Alla årgångar har sin egen personlighet och alldeles för ofta är man snabb med att bedöma och även döma den. En årgång som tidigt bedömdes som svagare var 2007 och det var såklart vädret som gav årgångens dess rykte som klenare. Efter en mild vinter inleddes knoppningen redan de första dagarna i april och med det kom också blomningen något tidigare än normalt, redan i slutet av maj. Jämfört med det senaste decenniet var det här omkring en vecka tidigare än vanligt. Mot slutet av juni blev vädret svalare och fuktigare och det ledde till en något ojämn fruktsättning över olika delar av Bourgogne. Sommaren blev sedan svalare än vanligt, men druvorna utvecklades mycket fint och generellt sett förelåg inga större bekymmer med vare sig röta och mjöldagg. I augusti tog druvmognaden fart på ett optimalt sätt. Lokala hagelstormar reducerade skörden på sina håll, men överlag kunde man skörda druvor av god kvalitet och perfekt mognad och de första tecknen tydde på en årgång som var minst lika fin som 2006. Vinerna fick en förhållandevis god koncentration utan att förlora sin syra, men de blev inte lika fylliga och intensiva som de från 2005 och 2009. Enligt Jean-Marie Fourrier i Gevrey-Chambertin blev druvorna överlag något större än år 2006, och även skördevolymen var större, och för att lyckas riktigt bra tvingades man till en rigorös selektering. Jean-Marc Roulot beskriver årgången som påminnande om 2004, men med en kvalitetsmässig preferens för 2007. Det är också i stil med de lite kartiga och örtparfymerade vinerna från 2004 och än mer de av mer snarlik karaktär från 2011 som vinerna från 2007 kan jämföras. Av den anledningen har 2007 fått sitt lite svagare rykte, samtidigt har vinerna från 2007 visat sig vara fullt drickfärdiga tidigt. Om 2005:orna fortfarande är något stängda och helst ska ges ett par års vidare flaskmognad, är de från 2007 drickmogna redan nu. I en hastigt sammansatt provning ställdes ett par 2007:or mot varandra för att så här åtta år efter skörd se hur årgången har utvecklats. Från den södra delen av Côte de Beaune och den lilla négociantfirman Camille Giroud öppnades en 2007 Maranges Premier Cru Le Croix Moines (88 LGP), ett för appellationen något rikare fruktigt vin tack vare de gamla stockarna och vingårdens sydligt exponerade läge. Liksom många av de andra provade vinerna hade det här en svagt jordig nyans i den lika årgångstypiskt försiktigt rödparfymerade frukten och det fanns en något mogen känsla i doft såväl som smak. Rent spontant kändes det som att vinet är perfekt drickmoget, men fortfarande har fem till åtta år framför sig om man vill lagra det vidare. Precis som Camille Giroud har den mycket större négociantfirman Chanson Père et fils gjort ett stort kvalitetslyft på 2000-talet, inte minst tack vare att Bollinger köpte den 2000. Vinerna är betydligt bättre än tidigare, men de är fortfarande gjorda i en lättare stil och i en årgång som 2007 saknar de lite djup. Den 2007 Beaune Premier Cru Champimonts (87 LGP) som provades hade tyvärr en något intorkad och gles frukt och kändes inte ha något vidare lagringspotential. Med luft blommade vinet dock upp en aning och det hade till och med kvar en viss fruktighet dagen efter (flaskorna fick stå halvfulla över natten för att stämma av hur väl de hade hållit eller till och med utvecklats). Från den större och bättre négociantfirman Maison Louis Jadot provades en 2007 Pommard Premier Cru Epenots (88-89 LGP) som har en lite större och mer fruktig doftintensitet i vilken en svagt vegetal nyans kunde skönjas. Som väntat av både appellationen och vingården (som nu ligger under behandling att eventuellt uppgraderas till grand cru) har det här vinet en lite mer uttalad struktur och upplevs därför inte lika utvecklat som de andra. En detalj som drar ner betyget något är att frukten tynar bort lite i eftersmaken, något som kn tyda på att vinet inte har en särdeles god framtidspotential. Från samma firma, men från egna vingårdar och därför med Domaine Louis Jadot som direkt avsändare, kom den 2007 Corton-Grèves Grand Cru (91 LGP) som blev ett av provningens bästa viner. Även om frukten är så pass rik att man kan utgå från att druvorna var ordentligt mogna när de skördades, upplevs vinet rent strukturellt fortfarande vara så pass ungt att ett till två års vidare lagring är att rekommendera. Jämfört med provningens andra viner var detta det mest knutna och det krävdes en god portion luft innan det började blomma ut. Ett par viner från Côte de Nuits fanns såklart med och den utmärkta familjefirman Domaine Jean-Jacques Confuron i byn Prémeaux-Prissey provades en riktigt fin 2007 Nuits-Saint-Georges Premier Cru Boudots (91 LGP), som liksom vinet från Corton fortfarande upplevdes något ungt sett till strukturen av mineral. Frukten är medelstor, fint mogen med läckert ljusröda bärtoner och trots att appellationen vanligen ger viner i lite rustikare och mer tanninrik stil, har det här vinet en len textur och upplevs perfekt drickmoget nu, särskilt med en stunds luftning. En av förklaringarna till vinets kvalitet är såklart firman i sig, en annan att vingården Les Boudots har ett ypperligt läge i den norra delen av kommunen, där vingårdarna gränsar till utmärkta lägen i Vosne-Romanée. Att man hos Domaine Armand Rousseau gör ypperliga viner även lite mer utsatta år som 2007 bevisades med tydlighet i 2007 Gevrey-Chambertin Premier Cru Clos St-Jacques (92 LGP). Även om vinet inte är lika stort, djup, parfymerat och sensuellt som det är i de stora årgångarna (2002, 2005, 2009, 2010 och 2012, om man ser till de senaste), finns här ändå den läckert silkiga och fruktiga husstilen som är så förförisk. Frukten är röd, sötaktig men samtidigt frisk och här finns stråk av både den syrliga kalkstensjorden och en första nyans av multna höstlöv och skogssolv. Det var också det vin av de provade som hade längst smak. De vita vinerna verkar överlag ha klarat sig bättre över åren. En 2007 Puligny-Montrachet Premier Cru Les Perrieres (90 LGP) från den numera delade toppfirman Domaine Louis Carillon Père et fils förenade ett generöst och aningen moget fruktdjup med en vingårdstypisk mineralitet och en stor fräschör. Det här är bara ett axplock av viner från 2007 som har provats och druckits under det senaste året. Det som stod ut särskilt med de viner som provades nu var generellt hur väl vinerna höll i öppna flaskor. Vanligen vittnar det om att det inte är någon brådska att dricka vinerna, att vinerna dessutom upplevdes något knutna direkt de var nyserverade förstärker den tesen. Totalt sett ska nog 2007 ses som en bra men inte fantastisk årgång. De vita vinerna känns överlag friska och spänstiga, utan att ha den precision de fick 2008, 2010 och 2012 (ur den aspekten är de mer lika vinerna från 2011). Bland de röda vinerna är de emellertid större variation i renhet och kvalitet mellan de bästa firmorna och de övriga. Hos toppfirmorna känns vinerna överlag utmärkta och med några få undantag är de drickmogna redan nu (ett par viner från Domaine de la Romanée-Conti är alltjämt något knutna), och det känns rimligt att rekommendera att viner på nivån upp till villages dricks upp inom ett par år och de flesta på nivåerna premier cru och grand cru inom fyra till fem år från idag. De absoluta toppvinerna klarar sig alltid längst.
951