Glas 1. Den transparenta, lite bleka färgnyansen med låg pigmentering får oss att rätt omedelbart exkludera ett stort antal druvor. Och när vi sniffar och smakar så råder det liksom ingen tvekan om att vi har en pinot noir i glaset. Däremot är vi osäkra på dess ursprung. Det rätt generösa uttrycket med tydlig om än fin ekfatsbehandling och fruktmognaden i smaken som känns solvarm får oss västerut, till Kalifornien. Blommigheten likaså. Måhända att vinet hade mått bättre av att korkas upp för ett par år sedan men här finns ändå förtjänster. Med tid i glaset blir det något järnigare så kanske ändå Kalifornien och typ Sonoma ändå inte är helt rätt även om vi står kvar vid vårt ord. Ålder då frågar chefredaktören. 12-13 år enas vi kring och det var väl inte så pjåkigt med tanke på att det var en 2005:a! Men vinet, nja Gevrey-Chambertin från David Duband är inte USA och där lärde vi oss en läxa. Däremot är Davids stil idag närmast motsatsen till det han producerade nollfem så representativt för egendomen är det inte om du köper Duband idag som blev eko-certifierad 2006 och ändrade till en mer avskalad stil i slutet av förra decenniet. Betyg? 91 poäng.
Glas 2. Mörkare färg med vissa ungdomliga drag ännu med i matchen. Vilket ökar förvirringen för vinet växer något otroligt i glaset och vid varje sniff så sker scenförvandlingen. Något som får oss att vilja ha denna yngre även om vi känner vissa utvecklade instick. Kanske fem år yngre än glas ett, 2011 kommer på tal för det finns lite stjälkighet i vinet om än på ett rätt underbart vis. Det är bra tryck i frukten dessutom och de blommiga nyanserna är bedårande och sveper in oss i ett lyckans töcken. Torrt och stramt och med pondus. Örtvegetalt i smaken också så vi känner oss rätt nöjda med gissningen på en 2011:a.
Lurade…en 2004:a! Lita aldrig på ett färgintryck och trots att vinet är ett år äldre än monsieur Dubands så borde vi fattat, lagt ihop ett och ett. Vilken producent kan skapa ett vin som detta med denna färgskepnad och långsamma mognad om inte Domaine de la Romanée-Conti! Och vem, om någon kan göra ett fantastiskt vin i en så svårjobbad årgång som 2004 om inte DRC-gänget. I glaset, 2004 Échezeaux, en vingård man äger lite mindre än fem hektar av och där namnet Domaine de la Romanée-Conti är en garant för en Grand Cru som annars har sin beskärda del av producenter som inte förmår hantera läget korrekt. Inte DRC, de kan, de vet. Betyg: 95 poäng och med fortsatt utvecklingspotential.
P.S. Har du också en hyvens chef?