Livets Goda.se går in i semestertider, vilket innebär att nyhetsflödet på hemsidan vilar under juli månad. Däremot: bjuder vi löpande på sommarläsning ur arkivet: JACKSON BROWNE ÄR EN AV DE STORA. Det verkar inte bara vara mig hans röst, harmonier och medmänskliga texter berört på djupet. Han är invald i både Rock And Roll hall Of Fame (Bruce Springsteen höll induktionstalet) och Songwriters Hall Of Fame. Så sent som 2006 var han Grammy-nominerad och har sålt uppskattningsvis 30 miljoner album. Hans politiska engagemang har sannolikt gett honom en mindre publik – men större respekt – än om han enbart sjungit de sorgsna, introverta kärlekssånger han först blev känd för. Sedan länge är dock hans blickar vända utåt och 2002 fick han därför det prestigefyllda John Steinbeck Award för sin kamp för miljön och sin allmänmänskliga empati. Om musikälskare får frågan vilka artister de mest förknippar med den kaliforniska singer-songwritern är chansen stor att Jackson Browne ganska tidigt kommer på tal. Växlande mellan gitarr och piano och med musikens ganska tillbakalutade vibe, är han liksom arketypen för hela genren. Faktum är dock att både han och två av hans syskon är födda i Tyskland. Där var nämligen deras far Clyde Jack Browne i slutet av 40-talet stationerad för att skriva för den amerikanska arméns tidning. Mamman Beatrice Amanda Dahl var i sin tur uppvuxen i Minnesota och hade norskt ursprung. Redan vid tre års ålder hamnade familjen Browne dock i Los Angeles, där Jackson tillbringade hela sin skoltid. Syskonen växte upp i ett unikt hus, Abbey San Encino, som hans farfar hade byggt i ett försök att efterlikna ett spanskt kloster. Som vuxen skulle Browne komma att ta över hela komplexet. The Abbey kan för övrigt ses på det fina omslaget till hans andra album, For Everyman. Musik fanns i familjen. Pappa Jack hade spelat med gospellegenden Mahalia Jackson, Jack Teagarden och till och med gitarrlegenden Django Reinhardt. Pappans stora musikaliska kärlek var Dixielandjazz, men han hade också stor respekt för folkmusiker som Woody Guthrie och Bob Dylan. Alla barnen fick välja varsitt instrument. Den unge Jackson testade trumpet, men det varade inte länge. Han hade snart upptäckt rock’n’roll, greppat gitarren och bildat sitt första band tillsammans med några skolkamrater. Redan som tonåring var Jackson Browne omtalad som en brådmogen låtskrivare, med texter vars djup inte tycktes ha något gemensamt med hans fysiska ålder och pojkaktiga utseende. Han tillbringade timmar drömmande vid pianot och ansågs vara en gammal själ i en ung kropp. Däremot sågs han av sina samtida inte alls som en bra sångare – något som i efterhand är svårt att förstå. Men den ambitiöse unge låtsmeden jobbade hårt på det vokala och uppträdde regelbundet på den legendariska singersongwriter-klubben Troubadour nära Sunset Strip, Där uppträdde också vänner som Linda Ronstadt, Joni Mitchell, James Taylor, Carole King och de som senare skulle bli Eagles. Det finns en fin DVD-dokumentär om denna era kallad Troubadours – The Rise of the Singer-Songwriter, som rekommenderas. Den fokuserar på Carole King och James Taylor och själva klubben Troubadour, men givetvis förekommer även Jackson Browne. Tidig talang Hans talang som låtskrivare var oomtvistad från dag ett. Redan som 17-åring hamnade han i Elektras låtskrivarstall och skrev snart låtar som tilltalade en rad tunga artister. Under det sena 60-talet och tidiga 70-talet spelades hans låtar in av artister som Tom Rush, Bonnie Raitt, The Byrds, Gregg Allman och givetvis Eagles, vars genombrottslåt Take It easy skrevs av Browne. Glenn Frey lade bara till ytterligare en vers. Som 18-åring flyttade Browne till New York City, där han tillbringade delar av 1967 och 1968. Han kompade Tim Buckley på samma folkmusikkaféer i Greenwich Village där artister som Bob Dylan i början av 60-talet inlett sina karriärer. Just Dylan är och förblir en av Jackson Brownes stora hjältar. Som 19-åring inledde Browne ett förhållande med den tio år äldre Nico (The Velvet Underground). Han skrev och producerade ett antal låtar på hennes debutalbum samt spelade med henne på Andy Warhols klubb The Dom. Här lärde han sig en del om människans mörkare, mer depraverade sidor. Han hängde också mycket med den jämnårige låtskrivarkollegan Greg Copeland, som han 15 år senare skulle komma att producera ett fint soloalbum med: Revenge Will Come. 1970 blev David Geffen Brownes manager. Hur detta skedde har blivit en story i sig. Den unge och ambitiöse Geffen var redan framgångsrik manager för Laura Nyro, Crosby, Stills & Nash och Joni Mitchell. Han ville inte representera fler artister och slängde därför Brownes demo (med bifogat foto) direkt i papperskorgen utan att lyssna. När Geffens assistent skulle tömma papperskorgen gillade hon fotot och lyssnade på demoinspelningen. Hon gillade musiken och övertalade sin arbetsgivare att ge denne fagre yngling en chans. Så man kan faktiskt säga att det delvis var genom sitt fördelaktiga utseende som Jackson Browne fick sitt första break! Året därpå startade David Geffen skivbolaget Asylum, som 1972 gav ut debutalbumet Jackson Browne. Det spelades dock in redan 1971, vilket tekniskt sett innebär att Jackson i år firar 40 år som skivartist. Många har genom åren trott att debuten heter Saturate Before Using, eftersom det står på den konservburk som avbildas på konvolutet. Detta är enligt artisten själv felaktigt. Med låtar som Doctor My Eyes, Rock Me On the Water och Jamaica Say You Will blev plattan en omedelbar succé. Uppföljaren For Everyman, som bland annat innehöll hans egen snarlika version av Eagles-hiten Take It Easy (skriven ihop med örnen Glenn Frey) sålde ungefär lika bra som debuten. Här fanns också låten These Days, som redan hade spelats in av Nico och flera andra artister. Notabelt är att en viss glasögonprydd engelsman spelade piano på en låt. Just det: ingen mindre än Elton John låg bakom pseudonymen Rockaday Johnnie. Browne hade slagit igenom på singer-songwriterscenen lite senare än exempelvis Carole King och James Taylor, men var nu ett namn att räkna med. Hans melankoliska framtoning och pojkaktiga utseende fick flickorna att smälta, medan kritikerna gillade texterna. Musikerna i publiken njöt i sin tur av det utsökta musikantskapet. David Lindley kunde exempelvis ta upp i stort sett vilket stränginstrument som helst, men firade framför allt triumfer på steel guitar och fiol. Lindley medverkar på varje spår på albumet. Han och Browne blev med tiden mer eller mindre oskiljaktiga och turnerar än i dag tillsammans som duo. Hösten 1973 blev Browne blixtförälskad i modellen Phyllis Major, som han träffade på klubben The Troubadour. Olyckligtvis var en annan kille också intresserad och ett slagsmål bröt ut. Vår hjälte förlorade slagsmålet, men vann flickan. Händelsen är delvis beskriven i låten Ready or Not. Även en senare låt, In the Shape of a Heart, handlar om Major. Turturduvorna flyttade ihop och skaffade sonen Ethan, som redan vid sex månaders ålder prydde omslaget till magasinet Rolling Stone ihop med sin pappa. Tredje gången gillt Brownes första verkliga mästerverk dök upp 1974, i form av Late For The Sky. Plattan nådde 14:e plats på Billboard och brukar än i dag röstas fram som hans bästa album av både fans och musikskribenter. Bara fem månader efter att albumet kommit ut, hade det sålt platina. Ändå var plattan inget steg framåt, rent soundmässigt. Browne behövde nog använda en rikare musikalisk palett om han skulle kunna gå vidare. Han tog en paus från sin egen karriär för att producera vännen Warren Zevon. Denne hade redan släppt ett floppande album 1970 och hade svårt att få skivbolagen intresserade på grund av sina drastiska texter som hade ett större släktskap med Randy Newmans texter än med den rådande trenden. Humor och ironi tog större plats än ”åh vad det är synd om mig”-texter och Browne fann kontrasten mot den egna musiken uppfriskande. Han skulle också komma att producera Zevons nästa album, Excitable Boy. Den egna förnyelsen kom i form av the Pretender, som lät lite modernare och fylligare, inte minst tack vare medverkan från tre medlemmar ur Little Feat, stämsång av Crosby & Nash och Bonnie Raitt samt toppnamn ur den nya generationen studiomusiker, exempelvis Jeff Porcaro. The Pretender var dock en mörk platta. Skälet verkade uppenbart. Brownes hustru Phyllis Majors hade dött av en överdos sömntabletter, bara fyra månader efter att paret gift sig och Browne var av förklarliga skäl helt knäckt av händelsen. Browne har dock hävdat att Sleep’s Dark And Silent Gate var den enda låt som var direkt influerad av hustruns bortgång. Resten av materialet var nämligen redan skrivet. I titelspåret sjunger artisten om sin (förmodligen tillfälliga) längtan efter att leva ett vanligt, tråkigt men okomplicerat ”Svenssonliv”, med nio-till-fem-jobb och tydliga rutiner. I en annan vers antyder han att hans ungdomliga optimism och tro på att världen kunde förändras försvunnit: I'm going to rent myself a house In the shade of the freeway I'm going to pack my lunch in the morning And go to work each day And when the evening rolls around I'll go on home and lay my body down And when the morning light comes streaming in I'll get up and do it again Amen Say it again Amen I want to know what became of the changes We waited for love to bring Were they only the fitful dreams Of some greater awakening I've been aware of the time going by They say in the end it's the wink of an eye And when the morning light comes streaming in You'll get up and do it again Amen . . . . . I'm going to be a happy idiot And struggle for the legal tender Where the ads take aim and lay their claim To the heart and the soul of the spender And believe in whatever may lie In those things that money can buy Thought true love could have been a contender Are you there? Say a prayer for the pretender Who started out so young and strong Only to surrender (Jackson Browne, 1976) ”Där Richards blivit en självbelåten gubbe som lever i en bubbla av gamla meriter, återställare, ja-sägare och en ”cool image”, har den vakne och betraktaren Jackson Browne fortsatt vara en relevant låtskrivare med socialt patos, skärpa och förmåga till omvärldsanalyser.” Det följande årets Running On Empty var kanske inte musikaliskt banbrytande. Däremot var dess form mycket nyskapande. Det var en liveplatta. Så långt inget nytt under solen: den andra halvan av 70-talet var, efter framgångar för Peter Frampton och Kiss, liveplattornas era. Utöver att spela in konserterna hade Browne emellertid låtit bandspelaren rulla i hotellrum, turnébussen, under soundcheck och efter konserterna. Även majoriteten av låtarna – både egna och covers fick plats – handlade om turnélivet. De finaste är nog The Road och The Load-Out. Titelspåret ansågs däremot lika mycket handla om den amerikanska kulturens tomgångskörning, där girighet, egodrogen kokain och den livsfarliga tillflyktsorten heroin hade ersatt den tidigare hippie-erans idealism och mer oskuldsfulla ”rekreationspuffande”. Jackson Browne var själv inte guds bästa barn, men någon Keith Richards blev han aldrig och det ska vi nog vara tacksamma för. Där Richards blivit en självbelåten gubbe som lever i en bubbla av gamla meriter, återställare, ja-sägare och en ”cool image”, har den vakne och betraktaren Jackson Browne fortsatt vara en relevant låtskrivare med socialt patos, skärpa och förmåga till omvärldsanalyser. Aktivisten vaknar 1979 var Browne med om att grunda organisationen MUSE – Musicians United for Safe Energy. De strävade efter att satsa på andra energikällor än atomkraft och arrangerade bland annat en välgörenhetsgala som resulterade i trippelalbumet No Nukes. Utöver MUSE-grundarna Browne, John Hall och Graham Nash medverkade tunga namn som Bruce Springsteen och Tom Petty & The Heartbreakers. Jackson Brownes nästa soloalbum Hold Out kom 1980 och blev skoningslöst sågat av de största amerikanska kritikerna. Det struntade vi andra högaktningsfullt i. Plattan blev hans första USA-etta. Hold Out skiljer sig från dess föregångare genom att ha färre låtar (bara sju stycken) och i stället ha en längre, mer episk låt i form av den Springsteeninfluerade Hold On, Hold Out. En mycket romantisk sak, vars talade parti fortfarande kan ge mig gåshud. Andra höjdare är Disco Apocalypse, That Girl Could Sing och Call It A Loan, en ömsint betraktelse över ”one night stands” som Ulf Lundell några år senare översatte för sin coverplatta Sweethearts. Året efter hade Jackson Brownes gode vän, den unge rockjournalisten Cameron Crowe (vars ungdom beskrivs i den självbiografiska filmen Almost Famous) skrivit sitt första filmmanus, Fast Times At Ridgmont High. Crowe utnyttjade sina kontakter för att få specialskrivna låtar till filmens soundtrack. Jackson Browne bidrog med popbagatellen Somebody’s Baby, som blev en stor singelhit i USA. 1981 gifte Jackson Browne om sig och relationen resulterade snart i sonen Ryan. Äktenskapet med Lynne Sweeney höll dock inte länge eftersom han bara ett par år senare blev blixtförälskad i skådespelerskan Daryl Hannah, bland annat känd som replikant i Blade Runner och som sjöjungfru i Splash. Deras förhållande skulle dock sluta i bitterhet i slutet av 80-talet, då Hannah anklagade Jackson Browne för att ha attackerat henne fysiskt. Än i dag råder oklarhet om vad som egentligen hände, men helt klart är att hans image fick sig en törn. Sedan över tio år tillbaka har Browne ett förhållande med Dianna Cohen. De är dock inte gifta. Så följde albumet Lawyers In Love. Titellåten var en drift med den framväxande yuppie-generationen och dess titel en referens till alla de plastiga TV-serier som sköljde över oss under denna period. Titeln var nästan profetisk: några år senare kom TV-serien L.A. Law (Lagens änglar) och långfilmen Legal Eagles. Innehållet på Lawyers In Love var inte fullt så lättsamt som titeln. Låtarna var mer politiska än på länge och en låt som Say It Isn’t True beskriver kärnvapenhotet på ett skickligt sätt. Det börjar med hans närmaste och hur han hör deras andetag och slutar med mer allmänna funderingar kring hur människan slösar bort sin begåvning på fel saker: In the still of the night Lying in the darkness I listen to my heart Say it isn't true In the dark and the quiet The movements of my love And the breathing of our children Say it isn't true In the streets and the buildings The people in their lives And the jobs they do for a living Say it isn't true And when you think of all the people In the cities of the world Who could vanish in a moment Say it isn't true That there always has been and always will be war Say it isn't true And apart from all the fine things that men have struggled for I'm alive in a city In a country of the world And I want to go on living I want to see my life unfold You know it's hard to go on looking At the stories of our day And the dangers we're all facing Growing worse in every way And you would think with all of the genius And the brilliance of these times We might find a higher purpose And a better use of mind (Jackson Browne, 1983) Nästa album, Lives In The Balance, var än mer politiskt. Det handlade mycket om Reagans utrikespolitik – mer specifikt USA:s inblandning i Nicaragua, El Salvador och Nicaragua – men kunde lika gärna ha varit en text om USA:s ”befrielse” av Irak. 1985 besökte Jackson Browne Sverige för att medverka på den i TV direktsända ANC-galan, arrangerad på initiativ av bland andra Mikael Wiehe. Browne framförde bland annat material från det då kommande albumet. Så här löd delar av titelspåret: I've been waiting for something to happen For a week or a month or a year With the blood in the ink of the headlines And the sound of the crowd in my ear You might ask what it takes to remember When you know that you've seen it before Where a government lies to a people And a country is drifting to war And there's a shadow on the faces Of the men who send the guns To the wars that are fought in places Where their business interest runs On the radio talk shows and the t.v. You hear one thing again and again How the USA stands for freedom And we come to the aid of a friend But who are the ones that we call our friends– These governments killing their own? Or the people who finally can't take any more And they pick up a gun or a brick or a stone There are lives in the balance There are people under fire There are children at the cannons And there is blood on the wire (Jackson Browne, 1986) Lives In The Balance sålde lite mindre än föregångarna. Men Browne gav sig inte och uppföljaren World In Motion var ännu mer politisk. Utöver sitt eget material gjorde Browne en cover på Little Stevens I Am A Patriot. En låt som visar det mänskliga i att älska sitt eget land – speciellt om man inte har så stor kunskap om några andra. Den var förmodligen också ett försök av Browne att visa de som skrek ”förrädare!” att det var av kärlek till sitt hemland och dess lovvärda ursprungsideal som han kritiserade den egna regeringens agerande. Browne fick vid den här tiden mycket kritik för att han inte gjorde fler personliga låtar. Han kontrade med den retoriska motfrågan ”vad kan vara mer personligt än ens politiska övertygelse?” Ändå föll han till föga. Kanske var det kritiken, kanske det faktum att hans privatliv slagits i spillror efter de tidigare konflikterna med Daryl Hannah. Den republikanskt orienterade pressen gottade sig åt ryktena om att den präktige världsförbättraren Browne kanske inte var något annat än en simpel kvinnomisshandlare. Browne togs i försvar av kollegor, men tacklade det hela på det enda sätt han kunde: han skrev låtar om sitt eget liv igen. I’m Alive kom 1993 och var ett starkt album. Både Too Many Angels och All Good Things handlade om uppbrottet från Hannah. Den fina konserten på Cirkus i Stockholm blev lite av en comeback även på den svenska scenen. I bandet ingick här bland annat Scott Thurston, som tidigare spelat med Iggy Pop och senare skulle komma att bli medlem i Tom Pettys band och bandet kändes sammansvetsat. Looking East (1996) skilde sig från Brownes tidigare album genom att i stort sett vara skriven ihop med det egna bandet och vara betydligt rockigare än föregångarna. Här fanns också Barricades Of Heaven, som var en låt i gammal klassisk anda. Men även en ny lekfullhet gick att skönja, exempelvis i I’m The Cat. Senare 1996 släpptes den första dokumentären om Brownes karriär på video, Going Home. Sedan 2000 finns den också på DVD. 1997 firades 25-årsjubileet av Brownes skivkarriär med samlingen The Next Voice You Hear – The Best of Jackson Browne. Samlingen rymde två nya låtar, The Rebel Jesus (som han tidigare spelat in tillsammans med irländska The Chieftans) och det nyskrivna titelspåret. Jackson Browne har haft oerhört fullt upp på 2000-talet. Han har engagerat sig i diverse organisationer, bland annat kampen för miljövänliga turnéer, inklusive plastfria backstageområden. Att folk köper vatten i plastflaskor fast kranvattnet är fullt acceptabelt är som bekant ett otyg som också spritt sig till Sverige. Kampen mot kärnkraften har fortsatt. Browne har också uppträtt på insamlingsgalor för demokraternas presidentkampanjer. 2004 turnerade han med en rad namnkunniga artister i syfte att få amerikaner att överhuvudtaget gå ut och rösta. Men givetvis har han också gjort musik. 2002 års album Naked Ride Home fick ett fint bemötande och han har turnerat flitigt. Skivbranschen är sig dock inte längre lik. Flera av de multinationella så kallade ”majorbolagen” har visat sig vara alltför osmidiga för att kunna anpassa sig till den nya, snabba tekniken. Jackson Browne var förstås inte dummare än att han insåg detta. Han startade därför det egna skivbolaget Inside Recordings, där han gett ut favoritartister, två egna akustiska soloalbum (Solo Acoustic Vol.1 respektive 2), samt det senaste soloalbumet Time The Conquerer. Utmärkelserna har fotsatt att hagla över Browne. 2008 hedrades han av SIMA – The Surf Industry Manufacturers Associations – med priset Environmentalist Of The Year. Musikbranschorganisationen NARM – The National Association of Recording Merchandisers – gav honom en månad senare The Harry Chapin Memorial Humanitarian Award. Han har också blivit antagen som hedersdoktor vid Occidental University i Los Angeles. “Head Music” 2008 blev Browne inbjuden och intervjuad som celebritetsgäst på eventet I Create Music, arrangerat av amerikanska ASCAP (American Society of Composers, Authors and Publishers). Han fick där frågan om han skrev med ett speciellt sound i åtanke. – Jag måste säga att albumens sound baserades på vilka musiker jag hade möjlighet att få med på plattorna. Jag gav ut en greatest hits-platta med 32 låtar som hette The Next Voice You Hear och det var ett sant nöje att sätta ihop alla ”credits” för plattan och inse att jag hade spelat med Jim Keltner, Jim Gordon, David Paich, Bill Payne, och en massa andra bra musiker som jag bara fick spela med några gånger. Jag minns när jag var ny i branschen och försökte fundera ut vilka musiker jag skulle ha. Man får oftast bara en chans att göra en bra skivinspelning av en låt och på den tiden behövde jag någon annans tillstånd att lägga pengar på den. Soundet handlade om den teknik som gällde på den tiden. Hur man dämpade trummorna och så. Russ Kunkel spelade bara congas på grunderna till Doctor My Eyes och jag spelade piano. Jag vet inte hur jag ska beskriva det. man kan kalla det ”folk piano”. Ingen riktigt bra pianist kan spela det, för det är så korkat! Det är egentligen mina tummar som spelar oktaverna. (Browne visar och det framstår ungefär som boogiepianot i ABBA:s Waterloo). Så jag, Lee Sklar och de andra spelade till Russels congas och sedan la vi på trummorna. Browne berättade att det kallades ”head sessions” när man visade hur låten gick och musikerna själva kom på vad de skulle spela. – Jag minns när jag var på en inspelningssession där Nitty Gritty Dirt Band skulle spela in en av mina låtar. De planerade att spela in tre låtar på tre timmar. Och skälet till att det gick var att de hade skrivit ut de färdiga arrangemangen till alla. Givetvis satte jag stopp för det, för jag hade ”en idé”. Den tog en halvtimme i sig att förklara, så i slutändan räckte det inte med tre timmar! Browne talade också om nackdelen med dessa ”head sessions”. – Jag minns när Glenn Frey (som senare startade Eagles) och John David Souther hade en massa bra låtar i en duo kallad Longbranch Pennywhistle. På skivan spelade folk som Ry Cooder och Jim Gordon – de bästa musikerna som fanns att tillgå – men det lät inte som dom. Det finns fortfarande kvar en föreställning bland låtskrivare om att studiomusiker inte är tillnärmelsevis lika bra som musiker som knappt kan spela kan vara om de sistnämnda får tillräckligt lång tid på sig att jobba fram något. Vid 2011 års amerikanska Grammygala blev Browne intervjuad backstage. Han fick frågan om inte 70-talet var den viktigaste tiden för hans utveckling. – Absolut. Den musik som gjordes på 70-talet var direkt influerad av all fantastisk musik som gjordes på 60-talet. Vi växte upp med Bob Dylan, Rolling Stones, The Beatles, R&B som Motown och Stax. Snacka om musikalisk big bang! Men innan dess var det folkmusik och blues. Se på Van Morrison som fortsatte göra R&B, soul och blues och förmodligen hade en av de mest fantastiska skivsamlingarna. Jag träffade en kille nyligen som sa att någon brukade hälsa på Van Morrisons pappa och att den lille femåringen, Van, brukade bestämma vilka skivor de skulle spela. Det man lyssnar på när man växer upp är det man siktar på att uppnå när man blir äldre och ska göra egen musik. Denna artikels författare har sett Jackson Browne live fyra gånger. Den mest exklusiva var när han, inför cirka 150 specialinbjudna branschmänniskor, uppträdde på O-Baren i Stockholm. Vi som var där var förstås även fans, så under den första timmen var stämningen så andäktig att man hade kunnat höra en knappnål falla. Ändå blev det av någon märklig anledning lite långtråkigt. För att liva upp stämningen bjöd Browne därför upp sin kompis Steve Earle, som också råkade vara i sta’n. De sjöng en duett, varpå Earle ensam drog igång lite allsång med sin egna I Ain’t Ever Satisfied. När Jackson Browne därefter äntrade scenen för att fortsätta kände man vad hans musik saknar. Drag. Råhet. I kontrasten till den ruffiga Steve Earle, framstod hans musik helt enkelt som lite mesig. Browne kände själv detta, körde pliktskyldigt ett par låtar och sa därefter självironiskt ”jag visste väl att det var en dum idé att ta upp Steve på scenen”. Men så kan det vara. Ingen artist har allt. Men det Browne saknar i ruffighet har han i form av finess och innerlighet. Och det räcker än i dag. Så sent som förra våren släppte Browne och parhästen David Lindley liveskivan Love Is Strange, som hyllats i många läger. Browne har varit i Sverige och spelat både 2009 och 2010 (tillsammans med Lindley). Han fyllde 63 år den 9 oktober, men vi kan nog hoppas på fler fina plattor och turnébesök från den evigt unge Jackson Browne innan han kastar in handduken. Han är snart tillbaka. Håll ut. Jackson Browne Topp 5 Late For The Sky (1974) Soundet, rösten och låtskrivandet var på plats redan på 1972 års debut, men det var här han blommade ut på allvar. Jackson Browne är känd som perfektionist, men det här albumet spelades faktiskt in på kortare tid än dess föregångare. Kanske för att han hittat ett fungerande band med en intuitiv känsla för vilka arrangemang som passade hans kompositioner. Det underlättade säkert också att låtarna var hans mest melodiska och organiska hittills. Här finns klassiker som Before The Deluge, Fountain Of Sorrow, For A Dancer och inte minst det magiska titelspåret. Dessa kan mäta sig med den längtansfullt sorgsna känslan i Eagleshjälten Don Henleys mest melankoliska sånger. Det säger en del. David Lindley spelar jordig fiol och blödande steel guitar. Det fina skivomslaget, som visar ett hus och en bil i en kalifornisk solnedgång, är för övrigt inspirerat av ett konstverk av Magritte. The Pretender (1976) Detta kan vara Brownes mest sorgsna album. Kanske inte så konstigt, då det spelades in i skuggan av hustruns självmord, även om bara en låt i praktiken handlar om denna tragedi. Albumet producerades av Jon Landau, musikskribenten som en gång i tiden hade kallat Bruce Springsteen för rockens framtid, sedan ”räddade” dennes genombrottsplatta Born To Run och sedermera även blev manager åt legenden från New Jersey. Här finns både modern rockmusik och smäktande ballader för vilken Browne hämtat uppenbar inspiration från Mariachi-orkestrar och här finns andra exempel på influenser från Mexiko och Latinamerika i Brownes musik. Bäst är The Fuse och titelspåret. Sorgligast är Sleep’s Dark And Silent Gate, om den bortgångna frun. Running On Empty (1977) En annorlunda liveskiva, inspelad i alla miljöer som förekommer i turnésammanhang: hotellrum, turnébuss, soundcheck – och givetvis även inför publik. Ett par av låtarna tillhör Brownes rockigaste hittills, exempelvis You Love The Thunder och titelspåret. Men här finns också några av mannens finaste ballader. Under albumets tio låtar synar han turnélivet från alla dess sidor. Ensamhet, droger, roadies, groupies och det faktum att man som turnerande musiker åker från stad till stad och aldrig riktigt hinner lära känna vare sig staden eller dess människor ordentligt förrän det är dags att dra vidare. Titelspåret kan också tolkas som en varningssignal om vilket samhälle USA håller på att utvecklas till. Ett ämne han skulle komma att återkomma till många gånger. Albumet finns även som DVD Audio med högupplöst ljud och surroundmix. Just 5.1-mixen kan jag klara mig utan – stereo räcker alldeles utmärkt – men det högupplösta låter fantastiskt. Hold Out (1980) 80-talet inleddes med Hold Out. Liksom Bowies Scary Monsters kan albumet dock snarare ses som en avslutning på ett magiskt 70-tal. Här summerade Jackson Browne det sound han hade förfinat under hela det gångna decenniet. Surmagade recensenter anklagade albumet för att rymma ”more of the same”. Vi andra njöt av en artist som visste precis vad han gjorde och gjorde det med ett öppet hjärta. Hold Out är det enda av hans album som nått förstaplatsen i USA, så någon rättvisa finns det tydligen. Kanske var plattan helt enkelt för lycklig för vissa? Artisten var nämligen nykär och dedicerade albumet till den kvinna som kort därefter skulle komma att bli hans andra hustru, Lynne. Här finns eftertänksamma kärleksballader som Call It A Loan och sorgsna Of Missing Persons – en hyllning till den bortgångne Little Feat-sångaren Lowell George, sjungen till hans då sexåriga dotter Inara (som numera själv är lovordad artist). Nya grepp märks i nattlivsskildringen Disco Apocalypse, med dess falsettsång och betoning på groove, medan Boulevard och That Girl Could Sing är ovanligt rak riffrock. Titellåten är en rak pianoballad. Detta skulle vara den sista opolitiska platta han gjorde på 13 år. Lives In the Balance (1986) Jackson Browne hade alltid varit politiskt engagerad, inte minst i kampen mot kärnkraft och kapprustning. Det var emellertid inte alltid något som framgått i hans låttexter. På Lives In the Balance var han plötsligt en amerikansk motsvarighet till Mikael Wiehe. Många av låtarna, framför allt titelspåret, presenterade glödheta protester mot USA:s inblandning i Nicaragua och El Salvador. En inblandning som enligt Browne bottnade i rent och skärt vinstintresse – inte minst hos den med regeringen allierade amerikanska vapenindustrin. Även musikaliskt märktes latinamerikanska influenser, även om det också fanns rakare gitarrock som For America. DN:s dåvarande recensent Bengt Ohlsson (sedermera prisad författare) anklagade anmärkningsvärt nog plattan för att sakna humor. Tacka för det, med de ämnesvalen.
Ur arkivet – sommarläsning med Livets Goda.se: Jackson Browne: En av de stora
1,2K