Hem Vinvärlden Vinskolan Spanien del 3: Familjen Eguren definierar Rioja Alavesa genom terroir

Vinskolan Spanien del 3: Familjen Eguren definierar Rioja Alavesa genom terroir

av Livets Goda

”DET VAR FÖRST FRÅN MED ÅRGÅNG 1957 som Guillermo Eguren Ugarte lät buteljera de första egna vinerna under namnet Sierra Cantabria. I mars i år öppnade Marcos Eguren upp en av de 36 sista flaskorna familjen har kvar av detta vin för Livets Goda. Det var förbluffande att se hur denna 1957 Sierra Cantabria Gran Reserva har överlevt tidens skoningslösa förfall, och faktiskt visade sig närmast burgundiskt komplex med en fortfarande kännbar mineralitet av krossad kalksten och skiffer. Möjligen var smaken lite kort, men det kan man tillåta vilken 55-åring som helst. Sedan dess har familjen köpt fler vingårdar och äger idag sammanlagt ungefär 140 hektar av prima vingårdsland i Rioja Alavesa, det distrikt som Marcos Eguren håller som det allra bästa i Rioja. Det var främst genom Marcos som familjen under 1980-talet började låta tala om sig genom att Marcos med nya och på den tiden djärva och ifrågasatta idéer alltmer började forma utvecklingen i familjefirman, och med tiden också i Rioja som distrikt. Marcos, som precis hade avslutat sina studier inom vitikultur oenologi Madrid och hunnit resa runt i vinvärlden för att komplettera sina kunskaper och söka inspiration, ville inte fortsätta göra viner i den sedan 150 år utstakade vägen. Istället ville han satsa på viner från enskilda ursprung, lyfta fram druvsorten, vingården och byn mer än lagringen och fatkaraktären. Helst skulle man göra vingårdsbetecknat vin, enligt det system man följer i Bourgogne. På den tiden var det i stort sett bara Contino som gjorde vingårdsbetecknat vin i Rioja (det fanns några andra i Spanien som hade börjat nosa på detta, inte minst Miguel Torres som buteljerade sitt första vingårdsbetecknade Mas La Plana 1970). ””Vi hade alltid vinifierat varje lite vingårdslott separat och visste att vinerna från dem smakade olika, men ändå blandade vi ihop såsom man alltid har gjort här i Rioja, och till slut kände vi att det var fel””, säger Marcos. ””I början av 1970-talet fanns det ingen mentalitet att buteljera enskilda vingårdsviner separat, och överallt omkring oss ansågs våra idéer vara galna””, säger Marcos och berättar att ryktet om hans galenskap inte blev mildare av att han dessutom började märka ut enskilda rankor i de bästa vingårdar för att ta ympkvistar till nyplanteringar från. Med San Vicente, som är ett enskilt vingårdsvin från familjens firma Señorio de San Vicente, och än större utsträckning de mer modernt och internationellt influerade toppvinerna från de andra egendomarna, har bröderna Marcos Eguren och hans bror Miguel Angel intagit en position som några av de mest nytänkande vinmakarna i Rioja. Med tiden växte firman och brödernas idéer formade familjens nya bodegor, Viñedos de Sierra Cantabria, Viñedos de Páganos, Dominio de Eguren (med billiga men välgjorda viner i La Mancha), samt Numanthia-Termes i Toro (med toppvinet Termanthia). Den senare firman såldes till LVMH i början av 2008, så att familjen kunde grunda en ny firma där, Bodegas Teso La Monja, vars viner är minst lika bra som de från Numanthia-Termes. Vid det senaste två besöken hos Marcos Eguren fick Livets Goda en aldrig tidigare erbjuden möjlighet att vertikalt prova tre av firmans vingårdsviner för att få en bättre förståelse för hur terroir å ena sidan definierar vinerna, och å den andra hur väl de utvecklas med ålder. Det är provningar som dessa som sätter i Rioja i en helt ny dager, där detta distrikt ska vara, fjärran från dåtidens crianzas, reservas och gran reservas, som alltid är blandningar av olika druvor och viner från olika byar och vingårdslägen. ””Ju mer mogen en riktigt bra rioja blir, desto mer börjar den påminna om en bourgogne”” Marcos Eguren San Vicente från Señorio de San Vicente Det enda vin man gör i det ursprungliga vineriet i San Vicente de la Sonsierra, en drygt 300 år gammal stenbyggnad som under 1800-talet fungerade som övernattningsstation för hästar och kuskar, är vinet San Vicente. Det görs på samma moderna sätt som de andra vinerna från firman, med en inledande cold soak på några dygn innan jäsningen i stora ekjästankar tar vid och omvandlar musten till vin. De första årgångarna, 1991 och 1994 (det här vinet gjordes inte 1992 eller 1993), fick vinet mogna i amerikanska ekfat, men numera är omkring 90 procent av faten franska och resten amerikanska, och helt nya också för den delen. Mognaden sträcker sig över 20 månader, tillräckligt för att vinets tanniner ska poleras, texturen ska bli lenare och vinet fortfarande vara dominerat av sitt ursprung och sin primära frukt. Den stora skillnaden, vilket Marcos Eguren alltid framhåller när man talar om hans olika viner, är just att ursprunget är olika. I det här fallet rör det sig om den för byn mycket lokala och specifika klonen tempranillo peludo (den har små men smakintensiva druvor), och den kommer framför allt från vingården Finca la Cancoa, belägen på cirka 530 meters höjd med sydlig exponering i San Vicente de la Sonsierra. Den är planterad 1985 med en för Rioja ovanligt hög densitet, drygt 4 500 stockar per hektar, i en jord som domineras av kalkstenslera, vilket noteras i vinet genom en fint fet mineralitet. DEN ANDRA ÅRGÅNGEN, 1994 San Vicente (91 LGP), är trots den fina årgången överrumplande bra och välhållen. ””Stockarna var bara nio år gamla när vi skördade det här vinet””, säger Marcos. Doften är medelstor med en begynnande mognadskomplex som, i likhet med många klassiska riojaviner med viss mognad, har utvecklat en lätt dillig nyans. Den kan också tillskrivas de amerikanska faten. Överraskningen kommer med en fortfarande livlig frukt, som känns betydlig yngre än snart 18 år, och den fasta men ändå mogna strukturen. Här finns fortfarande ett tioårigt liv kvar. Efter en långsam och sval säsong blev 1998 San Vicente (92 LGP) ett ovanligt komplext vin med en förvisso mörk färg men elegant och nu ytterst komplex doft, där mineral, kryddighet, ceder och mörka körsbär definierar doft och smak. Elegansen är liksom fräschören stor och den aromrika fruktigheten upplevs närmast ung. Det är till och med så att vinet skulle vinna ytterligare finesspoäng på ett till ett par års vidare lagring. ””DEN HÄR ÅRGÅNGEN VAR BRA, men inte exceptionell, men tack vare att vi för första gången gjorde en green harvest lyckades vi väldigt bra””, säger Marcos när han serverar 2000 San Vicente (92-93 LGP). Doften är stor och tilltalande med en för årgången oväntat stor koncentration (tacka grönskörden för det) och med en fint strukturerad smak med god syra och livfull mineralitet, och en faktiskt rätt bordeauxliknande komplexitet där både nyanser av tobak och kaffe finns med i smaknoteringarna. Tack vare en minst sagt exemplarisk växtsäsong blev 2001 San Vicente (93-94 LGP) en verklig fullträff och den första av de stora årgångarna för San Vicente. Vinet är fortfarande ungt och lite knutet med en stor densitet, tät frukt med drag åt mörka körsbär och röda bär, mycket elegant och nyanserad med en tannin- och mineralrik struktur som gör att vinet trots sina elva år bör få ytterligare ett par år till vinkällaren. Detsamma gäller den minst lika excellenta 2004 San Vicente (94 LGP), som tack vare den soliga sommaren men de svala nätterna har fångats i en utmärkt balans av tät och djup frukt och stor finess tack vare den uppfriskande syran och tydliga mineraliteten. Det är på alla sätt ett riktigt seriöst riojavin som fortfarande är ungt och lite knutet, men redan nu börjar bjuda på mer komplexa nyanser. LIKA STORSLAGEN ÄR 2005 San Vicente (94 LGP), som enligt Marcos av alla årgångar är den mest typiska för byn. Doften är större, lite tätare och djupare, men också lite mer elegant och lavendelblommig än nollfyran. Körsbärsfrukten är tät och rent doftmässigt lite sötaktig, men smaken är helt torr och nyanserad och markerad av mineralisk finess. Det skulle inte förvåna om det här vinet utvecklas till ännu större komplexitet, och högre poäng, med några års vidare lagring. Med en lite svalare och för odlaren mer arbetskrävande växtsäsong, har 2007 San Vicente (92 LGP) ändå blivit ett riktigt bra vin. Här förenas den mer bytypiskt mörka körsbärsfrukten med lite svalare diskant av jordgubbar och röda bär, och det finns också en rätt trevlig blommighet som skänker elegans. Smaken är medelfyllig, fint strukturerad och just nu lite knuten men ändå något komplex med en fin snarare än frisk syra och en liten nyans av mineral. Den årliga produktionen av denna fina by- och vingårdsrioja ligger kring 55 000 till 60 000 flaskor. El Puntido från Viñedos de Páganos DEN 25 HEKTAR STORA VINGÅRDEN EL PUNTIDO är en av två vingårdar som hör till firman Viñedos de Páganos i den lilla byn Páganos precis väster om Laguardia i Rioja Alavesa (den andra vingården, den 1.75 hektar lilla La Nieta, ligger på andra sidan vineriet). Den här vingården planterades 1975 av Marcos far Guillermo Eguren Ugarte på ett sätt som på den tiden ansågs vara smått galet, lågt enligt metoden guyot uppbundna stockar med tempranillo och en densitet på nära 3 400 stockar per hektar. Guillermo förstod att det nordliga läget och den höga altituden på cirka 600-620 meter över havet (man talar ofta om att gränsen för riktigt högklassiga vingårdar med tempranillo går ungefär här), samt den magra jorden skulle kräva att man odlade på ett annat sätt än det traditionella. Genom att binda upp rankorna på vajer snarare än att låta dem växa fritt skulle man genom ett större lövverk med bättre solexponering kunna öka effekten av fotosyntesen och därmed nå en högre och jämnare druvmognad. Även om vingården är gammal, är firman Viñedos de Páganos ung, det första vinet gjordes nämligen så sent som 2001, tre år efter att det väldesignade vineriet började byggas. Här liksom på familjens andra vinerier sker framställningen största noggrannhet för att förena fruktdjup och absolut renhet med ett tydligt uttryck för vingårdens terroir. Ställer man vinerna El Puntido och La Nieta mot varandra framgår skillnaderna tydligt, och skulle man dessutom ställa familjens andra vingårdsbetecknade riojor intill, San Vicente, Finca El Bosque och Amancio, då skulle även dessa tala sitt eget språk. Det är just dessa skillnader, subtila som stora, som Marcos Eguren värnar så starkt om. IDAG, MED DRYGT TIO ÅRS MOGNAD, är 2001 El Puntido (93-94 LGP) ett alldeles underbart vin med en fortfarande ungdomligt djup frukt som i munnen upplevs både årgångstypiskt sötmogen som livfull med stor fräschör och en läcker mineralenergi. Äger man det här vinet är det ingen brådska att dricka upp det, även om det troligen är svårt att hålla fingrarna i styr eftersom det är så läckert. ””Sedan kom den svåraste årgången jag någonsin har arbetat med här i Rioja””, säger Marcos och häller upp 2002 El Puntido (90 LGP), som förvisso är oväntat fin med ungefär samma typ av doft och smak, men med betydligt mindre av allt och framför allt med en mindre intensiv och djup frukt, dessutom med mindre spänst. Det här vinet bör drickas nu. Marcos berättar att årgången var ojämn, sval och något regnig under sommaren, och sedan betydligt varmare i september, men med ett par regnskurar som resulterade i spridning av röta och botrytis. ””Det krävdes oerhört mycket vingårdsarbete och sortering för att lyckas någotsånär med 2002″”, säger han. Året därpå bjöd på ett diametralt annorlunda väder, och 2003 El Puntido (91 LGP) har därför en mycket varmare mogen och sötaktig fruktighet, som precis som i andra varma årgångar (eller varma vinområden) saknar de högre och mest aromatiska parfymerna. Tack vare det höga läget, de nu rätt gamla stockarna, att vingården är välskött och naturligt odlad och det faktum att jorden är rik på kalksten (som bidrar till vinets mineralitet och fräschör) upplevs vinet mer friskt och livfullt än förväntat av den varma årgången. Det finns till och med en svag nyans av grafit i slutet av smaken som lägger ett stråk av komplexitet till vinets karaktär. DEN FINASTE ÅRGÅNGEN HITTILLS ÄR 2004 El Puntido (94-95 LGP), ett vin som bjuder på en tätare och mörkare fruktighet med en läcker ton av lavendel och violpastill som är typisk för riktigt fina tempranilloviner från den här delen av Rioja. På ett årgångstypiskt vis tränger en stram och expressiv känsla av kalksten fram ur fruktdjupet och tillsammans med den uppfriskande syran och de fina tanninerna ger den vinet en utmärkt struktur som ger ett fint motstånd nu men också lovar för ett långt vinkällarliv för den som söker större mognad i vinet. Lika tät och djup är 2005 El Puntido (93-94 LGP) som egentligen har allt det som finns i nollfyran, sånär som på ett lite mindre uttryck av den livfulla mineraliteten. Istället har vinet en lite större koncentration och något mer markerade tanniner, vilket är den här årgångens signum. Till skillnad från de äldre årgångarna, noteras en diskret känsla av ekfaten i den här årgången, men det är snarare texturen och lite av strukturen från dem än rena doftintryck. Överlag är det här ett lysande vin, ett av de allra bästa sedan den första årgången 2001. Det här är också ett vin som möjligen kan finnas kvar på Systembolaget, på magnum för 849 kronor. ””JAG HÅLLER 2006 SOM EN MYCKET bra årgång, även om den inte når upp till samma ypperliga kvalitet som den 2004 och 2005 gav oss””, berättar Marcos när han försiktigt slår upp 2006 El Puntido (92 LGP) i våra glas. ””Det här var en årgång som gav mig många sömnlösa nätter, och som slutade med en så solig och varm september att många druvor blev solbrända och tvingade oss till en rigorös sortering””, lägger han till. Vinet har inte den fruktkoncentration som de två tidigare årgångarna bjuder på, heller inte samma aromatiska finess, däremot bjuder det på riktigt fina och komplexa toner av grafit och kalkstensjord, till och med lufttorkad skinka, dessutom en mild blommighet. Året därpå bjöd på svalare väder, och 2007 El Puntido (92-93 LGP) har till följd av den mer utdragna växtsäsongen fått en lite större intensitet i frukten, här finner man både ljusa och mörka körsbär och frukter om vartannat, den sedvanliga blommigheten med inslag av lavendel och violpastill. Såsom många nollsjuor är strukturen dock lite mjukare, vilket gör att vinet till skillnad från både 2004 och 2005 känns redo att njuta av redan idag. Det har dock en framtidspotential på minst tio, men mer troligt 15 år till. Sammantaget är El Puntido ett riktigt bra exempel på modern rioja, där vinets frukt, struktur och uttryck för druva och ursprung står över vinmakarens inverkan. Det är också, för cirka 350 kronor, ett absolut köpvärt vin. La Nieta från Viñedos de Páganos ALLDELES NEDANFÖR VINERIET, bara 200 meter från vingården El Puntido, ligger den 1.75 hektar lilla vingården La Nieta (som betyder ”liten svärdotter”). Den ligger mer skyddat än El Puntido, dels något lägre på cirka 525 meters höjd, dels som i en liten gryta mellan vineriet och en stenplatå som reser sig ett par meter upp i vingårdens södra ända. Toppjorden är densamma som i El Puntido, men här bara en meter djup. Därunder har man samma massiva kalksten, och rankornas rötter breder därför ut sig och tränger till sist ner genom kalkstenen, vilket resulterar i att vinerna får en påtagligt mer markerad struktur och en utsökt mineralton som närmast kan liknas vid den i Bourgogne. Den här vingården planterades också 1975 av Guillermo Eguren Ugarte, med samma densitet och system för uppbindning. Skillnaderna vinerna emellan är därför i stort sett bara sprungen ur terroir. Ett par smärre skillnader noterar man dock i själva framställningen. Till att börja med låter man avstjälka druvorna för hand, druva för druva från stjälkarna. ””Det är ett skonsammare sätt och dessutom får vi garanterat bort hela stjälken från druvorna, vilket gör att vinet aldrig får ens en tillstymmelse till grön eller örtig karaktär från stjälkarna””, förklarar Marcos när han ser hur förvånad jag blir över det enormt tidskrävande hantverket. En annan skillnad är att musten jäses i ett par 1 000 liter små öppna jäskar av fransk ek. Annars följer framställningen mönstret med malolaktisk jäsning och 18 månaders lagring i helt nya franska ekfat med omdragning var fjärde månad för att klara vinet. När jag under en provning för många år sedan, när premiärårgången 2004 provades, kommenterade till Marcos att jag fann vinet ha en slags bourgognelik känsla och finess över sig, sken han upp av glädje. ””Det tycker jag med, och det är faktiskt därför vi har valt att tappa vinet i en bourgogneliknande butelj””, förklarar han. PREMIÄRÅRGÅNGEN 2004 La Nieta (95-96 LPG) har allt sedan jag provade den första gången för fem år sedan varit ett extraordinärt vin. Om grannvingården El Puntido visar upp sig med mörk fruktighet, möts man här av ljusare körsbär och jordgubbar i en förvisso djupare och mycket mer strukturerad, men samtidigt rätt burgundisk elegans. Här finns också en stilfull blommighet som gör vinet särskilt elegant. De tidigare markerade tanninerna är fortfarande på plats, men har med åren polerats något och står nu i utmärkt balans med den tydliga strukturen av mineral. Alltjämnt är ett par års vidare flasklagring att rekommendera, även om vinet med en god stunds luftning redan idag är fabulöst gott. Än mer finessfull och burgundisk är 2005 La Nieta (96 LGP), som dock har en lite rikare kropp och mörkade färg än den nollfyran bjuder på, i en stil som skulle föra tankarna till Vosne-Romanée. Den försiktiga lakrits- och örtnyansen samt blommigheten skiljer sig något från det burgundiska, liksom den komplexa tonen av grafit och torkat kött. Det här är ett storartat vin, ett fantastiskt exempel på att Rioja kan stå bakom några av världens allra finaste viner. Njut av det nu, men hellre efter par år lagring, och de närmaste 15 åren. ÄVEN 2006 LA NIETA (93 LGP) är ett riktigt bra vin, även om det inte har samma djup och längd som nollfyran och nollfemman har. Trots att strukturen står ut och är markerad, delvis tack vare den något lättare kroppen, upplever man både mineralspänsten och tanninerna som något mer finputsade. Det här är ett vin som njutes med stort behag nu och låt säga tio år framöver. ””I en så svår årgång som 2007, då våren var lite regnig och sommaren sval, fick vi en sämre polymerisering av tanniner i druvorna, trots att den fenoliska mognaden och såväl socker som aromer var i utmärkt balans””, berättar Marcos. Han förklarar att man i en sådan årgång vinner särskilt mycket på att den malolaktiska jäsningen sker långsamt, vilket Marcos i alla fall alltid ser som något positivt. Att årgången skulle ha varit svår märks dock inte i 2007 La Nieta (94 LGP), som står stolt och stilfullt rakryggad i glaset med en stor elegant med burgundiskt inspirerad både röd och mörk bärfrukt, disciplinerat hållen av en markerad kalkstensmineral och frisk syra. Aromprofilen späds på av komplexgivande toner av grafit och bläck och ett uns av lakritsrot och violpastill. Den burgundiska elegansen och stora fräschören är något av årgångs signum. TROTS ATT 2008 LA NIETA (95 LGP) är så ung och rent smakmässigt och strukturellt känns något knuten, är doften vidöppen och inbjudande med sin både tätare och djupare fruktighet som tag steget åt lite mörkare körsbärsfrukt än i nollsjuan, men samtidigt har ungefär densamma läckra blommig- och kryddigheten. ””Det här vinet är så otroligt elegant””, säger Marcos och ler förnöjt. Mer än cirka 4 000 flaskor om året blir det inte av La Nieta, därför är vinet förhållandevis sällsynt. Det är alltså väl värt att vara på pass när man hittar vinet i butik eller på restaurang. Ett gott råd är att dekantera det minst en halvtimma i förväg så att det får ordentligt luft och en chans att blomma upp. Servering i en bourgogneliknande kupa är också att rekommendera. Importör är Mission Wine & Spirits, www.missionws.se ””Ibland tvivlar jag på mig själv, men vertikalprovningar som dessa, då man följer ett vins utveckling, lär mig mycket om mina egna viner”” Marcos Eguren Bilden: Marcos Eguren, visionären som ställde Rioja på ända och satt familjen Eguren på rätt kurs.”

image_pdfLadda ner artikeln som PDFimage_printSkriv ut artikeln

RELATERAD LÄSNING