“JAG KAN EMELLANÅT bli lite trött på alla rika människor som slår sig ner i Napa Valley för att förverkliga sina drömmar om att en dag göra fantastiska viner. Men vid närmare eftertanke, och i ärlighetens namn, har det väl i och för sig varit så i flera hundra år i många distrikt även här i Europa, men inte till den ofattbara omfattning som i just Napa Valley. När byggherren Joseph Phelps från Colorado köpte en egendom i nordöstra Napa Valley år 1972, var hans drömmar inte nämnvärt annorlunda än de som dagens guldgrävare kommit till dalen med. Låt gå för att han då bara betalade 900 000 dollar för egendomen, och att firman och dess i och för sig utökade vingårdsareal idag är värd minst 200 gånger mer – det var inte det pengar och vinst som var det viktiga. På den tiden var det helt andra värden som florerade i den sömniga jordbruksbygden. PÅ ETT PAR BETYDELSEFULLA PUNKTER skiljer sig Joseph Phelps från de flesta nybyggare i Napa Valley. Till att börja med var han en av de första i modern tid att plantera vingårdar och bygga upp ett vineri, det utan facit och utan annat än övertygelsen om att han skulle kunna göra fina viner. Jag tror inte han sökte berömmelse, det var passionen som drev honom. Dessutom hade han visioner som flera vinfirmor efter honom har följt, och liksom Phelps gjorde ofta lyckades med. Så här 35 år senare vet vi att han hade rätt, på i stort sett alla punkter. Allra mest utkristalliseras detta genom vinet Insignia. DE VINER SOM GJORDES PÅ 1960-TALET och det nästföljande decenniet var i stort sett alltid så kallade varietal wines, alltså gjorda av en druva allena. Stod det Cabernet Sauvignon på etiketten var det också Cabernet Sauvignon i flaskan, och inget annat. Men Phelps och hans första vinmakare, tysken Walter Schug (han har numera ett eget vineri i Carneros), hade helt andra idéer. De byggde på den komplexitet som de fina bordeauxvinerna har, såklart baserade på distriktens unika terroir, men också på de olika egenskaper som de klassiska druvorna bidrog då de blandades. Alltså skulle Insignia vara en blandning av olika druvor, och även en variation av olika vingårdslägen i Napa Valley, allt för största möjliga nyansrikedom. Den första årgången av Insignia var 1974, resten är som det så vackert heter historia.
Årgång 2005 är magnifik, en av de bästa för Cabernet Sauvignon på ett par år, och det förklarar de 92 procenten som finns i årgångens blend. Resten är 7 procent Petit Verdot och 1 ynka procent Merlot – vad den nu tillför. Det här är ett stort vin, rikt och intensivt fruktig med en djup och i nuläget något dov mörk bärfrukt, mogen men inte yppigt söt, och väldigt elegant. Smaken är tät med djupare toner i frukten än i de tre tidigare årgångarna, med en fortfarande bitter ton av faten (den rundas av det närmaste halvåret). Trots den ungdomliga fas vinet befinner sig i är det inte yvigt, tvärtom fint sammansatt med en ypperlig balans och en imponerande längd. Det påminner mycket om den fina årgången 2001, och även 1997 då den var ung – två av de allra finaste årgångarna av Insignia i relativ nutid. MOT SENSOMMAREN 2004 KOM en massiv värmebölja som på sina håll, om vingårdarna inte sköttes optimalt, brände druvornas skal en aning. Det verkar inte alls ha hänt hos Phelps och någon russinton eller nyans av torkad frukt står inte att finna. Istället är vinet, som har 14 procent Merlot i blenden, en läcker mockaliknande och komplex doft, just nu med en liten nyans av vanilj från eken. Frukten är tät och intensiv, något lättare än den i 2005:an, och mindre söt än 2003:ans frukt. Vinet behöver tid i glaset, det är ungt och lite återhållet, man bjuder på en utsökt balans och finess. Den här årgången, liksom 2005:an, kommer att leva i minst 15-20 år till, och just nu skulle jag ge vinet minst 3-4 års vila till innan korken får lämna flaskan. Insignia är aldrig ett långliggarvin, men det utvecklas alltid mycket positivt med några års lagring. Det är alltså värt att vänta. ÅRGÅNG 2003 BRUKAR BENÄMNAS som ojämn, men Insignia hör till de viner som visar en god fruktmognad och behaglig struktur. Vinet har en stor, bedårande fruktig, modern och intensivt doft med toner av mörk bärfrukt som just nu upplevs söt, därtill med en lätt rökig fatton. Smaken är relativt fyllig, rund och silkig med samma fruktsötma som i doften, men med en god struktur. Det är alltid svårt att sia om hur ett så här ungt, fruktdrivet vin kommer att utvecklas med lagring, men baserat på många års provande av Phelps Insignia skulle jag tro att vinet är som bäst inom 7-10 år från idag. Då jag provade den öppnade flaskan dagen efter, var en stor del av den söta frukten kvar, de rökiga faten också, men vinet hade då en större elegans och en något mer harmonisk balans. Det här tricket, att prova vinet dagen efter då det har utvecklats ordentligt tack vare kontakten med luft, säger en hel del om ett vins utvecklingspotential. Det gjorde jag också med 2002 och 2001, med samma positiva resultat. BÖRJAN PÅ 2000-TALET BLEV MINST sagt lyckat för de kaliforniska odlarna. Redan 2001 hyllades som den kanske bästa årgången någonsin – det brukar ju gärna låta så – men så kom 2002 som i media lyftes upp än mer. Över spektrumet av druvsorter och distrikt, var 2002 en av de allra jämnaste årgångarna i Kaliforniens historia. Säsongen började tidigt, bjöd på perfekt blomning och fruktsättning och därefter en varm sommar och ovanligt tidig skörd, med en hög druvmognad och generös fruktighet. Insignia nådde sin högsta alkoholhalt någonsin, 14.4 procent, och en mörk och tät frukt som emellertid också har en grönaktig hint (vanligt i varma årgångar, då vinrankorna under perioder har lidit av värmen). Initialt är vinet ungdomligt återhållet – men med luft växer det fram en mer sötsyrlig frukt. Strukturen är ung och markerad och för tillfället är eken både tydlig och lite bitter – något man annars sällan noterar i vinet Insignia. Då jag provade vinet dagen efter, hade det både blommat ut och rundats av. WINE SPECTATOR VALDE 2002 Insignia till ”Wine of the Year”, men jag finner 2001 vara ett något större och mer harmoniskt vin. En mild och ovanligt torr vinter, men frost i april, följt av en varm försommar men därefter sval och utdragen växtsäsong, resulterade i viner med verkligt stor elegans och silkig frukt, och med en välbehövlig struktur. Insignia stämmer mycket väl in på detta och den täta ungdomliga frukten blommade ut under en den halvtimma vinet stod i glaset. Färg, frukt och intensitet är djupare än i 2002, men balansen mer förfinad. Det här är en av de finare årgångarna av Insignia och jag skulle gärna följa dess utveckling under de kommande 8-10 åren. DÄREMOT ÄR JAG TVEKSAM TILL 2000, som just nu är lite stökig, kort och något återhållet gles med gräsiga nyanser och rätt stram struktur i den ändå eleganta och något ljusare rödfrukten är vanligt. Växtsäsongen var förvisso mycket jämn och fin, men strax innan skörd drog svalt väder in över dalgången och gjorde att mognaden hämmades. Resultatet av det märks i vinet – det är inte i full harmoni! Vi som provade vinet höll det som sämst i den stora vertikalen, i alla fall just nu, men har man en flaska skulle jag rekommendera att låta den ligga still i 5-6 år till – och hoppas att mognaden slipar av de rustika hörnen. Insignia har ju trots allt en förmåga att utveckla komplexa bordeauxliknande toner med mognad. Kanske får det vinet att lyfta.
AV NÅGON UNDERLIG ANLEDNING har årgång 1999 hamnat utanför diskussionen om de stora årgångarna. Det kan bero på att 1997 hade höjts till skyarna och att ryktet om 2001 och 2002 redan sluppit ut när det var dags att lansera 1999. Överlag är 1999 en av de allra finaste årgångarna i modern tid i Napa Valley och Insignia följer med stor stil detta. Doften är relativt stor, ändå växande, med en djup och mörk bärfrukt som också har högre toner av svarta vinbär och sötsyrliga körsbär. På de flesta sätt är vinet fortfarande vibrerande vitalt, men här finns också en ytterst liten hint av de första komplexa mognadstonerna som gör vinet absolut oemotståndligt. Jag dricker gärna vinet idag, men har inga problem med att vilja spara det i minst tio år till. OVÄDRET EL NIÑO STÄLLDE TILL det rejält för odlarna år 1998, då säsongen blev ordentligt försenad till följd av kylan. Årgången är mycket ojämn, och många cabernetbaserade viner visade på örtiga gröna toner och ogina tanniner av de inte fullt ut mogna druvorna och kärnorna. Men en del viner klarade sig undan problemen, om så med bara blott förskräckelse, och till dem tycker jag att Insignia hör. Räddningen blev en stor andel Merlot, hela 22 procent, som tack vare tidigare växtsäsong nådde god mognad. Dessutom strök man den redan i sig örtigt gräsiga Cabernet Franc ur årets blend. Ytterligare en detalj, och inte särskilt liten heller, är värd att notera. År 1998 var man så rigorös i sorteringar av druvor och urval av de fat som senare kom att passera nålsögat och hamna i slutblandningen, att man bara gjorde 1 000 lådor Insignia! Vinet är absolut gott och drickbart, faktiskt till och med elegant, men det saknar det djup och den intensitet som jag själv söker i Insignia. Har du en flaska, drick den nu och du får åtminstone ett gott om än lättare vin. Men om valet står mellan den här årgången och en annan, välj hellre en annan. LIKT 1982 I BORDEAUX blev 1997 i Kalifornien både en storslagen varm och fruktdriven årgång, och en då skördevolymerna blev betydligt större än vanligt. Vid tidigare provningar av några av de finaste kaliforniska vinerna, har Insignia placerat sig i topp – och det skedde även vid denna stora vertikalprovning. Doften var, enligt flera provare, den finaste i den breda samlingen, intensiv och sötaktigt mörkt bärfruktig med djup, men liksom i andra stora årgångar också med högre diskant av ljusare frukt. Smaken är fenomenalt välbalanserad, silkig trots en välbyggd struktur, med god syra och läcker fruktighet, och med toner av mineral vilket ger vinet en fin komplexitet. Alkoholen, i denna årgång 13.8 procent (det är i stort sett där eller något lägre den brukar ligga), är befriande välintegrerad – ytterligare en av många förtjänster i denna elegant. Slutet är i nuläget något kärvt, och det finns också en liten touche av ekbeska, men på det hela taget är detta ett magnifikt vin. Drick det nu – för att det är så förtvivlat gott – eller fram till 2015. MED EN REGNIG OCH SVAL VÅR följd av värmebölja kring blomningen, fick odlarna år 1996 nöja sig med 15-20 procent lägre skördevolym än i snitt. Men resultatet blev fullgott med viner som präglades av ordentligt struktur, fin syra och ovanligt mörk färg. Jag har många goda upplevelser från årgången och när jag idag återvänder till mina tidigare favoriter, finner jag att de har mognat med grace. Och ”fantastiskt god” är ett ord jag tidigare liksom den här gången skriver om 1996 Insignia. Doften är elegant – och i vertikalen det första vinet som bjuder på mognad – med en delikat sötknäckig och försiktigt intorkad frukt med inslag av cigarr och även multna löv. De må vara fel att referera till Bordeaux, men Insignia är ett av de viner från Napa Valley, som vid ungefär tio års ålder börjar bjuda på en ljuvlig bordeauxliknande karaktär, såklart något som står på pluskontot. Det är förföriskt fint nu och jag skulle gissa att vinet kommer att hålla sig så här i ett par år till. Men varför vänta? LIKHETERNA MELLAN 1996 och 1995 är slående, även den årgången har nu en ädel mognad med samma klassiska doft och smak, fortfarande fint strukturerad men ändå med en silkig och finstämd frukt. Årgången hör också till de på 1990-talet som tyvärr har hamnat lite i skuggan av mer hyllade år som 1991, 1994 och 1997, men det är ofta i just skuggårgångarna man hittar de stora överraskningarna och gör de bästa fynden. Årgång 1995 är just ett sådant. Jämfört med 1996 är 1995 något kortare och en aning syrligare i smaken, vilket förklarar den ynka lägre poängen. UNDER DEN FÖRSTA HÄLFTEN AV 1990-talet var det 1994 som stod för de största rubrikerna. Våren var sval och blåsig och därmed utvecklade rankorna färre klasar med mindre druvor, något som senare skulle resultera i mörka, koncentrerade, välstrukturerade och långlivade viner. Idag är vinet imponerande, med en doft som första börjar nästan ungdomligt sötfruktigt men som sedan med luft växer från djup tät mörk frukt till mer ljusröda bäriga toner. Det finns såklart, med ålderns rätt, en finstämd och bordeauxliknande komplexitet och fortfarande en god struktur som håller allt på plats. En av vinets storheter är den långa fina eftersmaken. Inte nog med att årgången i sig var ypperlig, 1994 var årgången då Parker delade ut flera 100-poängare i Napa Valley. Det kan te sig som en ointressant detalj som man kan tycka vad man vill om, men effekten blev ökad fokus på prestigeviner och snart var vågen av kultviner med höga poäng till höga priser satt i rullning. På Phelps behöll man dock lugnet och fortsatte göra Insignia som en elegant och måttligt koncentrerad och alkoholrik cuvée (cirka 13.5 procent), till ungefär samma pris som tidigare. Under 1990-talet steg priset till cirka 110 dollar per flaska, vilket jämfört med många andra viner var en blygsam ökning. INSIGNIA ANNO 1993 har inte gått till historien som ett stort och framför allt inte långlivat vin. Det var tidigare riktigt gott, men det har inte hållit i paritet med de andra årgångarna till dags dato. Idag saknar vinet (i alla fall den flaska som provades) spänst och struktur, och frukten är intorkad utan charm. Vinet har dock ändå en fin mognadston och god syra, men ett snipig och slapp eftersmak. Årgång 1992 är långt bättre, om än lite kort i smaken, men den har en finare ädel mognad med inslag av silkig sötmogen frukt, fortfarande med en liten ton av sötma, och cigarr och präglas av den finess som gör Insignia till ett av de säkra korten i Napa Valley. Vinet ska emellertid inte sparas längre, utan drickas inom ett år från idag. SÅVÄL 1991 SOM 1990 ansågs tidigt vara utmärkta årgångar, dock olika till sina karaktärer. Medan 1991 var lång och utdragen och gav mer förfinade viner med fin struktur (idag är vinet stilfullt moget och sammetslent med en god fruktsötma och vital strävhet), fick 1990 större kraft och intensivare fruktighet. Av de två var det 1990 som hade mognat allra mest, och jag fann till och med eftersmaken vara lite väl mycket intorkad och gles, med en aning mer framträdande tanninstruktur. Flera provare tyckte att vinet hade passerat sin formtopp, och det ligger lite i den känslan, men jag skulle hellre säga att vinet visar på full mognad. Helt klart är att de återstående flaskorna bör drickas nu.
NÅGOT JAG HAR OFTA HA NOTERAT är att man på fram till slutet av 1980-talet gjorde ett mindre noga urval av korkar hos de amerikanska vinerierna. Många korkar är idag torra och smular sönder, vilket dels gör dem svåra att få ur i hela stycken, dels har inneburit en risk för vinets hälsa. När jag öppnade årgång 1980 var fallet just detta, och vinet visade sig dessutom har gått över gränsen. Troligen skulle inte ens en bra kork ha räddat vinet, årgång 1980 är alltför svag för det. Däremot fann jag 1987 var god och välhållen, men fullt mogen och avrundad i strukturen. Doften var, precis som väntat, lite intorkat fruktig med inslag av multna löv, mörk choklad och cigarr, och smaken var medelfyllig, mjuk och mogen. De flaskor som eventuellt finns kvar bör nu drickas upp inom något år – längre än hit orkar vinet inte. FÖR NÅGRA ÅR SEDAN HADE JAG NÖJET att dricka 1979 Insignia, ett vin som dominerades av druvor från den fina vingården Backus i Oakville. Trots hela 30 procent Merlot i blenden hade vinet hållit förbluffande bra och bjöd då på en läckert mogen, något knäckig frukt, med en hint av mynta, ljuvlig tobakston i mogen stil, men med en väl sammansatt och fortfarande vital struktur. Jag minns vinet som en absolut dröm. Hur det står sig idag vet jag inte, och ska jag vara ärlig bryr jag mig inte så mycket. Minnet har hållit just det vinet vid evigt liv – en alltför ofta förbisedd del av den stora njutningen. Ett vin tar nämligen aldrig slut bara för flaskan råkat bli tom.
2005 Insignia 95-96 LGP 2004 Insignia 94 LGP 2003 Insignia 91 LGP 2002 Insignia 92 LGP 2001 Insignia 95 LGP 2000 Insignia 88 LGP 1999 Insignia 95 LGP 1998 Insignia 87 LGP 1997 Insignia 95 LGP 1996 Insignia 93 LGP 1995 Insignia 92 LGP 1994 Insignia 95 LGP 1993 Insignia 86 LGP 1992 Insignia 92 LGP 1991 Insignia 92 LGP 1990 Insignia 89 LGP 1987 Insignia 87 LGP 1980 Insignia – – LGP
Insignia är alltid en så kallad bordeauxblend, alltid dominerad av Cabernet Sauvignon (förutom årgång 1975 då endast 14 procent Cabernet Sauvignon ingick i cuvéen). Vanligen utgör Cabernet Sauvignon drygt 70 procent (1999 och 2004) till omkring 78-84 procent (1996, 1997, 1998, 2000 och 2003), men ibland ingår den upp mot 88-90 procent av blenden (1993, 1994, 1995 och 2001). Resten utgörs av Merlot (3 procent 2003, ingen alls 2001, men i regel 14 till drygt 20 procent) och sedan 1995 även lite Petit Verdot och Malbec i vissa årgångar. Druvorna kommer främst från de egna Home Ranch (knappt 50 hektar intill vineriet i östra St Helena), Las Rocas Vineyard (15.80 hektar Cabernet Sauvignon och 1.60 hektar med Merlot i Stags Leap District och Banca Dorada (lite mer än 13 hektar Cabernet Sauvignon i Rutherford). Fram till och med årgång 2003 kompletterades dessa egna vingårdar med druvor man köpte från andra odlare, men sedan årgång 2004 är Insignia ett så kallat estate wine, ett vin som enbart görs av druvor från egna vingårdar. Druvorna skördas i regel i mitten av oktober, numera vid ungefär 25 Brix vilket ger vinet en alkoholhalt strax över 14 procent. Fram till slutet av 1990-talet hade vinet lägre alkoholhalt, och var på flera sätt mer bordeauxlikt elegant. Finessen finns kvar än idag, dock med en rikare och sötare frukt. De olika druvsorterna och ursprungen vinifieras separat, i ståltankar med regelbunden överpumpning av skalkrosset under jäsningen. Efter jäsning separerar man det självavrunna vinet från det försiktiga pressade och håller dem åtskilda intill blandningen sker. Vinet dras över till helt nya franska ekfat (mest från tunnbindarna Taransaud, Nadalie, Vicard, Demptos och Dargaud & Jaegle) för att först genomgå malolaktisk jäsning och sedan lagring under 22-24 månader. Produktionen ligger i regel kring 15 000 lådor, men vissa år (1997) har man gjort så mycket som 18 000 lådor.”
778