”Dusk” släpptes 1993 och var Matts fjärde album under gruppnamnet The The och jag bortser då från de två ”projekt album” han släppte innan 1983 års halvofärdiga Soul Mining, som kan kallas den egentliga debuten. Och visst hade han redan på 1989 års ”Mind Bomb” börjat penetrera mina ångestkänslor på allvar, liksom med 1986-års album ”Infected”, där det hårdslående och omedelbara, dansanta, hästsparkande titelspåret innebar ett känslosamt slag i min själ.
Men ”Dusk” kom precist i ett läge i mitt liv där jag kände mig väldigt vilsen och befann mig i ett “skarpt läge”. Ni vet hur livet är ibland, eller hur? När det stannar upp och man får, eller tar sig tid att tänka efter och bara blir allt mer förvirrad. ”Dusk” kom och där satt jag och kände mig ännu mer förvirrad. Till en början. Men ”Dusk” kom att bli en verklig vän i en vilsen mans värld under en tid. Matt förstod mig, han ”talade” till mig som ingen annan just då. Samtidigt gjorde allt så förbannat ont.
”The more I see
The less I know
About all the things I thought were wrong or right
& carved in stone.
So, don´t ask me about
War, Religion or God
Love, Sex or Death
Because…
Everybody knows what´s going wrong with the world
But I don´t even know what´s going on in myself.”
(Slow Emotion Replay)
Jag kan inte påstå att jag idag vid 57-års ålder har läget helt klart för mig, vad allt går ut på och allt det där, och förhållandet mellan mig, ”Dusk” och Matt anno då och 2018 idag liknar mer två jämnåriga boxare som står och småjabbar med varandra. Två boxare som har varit med ett tag, som känner varandra lite för väl för att slå knockout på varandra. Trots detta är ”Dusk” fortfarande en av mina bästa vänner i mina mest melankoliska stunder. Men den största skillnaden är väl att jag idag även kan umgås med Matt och ”Dusk” i mer ljusa ögonblick. För trots mina upplevelser och nostalgiska känslor så är det rakt igenom fortfarande ett lysande, variabelt och suggestivt rockalbum.
The The
Dusk (1993)
Sony