett avskalat, jordigt och behagligt sound han har skapat, med mycket luft mellan de fortfarande kraftfulla rösterna.
Ira Tucker, i dag över åttio år gammal, står fortfarande i centrum; med självklar och djupt själfull auktoritet. THE Dixie Hummingbirds har så här långt avverkat sjuttiofem år som aktiv grupp; de har sett alla upptänkliga musikstilar passera, de har sjungit sig genom den stora depressionen, tretton olika presidenter och så där fyra olika amerikanska storkrig. Och de verkar ändå inte ett skvatt trötta.
Albumet Diamond Jubilation (Treasure Records/Border) rekommenderas varmt. Väldigt varmt. Gruppens tidigaste inspelningar för Decca Records har jag inte lyckats hitta på cd. Deras inspelningar från sista halvan av fyrtiotalet – för bolagen Apollo, Gotham och Hob – finns på den japanska cd:n Journey to The Sky (P-Vine/import). Gruppens Peacock-inspelningar är värda åtminstone en dubbel-cd, men i väntan på det duger Thank You For One More Day (MCA/import) väldigt bra som en snabbintroduktion. På samlingsalbumet Gospel At Newport (Vanguard/Amigo) finns två låtar från gruppens explosiva framträdande på 1966 års upplaga av festivalen. Bästa introduktionen till gruppens musik får du på samlingen Jesus Has Traveled This Road Before som just i dagarna ges ut av de svenska entusiasterna på Gospel Friend/Gospel Treasures. Den innehåller tjugofem välvalda spår, bland annat den ovan nämnda Wading Through Blood And Water, från gruppens produktion under åren 1939–1952.
Det är gospel av förnämsta snitt, rakt igenom. Genom gruppens hela produktion strömmar framför allt en djup humanism; en känsla och ett budskap som gruppens grundare James Davis så tydligt slog fast på sextiotalsinspelningen The Inner Man:
It’s the inner man
what’s in a man
that counts
It’s not his height
not his size
not the color of his eyes
It’s the inner man
what’s in a man
that counts