Cheap Trick ”All washed up” (BMG)
Amerikanska powerpop-veteraner som håller stilen.
Med cirka 4 500 konserter under bältet är Cheap Trick ett av de amerikanska rockband som har gjort flest konserter. Själv har jag sett dem live fyra gånger: en hemlig spelning på Café Opera i Stockholm 1990, en rockfestival i Jersey City och två gånger under ett och samma år (2002) i London. Eftersom de inte tycks besitta förmågan att tacka nej till en spelning, ägde den ena London-konserten rum på Royal Alert Hall och den andra på en universitetspub. De ändrar låtlista från kväll till kväll beroende på sammanhang och typ av publik och därför var det två helt olika spelningar med helt väsensskilda låtlistor. I anrika Royal Albert Hall fick vi många storslagna ballader och på universitet skippade de i stort sett balladerna helt och rockade hårt.
När Cheap Trick rockar blir det dock inte hårdrock, utan hård rock.
Stor skillnad.
Deras nya album heter ”All washed up”. Titeln betyder, fritt översatt, att vara slut, eller föredetting. Det är dock det sista man kan applicera på kvartetten från Rockford, Illinois, trots att det förra året var 50 år sedan de bildades och 48 år sedan den självbetitlade albumdebuten kom.
Jag brukar säga att Cheap Trick har energin hos ett gäng ungdomar som precis har bildat sitt första band. Inte för att de skulle låta amatörmässiga, utan för att de än i dag känns lyckligt förundrade över vilket underbart, melodiskt oväsen fyra personer kan föra tillsammans.
Den nya skivan är inget undantag.
Gruppen fortsätter oförtröttligt att göra new wave, powerpop, romantiska ballader, glamrock, 60-talspop, garagerock och arenarock med samma charmiga blandning av övertygelse och glimt i ögat som alltid har präglat deras musik och förtjusande anti-image (hela gitarristen Rick Nielsens uppenbarelse är en drift med så kallade ”gitarrhjältar).
Visst saknas numera den snärtige Bun E. Carlos bakom trummorna – i dag är det Nielsens son Daxx som hanterar dem – men man kan inte få allt.
Cheap Trick kan vara världens minst pretentiösa band.
”All Washed Up” är en perfekt platta för din nästa förfest.
Johan Lindström Septett ”Humankind” (Moserobie)
Totalmusik från en av landets ledande jazzmusiker
Jag brukar ofta få höra att jag har väldigt bred musiksmak. Detta är förstås något som jag huvudsakligen är glad över. Men det vållar också problem, speciellt när man har en stor samling fysiska skivor – och tillgång till ännu mer musik via streaming. Ofta funderar jag så länge att den tid jag har haft till förfogande ibland nästan har passerat innan jag har bestämt mig för vad jag vill lyssna på.
Det finns dock en svensk musiker och kompositör vars musik alltid tycks kännas rätt.
Johan Lindström.
Några av er vet vem han är. Andra har med all säkerhet hört musik som han har varit med om att skapa som kompositör, som musiker eller som producent, men ni har kanske inte koll på hans namn. I ärlighetens namn är det också väldigt alldagligt.
Som producent, och ibland även medkompositör, har Johan bland andra jobbat med Rebecka Törnqvist, Lisa Nilsson, Pugh Rogefeldt, Isabella Lundgren, Freddie Wadling, Weeping Willows, Totta Näslund och Edda Magnason. Ni vet, hon som fick en guldbagge för sin övertygande tolkning av Monica Z.
Jag vill nog påstå att Johan för närvarande är landets mest intressanta och egensinniga skivproducent. Han känns som en arvtagare till självaste Anders Burman, det vill säga mannen som upptäckte Cornelis, Fred Åkerström, Pugh, John Holm och Ola Magnell och fick Lill Lindfors att spela in ett par Captain Beefheart-covers (!).
Det som lyser starkast är dock Johans egna grupper. Tonbruket tycks närmast abonnera på grammisar i jazzkategorin, även om de snarare rör sig fritt mellan olika genrer och snarast gör någon sorts ”totalmusik”.
Med Johan Lindström Septett skapar Johan och några av landets ledande jazzmusiker en magisk mix som som består av lika delar Charles Mingus, Talk Talk, Pat Metheny Group och Prefab Sprout.
Med syskongruppen Johan Lindström Ensemble korsar han klassiskt med jazz. Ett debutalbum är inspelat och släpps nästa år.
I dag vill jag lyfta fram septetten. De har precis släppt sin tredje skiva, ”Humankind”. Ett överjordiskt vackert album som inte kräver förkunskaper för att det ska nå under huden på lyssnaren. Möjligen finns ett par spår som kanske är lite snåriga för den som är van vid rakare popmusik. Till er har jag ett råd: slut ögonen, låt dig transporteras till en värld bortom genregränser och bara känn.
Liksom en tavla kan drabba en, trots att man inte har studerat konsthistoria, eller ett vin kan vara ge en upphöjd livskänsla fast man inte är sommelier, så tror jag att den här musiken kan bli en del av dig.
Jag vet i alla fall att den numera är en del av mig.
Och här ska den få stanna.
Tears For Fears ”Songs From the Big Chair – Deluxe Edition” (Universal)
40 år gammal musik låter som ny.
80-talet är det nya svarta.
Något som bekräftades när Kate Bush nyligen fick en englandsetta med en 40 år gammal låt, ”Running Up That Hill” från mästerverket ”Hounds of Love”.
Visst, låten fick draghjälp av TV-serien Stranger Things, men tendensen är ändå tydlig. Folk som vägrade äntra ett dansgolv när skitbandet Modern Talking spelades, får numera nostalgiska känslor av samma grupp – trots att låtarna fortfarande är lika usla.
Dagens unga popartister använder samma blippiga syntljud som var nya och heta när Carola sopade rent i Melodifestivalen för första gången. Trummaskiner som var hopplöst ute två år efter att de lanserats, går numera för stora summor på Tradera.
Jag undrar just hur mycket min BOSS DR-550 från 1989 är värd?
Lyckligtvis återvinns också ett annat 80-tal än det som gav oss ”Life is Live” med Opus, ”Slice Me Nice” med Fancy och ”Rock Me Amadeus” med Falco.
För visst hade 80-talet kvaliteter. Prefab Sprout hade en magisk låtskrivare i Paddy McAloon och läcker produktion av geniet Thomas Dolby.
Toto har på senare år fått välförtjänst upprättelse, efter många år av förnedrande formuleringar från fördomsfulla kvällspressjournalister.
Detsamma gäller Phil Collins, som i ärlighetens namn var kraftigt överexponerad, men numera närmast är saknad.
Människor som kan lägga ihop två och två har börjat förstå att den gemensamma nämnaren för Ace ”How Long”, Squeeze-klassikern ”Tempted” och Mike & the Mechanics ”The Living Years” är den själfulla rösten hos viss Paul Carrack.
Många har också börjat inse att XTC var ett av de mest progressiva popbanden efter The Beatles.
Ett annat exempel på ett 80-talsband vars musik visat sig vara odödlig är Tears For Fears. Deras närvaro har de senaste tre decennierna varit ytterst sporadisk – efter 1995 har vi bara fått två studioalbum – men deras andra album, Songs From the Big Chair från 1985 fortsätter att leva sitt eget liv. Det beror inte bara på den evigt eleganta hiten ”Everybody Wants to Rule the World”, utan på den genomgående höga kvalitet som präglar hela albumet. ”Shout”, ”Head Over Heels”, ”Mother’s Talk” och blue eyed-soul-balladen ”I Believe”. Ja, nästan varenda låt på albumet är en pärla och skivan en perfekt provkarta över gruppens förmåga att förena syntpop, soulinfluenser och experimentell artpop.
När jag en gång intervjuade gruppens musikaliska motor , Roland Orzabal, frågade jag vilka skivor som hade betytt mest för honom. Jag blev inte förvånad när han nämnde artister som Peter Gabriel, Paul Simon, David Bowie, John Lennon och Talking Heads.
Artister med hjärna, hjärta och starka melodier. Precis som Tears For Fears.
”Songs From the Big Chair” fyller 40 år i år och nyligen släpptes den hittills mest expanderade versionen av albumet: en trippel-CD.
Utöver den första CD:n, som innehåller originalalbumet samt singelbaksidor, rymmer utgåvan en CD med ”edits” (ofta nedklippta versioner för radio), samt ytterligare en CD med expansiva remixer, ofta anpassade för dansgolvet.
Huruvida man behöver allt detta vill jag låta vara osagt, men originalalbumet förblir en av 80-talets mest ikoniska brittiska skivor och förtjänar definitivt att upptäckas av en ny generation.
Alan Parsons Project ”I Robot” (Universal)
Futuristisk hifi-orgie för den ljudkräsne.
Alan Parsons Project var en underlig grupp. För det första var det egentligen inte en grupp i ordets traditionella bemärkelse, utan ett löst sammansatt studiokollektiv där musikerna i och för sig ofta var desamma, medan varje sångare valdes specifikt för de låtar han eller hon passade bäst för. Några av de vokalister som förekom på skivorna var John Miles, Colin Blunstone (The Zombies), Chris Rainbow, Gary Brooker (Procol Harum) och Lenny Zakatek.
Gemensamt för samtliga skivor var dock att Alan Parsons (som innan projektet var mest känd för att ha varit ljudtekniker på Pink Floyds ”Dark Side of the Moon”) producerade medan Eric Woolfson skrev de flesta låtarna och sjöng själv några av APP:s hits, däribland ”Eye in the Sky”.
Woolfson blev för övrigt intervjuad av mig för en stor Alan Parsons Project-special i Livets Goda för ungefär 20 år sedan. Det skulle visa sig bli en av Woolfsons sista intervjuer. En kort tid därefter gick han bort i cancer.
Alla projektets skivor hade ett koncept och ett av de som har klarat tidens tand bäst är ”I Robot” från 1977, deras andra album.
Låttexterna var huvudsakligen inspirerade av science fiction-författaren Isaac Asimovs Robot-berättelser och behandlar filosofiska aspekter på intåget av artificiell intelligens.
Skivan släpptes strax efter att den första Star Wars-filmen hade haft premiär, vilket var en slump, men också visade sig vara perfekt tajming.
I och med att AI numera äntrat vår vardag på riktigt, känns robot-temat mer aktuellt än det var när det ursprungligen begav sig. Det skadar naturligtvis inte heller att Woolfson skrev några av sina allra starkaste låtar till just detta album.
Bland vokalisterna på ”I Robot” märks bland andra Allan Clarke från The Hollies och Steve Harley, som på 70-talet frontade gruppen Cockney Rebel. Den fantastiska balladen ”Don’t Let It Show” sjöngs av Dave Townshend, vars lätt feminina röst passade låten perfekt.
”I Robot” har genom åren getts ut i en mängd olika format. Ett av skälen till detta är förstås att den är så väl inspelad, med ett varmt och tidlöst ljud som precis som ”Dark Side of the Moon” lämpar sig väl för stereodemonstrationer. Andra sidan av myntet är att det ibland låter så perfekt att det nästan känns sterilt.
Snart är det dags för ännu en återutgivning av denna klassiker: en Bluray-version med högupplöst ljud och ”surround sound” släpps 12 december. Jag har sedan länge albumet på både vinyl och CD, men om jag känner mig själv rätt skaffar jag Blu-ray versionen också.
Lite störd är man onekligen.