”Innan Giuseppe emigrerade från Italien var han kemist, men i USA tvingades han arbetade i gruvor för att försörja sig innan han 1860 kom till den lilla orten Graton i Russian River Valley, där han köpte mark och lät plantera äppelträd och vinrankor. Vinodlingen hade ännu inte blivit särskilt utbredd, men de druvor han inte använde för att göra vin för eget bruk, framför allt zinfandel, sålde han till andra vinfirmor i Sonoma County. När Giuseppe gick bort 1915 tog familjen vid och överlevde förbudstiden genom att sälja druvor och frukt. Det lilla vin man gjorde under den här tiden, gick till eget bruk och såldes till de närmaste vännerna. På 1950-talet köpte familjen en egendom utefter River Road mitt i Russian River Valley, som fram till dess hade fungerat som upplag för humle. Här hade det också funnits vinproduktion fram till 1949, men det skulle dröja ända till 1987 innan det åter jästes druvor på gården, och det var då som vinproducenten Martinelli Winery såg dagens ljus. ANLEDNINGEN TILL ATT MAN BÖRJADE göra vin kommersiellt, var att vinmakaren Daniel Moore frågade om han fick göra sitt eget vin (kallat Z Moore) i det gamla vineriet, mot att han också lät göra lite vin åt Steve Martinelli. Daniel blev kvar här till 1992, då Helen Turley anlitades som konsulterande vinmakare, ett lyckat drag som gjorde Martinelli Winery till en av de mest omtalade producenterna i Kalifornien. Helen Turley, som redan 1990 hade grundat sin egen firma Marcassin Vineyard, fick i utbyte mot sin roll som konsult åt familjen Martinelli, också tillgång till druvor från deras finaste vingårdar Zio Tony, Three Sisters och Bondi Home Ranch, senare också Blue Slide Ridge som planterades 1995. Då vinerna från Marcassin var (och fortfarande är) sällsynta och ytterst åtråvärda, vändes intresset nästan lika mycket mot vinerna från Martinelli Winery under hela 1990-talet och fram till 2010, då Helen lämnade sitt uppdrag. ””Det var Helen Turley som till största del gjorde vinerna under de år hon var här””, berättar Regina. Numera är det Bryan Kwamme som är ytterst ansvarig vinmakare. Han kom hit redan 1996 som assisterande vinmakare, och har sedan 2010 Erin Green som konsulterande vinmakare. Erin är också väl inarbetad hos familjen Martinelli, då under under fem års tid arbeta här redan i mitten av 1990-talet, då som assistent till just Helen Turley. FAMILJEN MARTINELLI VAR TIDIGA MED ATT ODLA PINOT NOIR. Redan 1970 lät de plantera de första vingårdarna med pinot noir, och idag hyllas de just för sina pinotviner. ””Men att odla pinot noir idag är helt annorlunda mot förr, med hur vi idag preparerar marken, vilken densitet vi föredrar, vilka rotstockar och kloner vi använder och såklart hur vi sköter om vingårdarna””, förklarar Lee Martinelli. ””Idag låter vi plantera upp mot 5 000 stockar per hektar, vilket är nästan dubbelt så mycket som förr, och kostnaden för att nyplantera en hektar vingård idag ligger kring 16 500 dollar, vilket är hela åtta gånger så mycket som 1970″”, säger han. Trots att man idag planterar tätare, är Lee Martinelli inte helt övertygad om att den högre densiteten ger bättre viner. ””Däremot verkar de producenter vi säljer druvor till föredra tätt planterade vingårdar, och därför planterar vi vingårdarna på det viset””, summerar han. Martinelli Winery använder enbart cirka tio procent av sina egna druvor. Resten säljs till ett tjugotal vinfirmor, bland dem Kendall-Jackson och St Francis (de köper större volymer för att blanda i sina cuvéer), men också mer specifika lotter för framför allt vingårdsbetecknade viner till Marcassin, Kosta Browne (till deras generiska cuvéer av pinot noir), Patz & Hall, Merry Edwards (hon köper dock bara sauvignon blanc), David Ramey (chardonnay), Tom Dehlinger, Benovia och George (som köper pinot noir från Ceremonial Vineyard mitt emot vineriet). IDAG ÄGER FAMILJEN MARTINELLI 162 hektar vingård, allt detta i Russian River Valley och centrala Sonoma Coast. En av deras mest kända vingårdar är den 4.10 hektar stora Jackass Vineyard utefter Martinelli Road i den norra delen av Green Valley, där man har omkring 80 år gamla stockar av zinfandel. Den brantaste delen av denna vingård kallas Jackass Hill, den reser sig skrämmande brant (60 grader) uppför sluttningen och ger ett av de tätaste zinfandelvinerna i Kalifornien. Totalt sett har man 30.20 hektar planterat med pinot noir, som jämte zinfandel är den druvsort familjen Martinelli har gjort sig mest känd med. Vinerna är generellt sett bra, men de är sällan imponerande alldeles oavsett vilken druvsort det rör sig om. Särskilt bra är dock vinerna av zinfandel, eftersom stilen här hos Martinelli är tät och generöst fruktigt med hög alkoholhalt, och upp mot 15 procent i ett pinotvin är sällan om ens någonsin att anse som druvtypiskt eller balanserat. Däremot har jag vid flera tillfällen blivit positivt överraskad av pinotvinerna härifrån när de har fått mellan fyra och åtta års flaskmognad. Av firmans normala årsproduktion på cirka 12 000 lådor om året, står vinerna av pinot noir för cirka 7 500 lådor. De sju vingårdsbetecknade vinerna utgör en mindre del av detta, av dem görs det mellan 100 och som allra mest 800 lådor vardera av. Istället är det cuvéerna Russian River Pinot Noir (ca $40), Pinot Noir Bella Vigna (ca $44) som är ett slags andravin från de vingårdsbetecknade vinerna som bara görs vissa årgångar och Pinot Noir Three Colts (ca $50) från vingårdslotter som är för små för att buteljeras separat som man lättare får tag på. Visst bjuder de allra på en god och intensiv rödfruktighet och en len textur med god men inte frisk syra, men de saknar lite av den sirlighet och fräschör som pinot noir bör ha. Dessutom är man här på Martinelli Winery lite väl modig med ekfaten, i dessa fall används mellan 40 och 70 procent nya ekfat, vilket är aningen för mycket för den frukt de har. Och åtminstone om vinerna ska drickas unga, då eken fortfarande står ut med söta vaniljtoner och lätt träbittra tanniner i eftersmaken. ETT AV DE FINASTE PINOTVINERNA HÄRIFRÅN brukar vara Pinot Noir Moonshine Ranch (ca $60). Det kommer från en vingård i centrala Russian River Valley som man köpte 2000. När den planterades på 1980-talet, sattes stockarna glest, och Lee Martinelli har därför låtit plantera in en rad med pinot noir av olika kloner mellan de gamla raderna. Än så länge görs den här tappningen enbart av druvor från de äldre stockarna, men framöver kommer man troligen att göra två vinerna härifrån, där de yngre stockarna ger en vanlig tappning och de äldre ett vin av kvalitet reserve. Vinet är djupt fruktig, något varmare i stilen än de andra pinotvinerna från Martinelli, men i svalare årgångar kompletteras den mörka frukten med mer syrliga och aromatiska toner av rabarber och röda bär. Det har en fyllig och silkig textur, en god syra men något mjukare tanninstruktur, och en medellång och fint fruktig eftersmak. Pinot Noir Zio Tony Ranch (ca $65) kommer från en vingård planterad 1998 i hjärtlandet av Russian River Valley, och har en snarlik men aningen varmare och nästan sensuellt mjukare pinotkaraktär. Även det här vinet har mognat i cirka 50-60 procent nya franska ekfat under tio månader, och har som ungt en lätt kryddig fatkaraktär som poleras med några års flaskmognad. Sedan 1999 gör man Pinot Noir 7 Mules Vineyard (ca $65), också det från Russian River Valley, men från mycket stenigare jord. Även om frukten är generös med charmerade toner av söta vildhallon, har vinet en struktur som gör att det helst bör flasklagras i några år. Det gäller också Pinot Noir Bondi Home Ranch Water Through Vineyard (ca $66) från det svala distriktet Green Valley. Från att tidigare ha varit en av familjens äppelodlingar, lät man i början av 1990-talet plantera om egendomen till pinot noir av klonerna Dijon 115, Dijon 777 och Pommard. Det skulle visa sig vara ett lyckokast, idag är det här ett av firmans mest intressanta viner. Det är djupt och generöst, gränsande till yppigt fruktig med fin hallonsötma, men också med ett djup och en något komplext jordig ton med inslag av fin tobak, som ungt dock med en nyans av rostade fat. Men det är med mognad som vinets komplexitet verkligen kommer, och då är det ett av firmans mest bourgogneliknande viner. Är det finess man premierar, är det Pinot Noir Lolita Ranch (ca $65) från en sluttning intill Jackass Vineyard i Green Valley man ska söka efter. Det har en ljuvligt aromatisk rödfrukt i sval och aromatisk stil med inslag av rabarber, syrliga körsbär, hallon och röda blommor, det är det allra elegantaste vinet från Martinelli. Smaken är medelfyllig, lent fruktig och tydligt frisk med fina tanniner, men behöver också ett par års flaskmognad för att rundas av. Tvärtom är Pinot Noir Blue Slide Ridge (ca $90) firmans djupaste, mörkast fruktiga och även mest intensiva vin, men det är också ett vin som utvecklar stor elegans med mognad. Med en produktion på bara 100-120 lådor om året, är det dock inte särskilt troligt att man springer på en flaska av det. Vingården ligger långt ute i Sonoma Coast, nära Marcassin Vineyard och Hirsch Vineyard, planterades 1995 med pinot noir i stenig jord och täcker 2.45 hektar. Vinet är ett av de intensivast fruktiga av pinotvinerna från Martinelli Winery, men det är också ett elegant och stramt vin med hög naturlig syra och god längd. En reflektion efter att ha provat vinerna från Martinelli Winery över åren, och besökt dem ett antal gånger, är att man tvivelsutan har fantastiska vingårdar i utomordentligt fina lägen. Det jag själv skulle önska är att man skördade druvorna lite tidigare för att på så sätt dels bevara en lite större fräschör och syra och samtidigt fånga en lite ljusrödare och elegantare fruktighet. En vinst av en tidigare skörd skulle också bli att vinernas alkoholhalt skulle landa på lite lägre och mer passande nivåer. Svensk importör är Divine, www.divine.se Så här görs pinotvinerna på Martinelli Winery Druvklasarna avstjälkas helt, men druvorna krossas inte. Efter ett par dygns cold soak följer en långsam, sval jäsning i öppna jästankar med druvornas naturliga jäst och med regelbunden pigeage. Strax innan allt druvsocker har omvandlats till alkohol, dras vinet över till franska ekfat, cirka 40-80 procent nya beroende på vin och framför allt från tunnbindarna Radoux och François Frères, i vilka jäsningen slutförs. Därefter följer malolaktisk jäsning och lagring under totalt tio månader. Vinerna buteljeras alltid utan att filtreras.”
956