DET BÖRJAR ÄNTLIGEN BLI DAGS ATT UTVÄRDERA den omdiskuterade champagneårgången 2003 nu när nästan alla årgångens viner varit ute på marknaden ett tag så här vid åtta års ålder. I Champagne var de flesta överrens om att man inte skulle göra några årgångsviner alls av årgången som först ansågs som misslyckad och om man mot förmodan ändå provade att göra det så såg man vinet mest som kuriosa och experiment. Personligen anser jag att värmens år är synnerligen intressant att följa eftersom detta kuriosa vin kan komma att bli en normal årgång i framtiden om växthuseffekten blir så dramatisk som många förutspår. Med de två senaste vargavintrarna i färskt minne kanske vi inte lika unisont låter oss övertygas av de värsta skräckscenarion som målats upp, även om det är omöjligt att helt avfärda skiftningarna i klimat som en frukt av naturliga cykler utan mänsklig påverkan. Oavsett övertygelse och klimatideologi så är det högst troligt att extremt varma årgångar med skörd redan i augusti som 2003 kommer att infinna sig oftare än förr och att klassiskt slanka syrliga långsamt utvecklande gracila skönheter skördade i slutet av september blir mer och mer sällsynta. DE NORMALT SETT LÅNGSAMMA OCH traditionsbundna människorna i Champagne har den här gången varit överraskande snabbt uppe på tå och omedelbart tagit varningsklockornas klämtande på allvar. De är högst medvetna om att Champagnes unika storhet ligger i en kombination av perfekta geologiska terroirförhållanden och ett svalt gränsklimat där vinstockarna får kämpa hårt för sin överlevnad, där rötterna i sitt karga livsrum tvingas suga i sig varenda subtil mineral och skiftning från sin växtplats och låta det återspeglas i omisskännlig elegans i de ljuvligt sprudlande vinerna. För att undvika kaliforniska årgångar har man snabbt utvärderat hur man kan klara av en temperaturhöjning och rent tekniskt/praktiskt hålla vinet svalare och friskare. Med mer skyddande skuggplantering med skyddande lövverk och ändrade radavstånd tillsammans med andra soldämpande åtgärder påstår man att man kan klara av att få subtil elegans även i varma årgångar av samma kaliber som 2003 i fortsättningen, men gränsen går någonstans där. Hamnar man över de 43 grader (i det gassande solskenet betydligt högre än så) som var sommarens max och veckor över 38 grader så kan inte ens moderna nedkylande tekniker stå emot brist på syra och elegans. Nu är det visserligen så att de främsta växtplatserna i Champagne med sin rena belemnitkrita ger mineralpräglade viner även om de blir söta, oljiga och alkoholstinna. Det skulle säkert kunna gå att göra Montrachetlika stilla vita viner från Avize, Cramant, Oger och Le Mesnil eller röda Clos de la Rochekopior i Aÿ, Verzenay och Ambonnay i ett varmare klimat, men eftersom den uppmjukande kolsyran kräver ett överskott av sylvass äppelsyra så är de stora mousserande vinerna i farozonen även i dessa terroirmässigt perfekta kommuner. TILLBAKA TILL ÅRGÅNG 2003. Efter ett år med extrema väderförhållanden med temperaturer kring 11 minusgrader i april, hagelstormar och värmerekord reducerades skörden till ett minimum. En intressant detalj är att när det var som allra varmast och man var övertygad om att ett stort antal vinstockar skulle stryka med och att plantan helt skulle torka ut försvarade sig de starkaste av de hotade stockarna med att dra tillbaka saven ned under jorden och leva på ett slags energiminimum ungefär som lavinbegravda skidåkare med en puls på ett hjärtslag i minuten som ändå överlever tack vare sitt sparlågebeteende. När druvorna väl skördades och den första juicen, och sedermera vinerna, smakades av var man överens om att de var alldeles för mogna och flirtigt goda direkt. Champagnes stilla blandningsviner ska de facto vara grimasframkallande råa och syrliga för att ha potential. Ändå finns en ytterst intressant paradox att reflektera över. Varför anses samtliga tidigare supervarma årgångar tillhöra de största och mest långlivade i vinhistorien? Det näst varmaste året i Champagnes historia är 1959, en årgång som stod ut som den främsta i jurys ögon under Millennieprovningen 1999 med Billecarts 59:a som klar vinnare. 1947, 1976, 1989 och i viss mån 1990 är andra mer eller mindre närbesläktade varma årgångar med relativt låg syra, och det är ju syran alla pratar om när man ska lagra en champagne riktigt länge. Det är bara att smaka på skillnaden mellan en ung och rå Salon på så där en tio år mot att knäcka en himmelsk valnötsdoftande femtiotalare av den legendariska monocrun så ter det sig självklart att detta är lagringsbarhetens främsta förutsättning. NU ÄR DET TYVÄRR INTE RIKTIGT SÅ ENKELT. En hög syra kanske är den viktigaste kuggen i lagringsmaskineriet, men faktorer som alkoholhalt, extraktrikedom, sockermängd och kolsyremängd vill också ha ett ord med i spelet. Eftersom syran i varma årgångar ändå är mycket högre än hos de flesta mousserande viner från resten av världen kan den räcka till om värmen givit druvorna ett sockeröverskott som i slutändan ger höga alkoholnivåer som 59:ornas ibland upp emot 14 %. Gemensamt för alla dessa årgångar, 1990 undantaget, är att de ansågs goda och mogna från start men dömdes ut som trevliga viner för snabb konsumtion. Man lär sig uppenbarligen aldrig. När 76:orna kom och var kopior på 47 och 59 var jag med nästan från start och läste mina engelska gurus rapporter om ung prunkande jovialisk skönhet som skulle slockna som tomtebloss om några år. 76:orna var oförändrade fram till sin 25-årsdag då de plötsligt satte fart och lade in ytterligare en skönhetsväxel. Utöver den prunkande frukten, vaniljen, kokostonerna och den sköna smöriga exotismen kom ett animaliskt lite djupare smaklager som gjorde vinerna storslagna, vilket de för övrigt fortfarande är. Nu är 2003 ännu fattigare på syra och var extremt snällt godiskorpulenta från start, vilket ändå får mig att tvivla på att de ska ha ytterligare en växel att sätta in innan frukten torkar ut, men jag skulle inte bli förvånad om jag har fel. Om vi tittar på den utveckling som hittills har skett med 03:orna är den mycket långsam och endast av godo. Några trötta exempel med oxidationstoner dröjer det nog länge innan vi stöter på. INNAN JAG GÅR IN PÅ DE INDIVIDUELLA vinerna kvalitet kan jag konstatera att växtplatser med mycket särpräglad mineralitet känns som ett måste för storhet ett år som detta. Vidare har chardonnay mer fräschör och potential än pinot rent generellt samtidigt som jag konstaterar att en del tunga bourgognelika mulliga roséchampagner rosar marknaden och lyfter bressekycklingen med den tryfferade gräddsåsen på precis samma sätt som några stora roséer från 1976 alltid har gjort. Odlare i Côte de Blancs är de mest intressanta botaniseringsobjekten samtidigt som min vinnare får utgöra undantaget som bekräftar regeln att 2003:or inte ska blandas utan har sin största charm i druvrena exemplar som undgått malolaktisk jäsning och som skördades tidigt. Lågt skördeuttag är alltid viktigt och 2003 fick man hjälp av guds hjälpande hand (nej jag syftar inte på den lille argentinaren), då det dramatiska väderförhållandena krävde sina offer. Blandningar av de nästan utdöda druvsorterna är intressanta att följa. Är man intresserad av hur supermogen Petit Meslier, Fromenteau och Arbanne smakar kan man med glädje kolla upp viner från Moutard och Aubry. ÅRGÅNGSCHAMPAGNE FINNER MAN FRÅN HUSEN Taittinger, Chanoine Tsarine, Mercier, Moët & Chandon, både i meunierdominerad vit version och en mer pinotnoirdriven bourgognelik rosévariant, Omtalade Bollinger by Bollinger, 89 poäng är ett specialvin från det anrika husets främsta lägen i Aÿ, Verzenay och tre små jordlotter planterade med gamla stockar chardonnay i Cuis. För att markera att detta kanske inte är ett stort, men likväl intressant år valde man att kalla vinet By Bollinger istället för La Grande Année. Hur är det då? Ja det är verkligen svårt att förutspå vart det kommer att ta vägen. För mig framstår det ändå som en lite sötare och enklare, men samtidigt mycket hustypisk champagne som ligger någonstans mellan La Grande Année och en Vieilles Vignes i stil där aromerna med tanke på årgången är tämligen klassiska ändå och den koncentrerade mjuka fruktbomsstrukturen påminner om den senare. Louis Roederer, 93 poäng, på magnum i första hand, är mycket fräsch och frisk med reduktiva rostade magnumtoner. Känns faktiskt mer som en 2002:a trots att viss generositet finns. Lätt nötig och kryddig stil. Lång frisk eftersmak av klassiskt Roederer-snitt. Något rundare och mer kolamättad i vanlig butelj givetvis. Roederer Blanc de Blancs, 94 poäng är så exotisk och gracilt vacker årgången till trots. Massor av ananas och torkade müslikompisfrukter. Söt, mjuk och förförisk. Även i Roederer Rosé, 92 poäng har man lyckats bevisa att 2003 kan ge fina viner och eleganta viner genom selektiv skörd. För mig påminner rosén mycket om årgång 1989 med sin stora rika generösa koladraperade gräddiga frukt. Söta toner utan klumpighet rakt igenom hela upplevelsen. Fin uttrycksfull pinot från Cumières dominerar. ENDA PRESTIGEROSÉERNA JAG MINNS ÄR EN GANSKA överlastad variant av Taittinger Comtes de Champagne Rosé samt Gosset Célebris Rosé, 94 poäng med underbara dimensioner och superrik jordgubbsmättad frukt. Det enda som saknas i dag på detta imponerande vin är en rejäl svans! Eftersmaken är kanske aningen abrupt och tungt avrundad, något som jag är övertygad att lagring råder bot på. Comtes Rosé släpptes tyvärr på tok för tidigt. Fatigheten är rå och besk tillsammans med den rökiga brända överhettade stilen från årgången. Jag kan tänka mig att detta mycket fylliga vin ganska snabbt blir mycket mer njutbart och tror på viss potential, men det är klasskillnad i jämförelse med den ljuvliga 2002:an. 2003 Selosse, 94 poäng kommer säkert att bli en av de allra främsta 2003:orna. Mästerlige Anselme har förstås läst av årgången rätt och har inga som helst värmeproblem. Vinet är förvisso rikt, men bedårande uppfriskande och majestätiskt. Nykomlingen Selosse Le Mesnil, 95 poäng där 2 500 flaskor av Anselmes första rena Mesnil skapats, har mer mineral, syraprägling och finess än i de Avizebaserade vinerna samtidigt med Selosses tydliga aromatiska marrakeshosande särprägel. Ett stort vin som kommer att ta lång tid på sig innan det går i mål. Just i mineralpräglade och syrarika byn Le Mesnil hittar man många godbitar som Robert Moncuit, Charlemagne eller mycket lyckade Philippe Gonet, 92 poäng. Om man ska satsa på en viss typ av vin från 2003 antar jag att det ska vara blanc de blancs från Le Mesnil. Här blir vinerna aldrig klumpiga ens i årgångar som denna. Gonets exempel är en smörig, kolaknäckig, len och fet variant på ett sätt som får mig att minnas 76:orna som unga. 2003 Pierre Peters, 90 poäng blev jag väldigt förtjust i. En riktigt muskulös och koladrypande godbit. Här finns söt mandarin och karamell i överflöd. Fet smörkolestruktur och vällust i mängder. Kanske inte någon klassisk Peters, men en rik historia som påminner om 89:an. En odlare som lyser vackrare och vackrare för varje ny årgång är Selosses goda vän Vergnon som i sin Confidence, 90 poäng har lyckats få till en riktig fullträff. FRÅN MESNILS GRANNE I SÖDER VERTUS KOMMER en lysande och balanserad skapelse 2003 i form av Doyard-Mahé Blanc de Blancs på magnum 89 poäng. Främsta vinet från Cramant torde vara Larmandier-Berniers pålitliga Vieilles Vignes de Cramant, 92 poäng. Jag antog att årgångens överdrivna rikedom och brist på finess skulle vara mer påtaglig. Vinet är förvisso knappast en balettdansös, men tillräckligt balanserat för att andas elegans under den intensiva frukten och de lätt rökiga värmetonerna. Banan, ananas, brasved och mogna äpplen är vad som lättast återfinns så här i vinets ungdom. Spännande att följa framöver. Säg inte heller nej till lyxigt honungsdoftande och smörigt rika Lancelot-Goussard eller en klassiskt gräddig Bonnaire. I Chouilly kommer Legras upp i 89 poäng med sin rena och stiliga Cuvée Presidence. FÅ PINOTODLARE HAR VÅGAT SIG PÅ RENA 03:OR. De som sticker ut är Lamiable Meslaines, 90 poäng, en ren blanc de noirs från Tours-sur-Marne samt Ledrus rena pinot från gamla stockar i Ambonnay, Ledru Blanc de Noirs Vieillles Vignes också den 90 poäng. Meslaines är ett vin med solig varm rikedom och yppigt vällustig pinot, men också med grace och renhet som få andra. Jag gillar också att för årgången så ovanliga aromer som nytvättade lakan, melon och krita framträder så starkt. Ledru Vieilles Vignes är en riktig gigant med storslagen maffig söt frukt och mörkt djup som kommer att bli animaliskt och rökigt med lagring. En riktig Goliat med mjukhet i eftersmaken. 2003 De Méric Sois Bois Bouzy Rosé, 92 poäng är en av årgångens mer spännande skapelser. En ljus och massivt ekig jätte gjord med skalkontakt från gamla stockar i Bouzy. Endast gamla fat sägs det, men jag känner en del unga fattoner också tillsammans med en nästan korpulent frukt från det supervarma året. Påminner mycket om Bollingers rosé på alla sätt utom i färghänseende. Dekantera och njut till kalvkött eller fågel för att få ut maximalt av detta fantastiskt imponerande vin. UTANFÖR GRAND CRUBYARNA HITTAR VI ÄNNU FÄRRE EXEMPLAR. Inte så konstigt med tanke på att den rena eleganta mineraliteten i de främsta växtplatserna är nyckeln till framgång när frukten kokar. Främst har utan tvekan David Léclapart lyckats med sin utomjordiska Apôtre från främsta läget i Trèpail, 95 poäng. Vinet påminner om de främsta vita Bourgognerna och har trots sin oerhörda honungsdrypande rikedom en fräschör som är unik. David hävdar att farfars kärleksfulla hantering till häst lagt grunden till denna särpräglat unika terroir, jag tror mer på Davids unika fingertoppskänsla att dra ur det bästa ur de gamla stockarna. Nästan i klass med Léclapart är biodynamikern Maillarts två vingårdsviner från oympade stockar och smart användande av nya ekfat som krydda. Hans Les Chaillots Gillis når 89 poäng I denna feta årgång överträffade detta vin först det mörka syskonet från pinot när det släpptes på marknaden. Superhäftigt och explosivt med massor av exotisk frukt och dvärgbanan. De nya faten är tydliga, men inte dominerande över den rika frukten, men slås idag av Francs de Pied, 91 poäng som är ett monster till vin och påminner inte så lite om Billecarts Clos Saint Hilaire från 1995. Två udda, men mycket koncentrerade roséer är Jacquessons vingårdsrosé Terres Rouge i Dizy och Leclerc-Briants mörkröda och tanninpackade Rubis Rosé. Jag vet att bröderna Chiquet är galna i fina DRC-viner. Här har man från Pinot Meunier i Dizy lyckats skapa en sensuell bouquet som går åt det hållet även om klassen inte alls är lika hög. Dock ett mycket intressant och fascinerande intensivt pinotvin av hög koncentration. Andra viner från 2003 att hålla ögonen på är Telmont i Damery, Larmandier i Cramant, Mailly Intemporelle som är rundare om än något mindre komplex än i tidigare årgångar, strålande pålitliga René Geoffroy i Cumières eller Gobillard i Hautvillers. TILL SIST HAR JAG SPARAT ÅRGÅNGENS KANSKE FRÄMSTA CHAMPAGNE. Vi får se när det är dags att lansera denna godbit som jag endast provat i förväg med vinmakaren ”Richard number one” själv. Det kanske är förvånande för många att mitt första val detta år är Dom Pérignon, 96 poäng. Men ganska naturligt faktiskt om man betänker att de har den särklassigt största arealen att välja ifrån och kan styra över stilen bättre än någon annan. Lägg därtill det faktum att Dom Pérignons största problem numera är brist på koncentration till följd av överproduktion så förstår ni att det endast är en välsignelse när naturen koncentrerar frukten på det sätt som skett 2003. Tvärtemot vad som kommer att vara den allmänna uppfattningen är jag övertygad om att detta mäktiga och extraktrika vin kommer att må bäst av att drickas som riktigt gammalt. 30 år är antagligen en lämplig ålder trots den låga syran. Vinet påminner massor om 76:an och det ska bli en fröjd att se om fler viner kommer att åldras lika vackert som 76:orna, vilket i så fall kan betyda att klimatförändringarna inte bara är av ondo, något som jag utifrån ett smalt egoperspektiv för övrigt redan är fullständigt övertygad om när jag sitter här insnöad och värmesuktande i mitt hus i sibiriska Skandinavien. 2003 Topp 10 1. 2003 Dom Pérignon 96 poäng 2. 2003 Selosse Mesnil 95 poäng 3. 2003 Leclapart Apôtre 95 poäng 4. 2003 Selosse 94 poäng 5. 2003 Roederer Blanc de Blancs 94 poäng 6. 2003 Gosset Célebris Rosé 94 poäng 7. 2003 Roederer 93 poäng 8. 2003 De Méric Sois Cois Bouzy Rosé 92 poäng 9. 2003 Larmandier-Bernier Cramant 92 poäng 10. 2003 Philippe Gonet Blanc de Blancs 92 poäng
910