Detta var naturligtvis inget annat än det vi plumpt brukar kalla ”skitsnack”. John visste ju innerst inne att allt handlade om honom och kunde därför just då vara ganska ödmjuk och bjuda de andra medlemmarna på det här. Tyvärr var John en lite för snäll jäkel och blev sedermera blåst på royalties och nästan allt annat och “separationen” från bandet blev en soppig historia, och långsint. Det tog som vi alla vet många år för John att komma tillbaka som skivartist efter bandets upplösning 1972.
Jag var åtta år när mina föräldrar svassade runt hemma i villans vardagsrum till ”Green River”. Och jag blev inte bara lycklig över att mina föräldrar var lyckliga med varandra, jag blev lycklig av det jag hörde. Och jag kunde aldrig få nog av titelspårets melodiska, countrydoftande boogie-honkytonk-rock under hela min uppväxt och fortfarande är det här ett album jag med jämna mellanrum återkommer till och kommer förmodligen att så göra tills jag dör.
Det är fortfarande svårt att hitta svagheter i Fogertys då nära stilbildande och melodiska mix av svamprock, boogie, r&b, country, hård-rock och 50-tals sväng, där Fogerty som många andra bland annat lyssnat på Elvis. ”Green River” är ett sant mästerverk som verkar hålla i all oändlighet och det var också här John Fogerty´s egna låtskrivande föll på plats till hundra procent. Tidigare på första albumet hade han visat att CCR var ett band som kunde göra covers som ingen annan och på andra albumet ”Bayou Country” fanns några egenskrivna kommande låtklassiker. Men på “Green River” satt de egna låtarna nästan löjligt bra. Det var här inte bara titelåten fanns, det var här ”Lodi”, ”Tombstone Shadow”, ”Wrote A Song For Everyone” och ”Bad Moon Rising” var inprintade. Ja, Green River framstår fortfarande idag som sin egen ”best off”-samling med bandet. En sann, outslitlig och tidlös klassiker som var bra redan från början. Som ett bra vin med andra ord: bra från början och en åldringspotential vi bara kan gissa och drömma om…
Creedence Clearwater Revival
Green River, 1969 (Fantasy)