Hem Musik Ur arkivet – sommarläsning med Livets Goda.se: Fleetwood Mac – en musiksåpa

Ur arkivet – sommarläsning med Livets Goda.se: Fleetwood Mac – en musiksåpa

av Livets Goda

IBLAND HAR DE VARIT HOPPLÖST UTE. Andra gånger har de närmast setts som galjonsfigurer för en våg – för bara några sedan var det den återuppståndna yachtrocken och band som Midlake och Fleet Foxes gjorde sitt bästa för att imitera deras sound. Men Fleetwood Mac musik är mer tidlös än så. Dess mer insmickrande material kan smälta in i de flesta sammanhang, medan de mer experimentella låtarna än i dag bär en avig galenskap som sticker ut som en sårig tumme från den antiseptiska mainstreampopen. Flera band har fått hits med egna Fleetwood Mac-tolkningar, bland annat två så väsensskilda grupper som Santana (Black Magic Woman) och Judas Priest (The Green Manalishi). I praktiken talar man om flera olika band när man diskuterar Fleetwood Mac. Eftersom de genomgått åtskilliga medlemsbyten så har ett flertal inkarnationer existerat. Bara rytmsektionen, trummor och bas, är gemensam för samtliga. Två huvudsakliga eror kan urskiljas. Under den ena var bandet bluesbaserat, brittiskt och med gitarristen, sångaren och låtskrivaren Peter Green som nyckelmedlem. Under den andra hade bandet tre frontfigurer och låtskrivare – Christine McVie, Lindsey Buckingham och Stevie Nicks. Det var denna sättning som gav världen hitspäckande mångmiljonsäljare som Rumours (1977) – som förblir ett av de tio mest sålda albumen någonsin – och Tango In The Night (1987). Fleetwood Macs enda konstanter är dock de två britter som gett bandet dess namn. Trumslagaren Mick Fleetwood och basisten John McVie. Och de är viktigare för soundet än man kan tro. BÖRJADE MED BLUES Originalsättningen av Fleetwood Mac uppstod när Fleetwood, Green och McVie lämnade John Mayall’s Bluesbreakers – där Green hade ersatt ingen mindre än Eric Clapton – för att starta eget. – Han kom till mig och sa att han inte bara var bättre än alla andra som sökte jobbet, han sa att han var bättre än Clapton också, minns Mayall i den fina dokumentären Man Of The World. Green har inför andra erkänt att det bara var snack för att få jobbet, men vi är många som tycker att han hade rätt. Hans spel hade en annan värme än Claptons. Självaste B. B. King har till och med sagt att Green är den ende bluesgitarrist som gett honom gåshud. McVie var från början inte med – han var tveksam till om bandet skulle bli lönsamt. Men de döpte gruppen till Fleetwood Mac, en kombination av efternamnen hos trummisen och den tveksamme basisten McVie sällade sig till bandet bara några veckor efter bandets första spelning. Jeremy Spencer kom med på gitarr och sång. I dokumentären berättar Spencer att han frågade Green varför bandet var döpt efter rytmsektionen. Han sa: ”Du kommer att lämna bandet. Jag kommer att lämna bandet. Men vad kommer de att ha? Så jag ger dem ett namn, så de kan gå vidare”. – Jag tänkte inte på det då, säger McVie, men i efterhand var det nästan som om han visste allt som skulle hända i förväg. Kanske gjorde han det. Redan med sitt debutalbum Fleetwood Mac, som släpptes 1968 på bluesetiketten Blue Horizon, nådde bandet fjärdeplatsen på försäljningslistan i Storbritannien. Albumet rymde ren blues – både covers och originallåtar – men inga singelhits. Eftersom detta var en tid då singlar inte alltid inkluderades på album släpptes Black Magic Woman på singel mellan bandets två första album, utan att inkluderas på något av dem. Låten blev senare ett paradnummer för Santana. Under sitt turnerande i USA blev bandet förtjusta i bandets hemstad San Francisco. De mottogs med öppna armar av stadens musikaliska överstepräster Grateful Dead och trots sin initiala skepsis mot allt som inte var engelsk ale började en efter en i Fleetwood Mac testa LSD, ivrigt uppmuntrade av i synnerhet Deads ljuddesigner och LSD-förespråkare, Owsley: ”Lyssna på The Beatles, Jimi Hendrix och de andra. De tar LSD. Om ni också vill utveckla er musik borde ni också göra det”. Även nästa skiva, Mr Wonderful, rymde blues, men det var bland den finaste brittiska blues som någonsin gjorts. Redan här gästades bandet av en viss Christine Perfect (från bandet Chicken Schack) på sång och keyboards. Inför album nummer tre adderades 18-årige Danny Kirwan på gitarr. Men med Kirwan i bandet började nya musikaliska horisonter skönjas på allvar och de var inte alltid blå. Bandet fick en enorm hit med den smeksamt guppande instrumentallåten Albatross (som jag minns från lågstadiet, då den användes för avslappningsövningar under gymnastiklektionerna). En mästerligt producerad och framförd låt som förblir lika vilsam som en lagom händelsefattig fisketur i en gammal eka. Tidigt 1969 åkte bandet till amerikanska Chess Records legendariska inspelningsstudio för att spela in med några blueslegender. Därefter kontrakterades man tillfälligt till Immediate Records för den fantastiska, Green-komponerade Man Of The World, innan bandet gick över till det mer stabila Warner-stallen, där de förblivit sedan dess. Then Play On följde, bandets första platta som inte dominerades av bluesinfluenser. Tyvärr hade Peter Green vid det här laget blivit väldigt förtjust i den sinnesutvidgande innedrogen LSD. Peter Green hann skriva ytterligare ett antal klassiker, däribland The Green Manalishi (With The Two-Prong Crown), som Judas Priest senare gjorde en cover på. Greens mentala tillstånd blev alltmer instabilt. Droppen kom när han ville ge bort alla bandets pengar till välgörenhet, något som de övriga medlemmarna av naturliga skäl motsatte sig. Så rika var de inte. Inte ännu. I maj 1970 gjorde Green sitt sista gig med bandet. Deras en gång så genialiske ledarfigur var nu en spillra av sitt forna jag och det skulle gå många år innan han fungerade igen. I slutet av 70-talet återupptog han sin skivproduktion för att sedan åter försvinna. I dag gör han ut en strid ström av skivor, men har aldrig blivit lika nyskapande igen. – Under sina två år och åtta månader i Fleetwood Mac hann han göra fyra framgångsrika album fem stora hits och sälja mer skivor än The Beatles och Rolling Stones tillsammans En fantastisk man, sammanfattar Clifford Davis som var manager för Fleetwood Mac 1967-1973. – Det var som att han fått en unik gåva men aldrig riktigt fick klart för sig vad han skulle göra av den, konstaterar Mick Fleetwood. EN NY ERA INLEDS Att ersätta Green var ingen lätt uppgift. På sätt och vi undvek de jämförelser genom att hösten 1970 ta med en kvinnlig klaviaturspelare i bandet: Christine McVie. Den forna miss Perfect hade redan gästat bandet både live och på skiva och var sedan året innan gift med John McVie. Att hon redan var en stjärna i eget namn gjorde inte saken sämre. Sättningen verkade åter stabil. Men ack vad de bedrog sig. Green var inte den ende knäppisen i bandet. Under en amerikansk turné tidigt 1971 sa Spencer att han skulle gå ut för att handla något att läsa, något som han alltid gjorde när de kom till Los Angeles. Han kom aldrig tillbaka. Senare visade det sig att han gått med i sekten Guds barn. Mot alla odds fick bandet med Peter Green i bandet igen för att slutföra sina turnéåtaganden. Han vägrade dock sjunga, han bara stod i bakgrunden och kompade, utom på en spelning då han plötsligt fick ”feeling” och drog igång Black Magic Woman. Publiken var som galen och konserten varade i fyra timmar. Sedan var Green ute ur bandet igen. Bandets näste gitarrist och sångare, Bob Welch, bodde i Paris och anlitades helt på rekommendationer. Bandet hade varken haft audition eller hört honom spela när han välkomnades in som fullvärdig medlem, sångare och gitarrist! Lyckligtvis visade han sig vara en begåvad herre. Med Welch i bandet gav bandet ut en rad underskattade album. Future Games, Bare Trees och Penguin, där bandet även hade tagit in gitarristen Bob Weston och sångaren Dave Walker, efter att den alkoholiserade Kirwan fått sparken. Walker blev dock kortvarig i bandet. Den kvarvarande kvintetten gjorde det fina albumet Mystery To Me och borde här ha kunnat se fram emot en uppåtgående kurva igen. Men icke. Paret McVie hade problem och den konflikträdde John McVie tog som vanligt sin tillflykt till flaskan (trots att hans törst var en av orsakerna till deras äktenskaptrubbel). Mick Fleetwood kom i sin tur på Weston med att ha en affär med hans fru, Jenny Boyd (syster till Patti Boyd, känd för sina relationer med George Harrison och senare Eric Clapton). Fleetwood, som vid det här laget tagit sig an rollen som ledare för bandet, löste det hela på ett smidigt sätt: han gav Weston sparken. Nu hände något ännu mer märkligt. Bandets manager, Clifford Davis, påstod sig äga gruppnamnet och satte ihop ett nytt Fleetwood Mac. Han hävdade att två av medlemmarna hoppat av och att de resterande två skulle komma med i bandet när de vilat upp sig lite. Bandets turnéledare anade oråd och började gömma utrustning. Det visade sig att Fleetwood och McVie klantigt nog h-a-d-e skrivit på ett kontakt där de avsagt sig rätten till namnet – förmodligen i en kombination av naivitet och bristande nykterhet. Efter en lång och sinkande rättsprocess lyckades de dock få tillbaka namnet. Det blev en platta till, Heroes Are Hard To Find, innan en utarbetad Bob Welch aviserade att han hade för avsikt att lämna bandet. Mick Fleetwood försökte övertala Welch att stanna. Den långe trumslagaren, som numera antagit rollen som manager för bandet, anade en vändpunkt för bandet runt hörnet. Han anade nog inte hur rätt han hade. Welchs avhopp skulle visa sig vara ett utsökt exempel på dålig timing. Fleetwood hade nämligen i samma veva blivit förtjust i en platta med Buckingham-Nicks. Han försökte värva den manlige halvan av duon, Lindsey Buckingham, till bandet. Buckingham sa att han bara kunde gå med om hans flickvän, Stephanie ”Stevie” Nicks, också fick komma med. Och så fick det bli. RYKTEN OCH RUSMEDEL Det råder inga tvivel om att även denna sättning av Fleetwood Mac var magisk. Medlemmarnas talanger och personligheterna kompletterade varandra perfekt. Mick Fleetwood och John McVie förblev en av rockvärldens mest smakfulla rytmsektioner. Smeksam, men ändå drivande och med en lätthet i anslaget som invaggar lyssnaren i en säker trygghet som gör den mottaglig för alla sorters låtar. Stevie Nicks hade en mörk röst med ett märkligt men fascinerande vibrato. Stevie var den drömska trollgumman/shamanskan som trodde på alla sorters andar och tecken. Vissa såg hennes som mystiker. Flumskalle är ett annat ord. Hennes kvinnliga kollega Christine McVie var den raka motsatsen: en engelsk bluesbrutta som helst satt hemma och tittade på BBC-produktioner med en tekanna vid sin sida (något som hon numera gör på heltid). Hennes svala kompositioner och oaffekterade stämma var som balsam, något som kunde behövas efter Lindsey Buckinghams låtar. Han var bandets galna, experimentella geni – en blandning av Prince och Todd Rundgren. Men när de samarbetade blev det fantastiskt. Stevie Nicks väldigt basala, men magiska kompositioner (två eller tre ackord och en berättande text) hade en märklig magi som kompletterades av Buckinghams Lindseys musikaliska mångsidighet och kompetens som arrangör. Ett bra exempel var Nicks suggestiva Rhiannon, som blev en av flera hits från 1975 års album Fleetwood Mac. Symboliskt nog det andra albumet med bandet som fick sin titel efter bandnamnet, liksom för att markera en omstart. Andra hits från albumet var Christine McVies Say You Love Me och Over My Head. Albumet nådde oväntat förstaplatsen i USA och sålde i över fem miljoner exemplar. Lyckan hade vänt för bandet, som nu hade nått sin absoluta höjdpunkt. Det var åtminstone vad de trodde … Titeln på 1977 års Rumours kom inte till av en slump. Dess tillkomst är ordentligt dokumenterad, både i skandalbiografier och i ett av de mest fascinerande avsnitten av TV/DVD-serien Classic Albums. Innan 1976 var till ända hade nämligen samtliga medlemmar separerat. Och det hela skedde inte lika elegant och sansat som för ABBA (eller för Annie Lennox och David A. Stewart, som ju bildade The Eurythmics e-f-t-e-r att de separerat!). Med framgång kommer pengar. Med pengar kommer frestelser. Och egon som växer. Med droger, alkohol, egon, intriger och pyrande missnöje dras mindre sympatiska delar av folks personligheter fram i ljuset. John McVie, som alltid druckit för mycket, var vid det här laget gravt alkoholiserad och hans fru var lagom road. – Vi såg varandras bästa och – bokstavligt talat – värsta sidor, minns John McVie i dokumentären. Och till slut tyckte Christine, välsigne henne, att hon sett min sämsta sida en gång för mycket. Kokainet flödade. John McVie söp. Mick Fleetwood insåg att hans fru Jenny hade en affär med hans bäste vän och tröstade sig med att inleda en relation med Stevie Nicks. Ja, ni fattar. Totalt kaos. Att bandet jobbade i en studio i Sausolito utan fönster, där det inte fanns någonstans att fly, gjorde inte situation mer trivsam. Buckingham frestades i sin tur att inte hjälpa Nicks med hennes låtar för att ”hämnas”, men insåg snart att det skulle göra plattan sämre och hjälpte därför till med att göra låtar som Dreams magiska. Bandet hade nu tre hitmakare. Buckingham bidrog med Go Your Own Way och Christine McVie skrev Don’t Stop och You Make Loving Fun. – Den sistnämnda handlade om min nya kärlek, berättar Christine i Classic Albums. Men eftersom han var vår ljustekniker var han inte välkommen i studion. Var än John befann sig kunde han inte vara. Så vi kan inte ha sett mycket av varandra! Å andra sidan tillbringade Christine och John ett halvår i studion med att undvika varandra. Motvilligt var de tvungna att säga vilken tonart låten gick i, det var allt. Stevie och Lindsey bråkade å andra sidan nästan oavbrutet. Däremellan jobbade de på låtar. Kort sagt: de kommunicerade i alla fall. Med på skivan fanns också den suggestiva gruppkompositionen The Chain, som blivit något av ett ledmotiv för bandet. För Fleetwood Mac är bandet som alltid tycks återuppstå när man som minst väntar det. Rumours har till dags dato sålt runt 45 miljoner exemplar. – Jag tror att en del av skivans attraktion går bortom musiken, konstaterar Buckingham. Man kan höra oss skriva låtar om varandra medan vi gör skivan. Inför nästa album hade Lindsey Buckingham blivit inspirerad av new wave. Han ville ge bandets musik en vitamininjektion och tog kontrollen. Tusk blev ett dubbelalbum där soundet från Rumours varvades med väldigt experimentella låtar och produktionsidéer. Albumet sålde, trots hits som Think About Me (McVie), Sara (Nicks) och titelspåret (Buckingham) bara en tiondel så mycket som föregångaren. De flesta skyllde på Buckinghams experimentlusta, men Mick Fleetwood menade att en del av försäljningstappet berodde på att ett stort radiosyndikat hade förhandsspelat hela albumet innan det getts ut och lämnat fältet fritt för att spela in musiken på kassett. Bandet turnerade hårt – 18 månader! – och försökte därefter vinna tid med en livedubbel medan några av medlemmarna gjorde soloplattor. Därefter samlades de för den gjorde den betydligt mer konventionella, för att inte säga slätstrukna, Mirage (1982), en av gruppens tristaste plattor och ett uppenbart försök att göra Rumours 2. Efter en betydligt kortare turné gick medlemmarna skilda vägar. De tre låtskrivarna släppte soloplattor (Nicks två album sålde bäst medan Buckinghams Go Insane var mest framgångsrik rent konstnärligt). Mick Fleetwood lyckades med konststycket att försättas i personlig konkurs på grund av sitt kokainmissbruk, medan John McVies alkoholism höll på att knäcka honom. Även Nicks, som enligt rykten hade snortat så mycket kokain att hinnan mellan näsborrarna försvunnit och fått ersättas med en inopererad skena, lades in på Betty Ford-kliniken. Det framstod som om bandets saga var slut. Lindsey Buckingham vägrade dock låta Mirage bli deras svanesång och lät sakta sitt nästa soloalbum förvandlas till en ny Fleetwood Mac-platta, Tango In The Night (1987). Här lyckades de finna en balans mellan det lyxiga västkustsoundet och en modern edge. Christine McVie bistod med två makalösa poplåtar, Everywhere och Little Lies. Nicks skrev Seven Wonders. Och Buckingham, som stod för de mer galna/nyskapande låtarna skrev den drivande och desperata Big Love. Nu tycktes Buckingham anse att uppdraget var slutfört och lämnade bandet. Han ersattes av Rick Vito och Billy Burnette och bandet begav sig ut på ännu en omfattande världsturné, som återges på live-DVD:n Tango In The Night. Så följde Greatest Hits, med två nyskrivna låtar, innan det var dags att testa den nya sättningen i studio. Behind The Mask var ett uppenbart försök att undvika Buckinghams aviga sidor och göra polerad vuxenpop. Man hade anlitat Greg Ladanyi (Toto, Jackson Browne) för ett glassigt ljud. Men tiderna var nya, plattan sålde bara en halv miljon exemplar i USA och nådde, trots en hit i Christine McVies Save Me, inte högre än 18:e plats på Billboard. 1992 släpptes en box, lämpligt betitlad The Chain, som firade bandets 25 år i musikbranschen. Dess tillkomst skapade dock en schism mellan Mick Fleetwood och Stevie Nicks. Parallellt med The Chain summerade Nicks sin egen karriär med samlingen TimeSpace och ville ha med en B-sida från Rumours-inspelningarna, Silver Springs. Eftersom Mick Fleetwood menade att det var en bandlåt och inte en sololåt tog han med den i gruppens box. Det sägs att detta var droppen som fick Nicks att hoppa av bandet, efter att den klassiska 70-talssättningen spelat Don’t Stop i samband med instiftandet av Bill Clinton som ny amerikansk president. Snart var det som om bandet tappat all sin magi. Den resterande trion använde sig av både Billy Burnett, Bekka Bramlett och Dave Mason från Traffic. De turnerade utan Christine McVie och släppte därefter den fullständigt ointressanta Time (1995). Plattan nådde inte ens Top 200 på Billboard. Det såg ut som om bandets saga återigen var all. Lustigt nog tog det inte många veckor innan det kom fram att Lindsey Buckingham befann sig i studion med Mick Fleetwood. Snart hade John McVie bidragit till plattan, därefter hans exfru. Parallellt arbetade Buckingham och Nicks åter ihop. Något var i görningen. USA-ETTOR IGEN Mycket riktigt: 1997, exakt 20 år efter utgivningen av Rumours, återförenades samma sättning igen. En livekonsert förevigades på skiva och video under namnet The Dance och plötsligt var publiken redo för Fleetwood Mac igen. The Dance nådde den amerikanska förstaplatsen. Året därpå valde Fleetwood Mac in i Rock And Roll Hall of Fame. Samma år lämnade Christine McVie bandet och slutade turnera (hon släppte däremot ett soloalbum, In the Meantime, så sent som 2004). 2003 släpptes Say You Will, som förblir bandets senaste studioalbum. #n förvånansvärt stark release, trots att växlandet mellan kompositioner av Buckingham och Nicks gör att den inte är lika varierad som exempelvis Rumours. Det finns en semioficiell dokumentär om inspelningarna som avslöjar hur trötta medlemmarna är på varandras egenheter. När de ska presentera nya låtar börjar Stevie Nicks med att sätta upp indianska drömfångare i taket för att skapa god vibrationer. Alla andras blickar tycks säga ”skit i det och spela bara upp låtarna, för fan”. Mick Fleetwood förblir en pratsam herre och tar ofta orden ur mun på John McVie, som framstår som en kuvad man. Fleetwood säger att McVie varit mer delaktig än på länge. – Det hade j-a-g precis tänkt säga. Thanks, Mick, säger en sarkastisk McVie, som just blivit bestulen på sin enda replik av värde. Den ende som visar på lite engagemang är den outtröttlige Buckingham, som följde bandets världsturné med en riktigt fin soloplatta, Under The Skin. Ett spännande album som visade att han fortfarande var en kraft att räkna med, både i och utanför bandet. 2008 läckte Sheryl Crow stolt – men något ostrategiskt – att hon var påtänkt som ny medlem i Fleetwood Mac. Hon och Stevie Nicks var vänner och Nicks hade varit något av en mentor för Crow. Inget var dock bestämt och bandet blev så irriterade på Crow för att hon gått ut i media med det att hon inte längre var välkommen in i bandet. Däremot gav de sig 2009 ut på en ny världsturné, som bland annat nådde Sverige, 42 år efter bandets bildande. Historien om Fleetwood Mac är inte över än. Så sent som i maj i år berättade Stevie Nicks att bandet både planerade en ny turné och ett nytt album under 2012. Vi kan helt enkelt räkna med att Fleetwood Mac kommer att fortsätta att återvända som musikalisk enhet i någon form så länge de nuvarande medlemmarna är kvar i livet. Som varumärke kommer de att leva ännu längre, oavsett om man föredrar Peter Greens kortlivade, men genialiska, version eller Rumours-sättningen. Och glöm inte bort bortgångne Bob Welch. Killen som hade tillräckligt med flyt för att komma med i bandet utan audition, men tillräckligt mycket otur för att lämna dem innan de blev superstjärnor. En besynnerlig bragd. FLEETWOOD MAC TOPP 5 Complete Blue Horizon Recordings (1967-1968) Lysande samling från tiden då Peter Green ledde Fleetwood Mac. Här finns något av den bästa brittiska blues som getts ut på skiva. Green har ett magiskt anslag och en känslighet som Clapton bara kan drömma om. På denna dubbel-CD kan vi höra bandets första steg från traditionellt bluesband till något mycket mer säreget och personligt. Hela tiden med en extrem närvaro och live i studion-känsla. Både covers och – med tiden – allt mer eget material. Briljant brittisk blues. Then Play On (1969) Bandets tredje album var deras enda på Immediate Records. Här hade bandet på allvar börjat sträcka ut sig. Blues- och rock’n’rollpuritanen Jeremy Spencer är här i stort sett ute ur bandet, trots att han var inbjuden att bidra med material. I stället delar Peter Green mycket av rampljuset med nye gitarristen/sångaren/låtskrivaren Danny Kirwan. Albumet släpptes i USA i två olika versioner, som båda saknade material från den brittiska utgåvan. Den CD som i dag går att få tag i rymmer samtliga spår. Intressant är att se att den är inspelad av en ung Martin Birch, som senare skulle komma att bli den mest eftersökta brittiska hårdrockproducenten (Black Sabbath, Deep Purple, Rainbow, Iron Maiden, Dio och så vidare). Rumours (1977) Det är omöjligt att förbise denna tidlösa klassiker om man talar om 70-talet i allmänhet och Fleetwood Mac i synnerhet. En platta som kom vid exakt rätt tidpunkt, efter att inspelningstekniken blivit sofistikerad, men innan den brittiska punken och nya vågen nådde USA:s kust. Den dimmiga tillkomsten summerar allt som var dåligt med Los Angeles självbelåtna superstjärnor men, liksom i The Eagles fall, hindrar det inte musiken från att vara makalös. Tre fantastiska sångare och låtskrivare kompletterade av en av världens mest smakfulla rytmsektioner. Och många intriger hade de att skriva om. Ett perfekt balanserat album. Tusk (1979) Trots Rumours makalösa framgångar kände sig Lindsay Buckingham både hotad och inspirerad av new wave-rörelsen. Han fruktade att Fleetwood Mac skulle komma att tillhöra högen av ”boring old farts” om de inte gjorde något drastiskt. Hälften av dubbel-LP:n Tusk innehöll därför ganska skumma och aviga experiment. Den breda publiken ryggade tillbaka, men skivan förblir en av gruppens modigaste statements och vissa av låtarna känns i dag som fräscha demos. Titelspåret är magiskt och Sara, Stevie Nicks låt till den dotter hon på grund av en abort aldrig födde, är gripande. Vid den här tiden angav Paul Stanley i Kiss oväntat Fleetwood Mac som sitt favoritband, men skillnaden mellan hans låtskrivande och Christine McVies Think About Me är inte så stor. Tango In The Night (1987) Tio år efter Rumours lyckades gruppen mobilisera sig för ytterligare ett samtida, hitspäckat popalbum. Det här är en av 80-talets stora skivor och kan utan att skämmas placeras bredvid albumikoner som Thriller, Purple Rain och Hysteria. Låtar som Lies, Everywhere, Seven Wonders och Big Love är självklara radiohits som dessutom håller än. Soundet är lika läckert som originellt. Det är dock det sista riktigt intressanta album Fleetwood Mac lyckats få ihop och det är tveksamt om de kommer att kunna göra om bragden så sent i sin karriär.

image_pdfLadda ner artikeln som PDFimage_printSkriv ut artikeln

RELATERAD LÄSNING